Samuel Jarrick, operasångare, lärarvikarie, talesperson för Klimataktion och medlem i Extinction Rebellion.

Hur skulle du beskriva »din« rörelse för en politisk nybörjare?
Vi är en rörelse som vill ge oss alla en framtid genom att stoppa klimatförändringarna. Vi vet att det nuvarande sättet att leva, hela vårt samhälle, drar undan mattan för sig själv – det håller inte. Vi har 10 till 20 år på oss att förändra detta, annars är det troligen kört. Och det råder stor förvirring runt det här. Så ett av våra mål är att förmedla kunskap om hur allvarlig krisen är. Ett lika viktigt mål är att bryta maktlösheten och ge människor en möjlig väg framåt.
Vi har insett att vi är chanslösa om vi inte går samman och gör det omöjligt för makthavare att fortsätta med »business as usual«.
Vi är mindre hårda mot individen än många i klimatdebatten, vi skambelägger helst inte enskilda utan försöker säga »Välkommen in i arbetet«. För att klara av att göra det som forskningen sagt krävs behövs krismedvetenhet, men också att vi formulerar andra sätt samhället skulle kunna fungera på. Människor är rädda – för varandra och för förändringar – och känner sig maktlösa. Men det behöver vi inte vara. Om vi går samman.

Vad är dess mål?
Vårt mål är i första hand en bättre värld för våra barn och barnbarn. Men ska man vara ärlig är läget nu sådant att det snarare är en värld som åtminstone är beboelig. För att undvika de mest fruktansvärda effekterna, en skenande uppvärmning, behövs ett nytt kontrakt mellan människan och livsmiljön som vi ser det. Nu beter vi oss som om vi svävar ovanför, utanför naturen – det gör vi inte, vi är en del av den. Så ett delmål, en vinst som finns att hämta är en ny stor berättelse om vårt förhållande till ekologin, där vi inte är oövervinnerliga i ett krig mot den – men en del av den, och då är vi inte så ensamma,  utan sammanlänkade med allt annat liv.

Vilka är era metoder för påverkan?
Klimatrörelsen försöker alltmer att göra sig omöjlig att bortse ifrån. Att tränga undan och inte låtsas om svåra problem är en vanlig och begriplig reaktion, men vi kan inte låta samhället göra det med klimatet. Därför behöver vi rent faktiskt sätta oss i vägen; blockera trafik, maktcentra och fossilbolag. Väsnas och störa – (men) alltid fredligt, och med tydlig information om vad och varför protesten sker och vad som behöver förändras.
Generellt saknar vi klimatrörelsen maktmedel – någonting att sätta emot. Hittills har klimatrörelsen litat väldigt mycket på att informera och sprida korrekta fakta, litat på förnuftet. Tyvärr har det visat sig otillräckligt.
Så vi behöver skapa makt. Ändra våra metoder. Bli tuffare, faktiskt. Det handlar till att börja med om att ställa sig i vägen, fysiskt. Det finns många chanser att samarbeta lokalt vid sådana aktioner, med folk som drabbas akut där och då av en rovdrift. Sådana samarbeten och en allmänt ökad medvetenhet har gett oss en större folklig fond än för tio år sedan. Det ger mer utrymme att till exempel bryta mot lagen om det är nödvändigt.)
Vi har blivit mer välorganiserade, tränar oss också i metoder att kommunicera, mobilisera och organisera samt, viktigast av allt kanske, vi börjar liera oss med de som tidigare inte sett sig som miljörörelse, som till exempel fackföreningar, och andra som har sociala och organisatoriska muskler. Det behövs – motkrafterna är ju oerhört mäktiga.

Hur har din rörelse påverkat om 10 år, idealiskt?
Ett globalt nödläge är utlyst, och klimatkrisen har behandlats på ett sätt som liknar en krigsmobilisering. Omställningen är i full gång, fossila bränslen är tillbakatryckta, behandlas som en del av en olycklig historia och skaffas undan så fort som möjligt. Och det här görs på ett jämlikt sätt, utan att drabba svaga grupper, tvärtom har det blivit ett globalt gemensamt projekt lite som bygget av ett folkhem i Sverige under 1960- och 70-talen. Medborgarråd och andra lokaldemokratiska lösningar har hjälpt till att gå runt politiska låsningar. En sak som också hänt är att nedrustning av alla stora och destruktiva militärsystem har påbörjats i stor skala, vilket har frigjort resurser för omställningen, och möjliggjort mer tillit och internationellt samarbete. De politiker som profiterar på hat, hot och våld har ställts åt sidan.

Vad händer den närmsta framtiden?
Närmaste tiden kommer klimatrörelsen ha fokus på finanssektorn. Vi har en kampanj som heter »In 2020 We Rise Up«. Tanken är att den finansiella makten måste förändras i grunden, men också kan förändras i grunden. Så vi siktar in oss på både den offentliga och privata finansiella makten: finansdepartement, banker, pensionsfonder, försäkringsbolag – vi tänker göra det tydligt för dem att ekonomin inte är skild från ekologin. Stora förändringar kan ske snabbt om finanssektorn börjar styra investeringarna åt rätt håll.

Skräckscenario för din rörelse?
Den största faran är väl att rörelserna skulle bli sekteristiska och självgoda, bara tillgängliga för vissa klasser och grupper, och blir definierad som särintresse. Sedan är en annan fara att vi blir för försiktiga och snälla. Vi miljömuppar är ju ofta det, snälla och inkännande, men vi måste kunna vara hårda och obekväma också, när det behövs.

Hur förhåller sig din rörelse till nyliberalism?
Det är en klurig fråga. Som det är idag ligger samhället långt till höger. Frågor som tidigare var allmängiltiga låter »vänster«. Men vi får inte vara så rädda för någon »vänster-stämpel« att vi inte säger det som behöver sägas. Faktum är att mäktiga intressen med ideologiska skygglappar för vår gemensamma klimatkris står i vägen för den nödvändiga förändringen. Och faktum är att så länge ekonomisk tillväxt är en högre prioritet än vår framtida överlevnad så löser vi inte detta. Men det gäller att formulera detta så att vi inte kan bli avfärdade med »åhå det är bara en cover för att försöka få igenom vänsteridéer«.
Sedan är demokratin på vår sida, inte på storföretagens – de är odemokratiskt toppstyrda profitorganisationer. Vi tänker kämpa med alla fredliga, demokratiska medel som finns. Och demokratin är ett av dessa medel – en fördjupad, breddad demokrati. Det råder brist på demokrati idag. De i Sudan har ingen demokratisk talan när de fördrivs för att Lundin Oil ska kunna borra olja (för att göda vår konsumtion). Framtida, ofödda barn har ingen röst när vårt levnadssätt tar deras värld ifrån dem innan de föds. Andra arter får ingen del i demokratin när deras habitat förintas. Därför behöver klimatrörelsen införliva och ge en röst också åt dessa.

Intervju av Johan Berggren