Det har, absurt nog, blivit ett vanligt inslag i nyheterna att ensamkommande flyktingbarn, många från Afghanistan, i rädslan för utvisning blir sjuka, psykiskt nedbrutna, skadar sig själva, begår självmord eller försvinner spårlöst på våra gator. Det senaste året har tre stora förändringar skett i migrationsbestämmelserna som på ett skoningslöst sätt raserar människors liv. I juni 2016 kom en lagförändring som innebar att den som fått ett beslut om utvisning tappar all rätt till bistånd. I juli 2016 kom bestämmelserna om tillfälliga uppehållstillstånd och den 1 januari 2017 kom nya bestämmelser om ändrade ersättningsbelopp till kommuner. I stort kan man säga att de flesta ersättningarna sänktes för flyktingar som är över 18 år. Dessutom blev det svårare för kommuner att få ersättning för deras boendekostnader. Flyktingungdomar över 18 ska istället bo på någon av Migrationsverkets förläggningar.
En av de stora förändringarna som märks i skolorna är att eleverna flyttas ifrån Stockholm när de fyller 18. De rycks upp från vänner och skola och kan flyttas 30-40 mil för att istället bo på en förläggning. Detta försvårar såklart den fortsatta skolgången och skapar stor oro. 18-årsdagen blir inget att fira, utan blir istället starten på en än mer osäker tillvaro. Men det drabbar även vuxna som lever i Sverige i väntan på beslut, bland annat för att de lätt utnyttjas på den svarta arbetsmarknaden.
Det har, från hösten 2015 till idag, varit civilsamhället som stått för det mänskliga i Sveriges flyktingmottagande. När institutioner och myndigheter misslyckades med en mobilisering av resurser var det hundratals privatpersoner som såg till att det fanns sängar, måltider, bussbiljetter, sjukvård och leksaker. Idag, när myndigheter och kommuner till stor del tagit över, är det istället frågan om ungdomarnas framtid som civilsamhället fått axla. Nyckelpersoner här är engagerade lärare, gode män, läxhjälpare, språkstödjare och familjehem – personer som förvarar ungdomarnas rättigheter och ökar deras chanser till ett bra liv. Dessa personer är ofta ungdomarnas livlina.
Civilsamhället har flyttat ut på arbetsplatserna, för kampen för barnens bästa kan inte längre bara föras på fritiden. Det är lärarna, psykologerna, socionomerna som ser hur barnen påverkas – hur de mår och hur deras framtid kommer se ut. Ett exempel på detta är nätverket ”Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa”, som bildades hösten 2016. Det består av volontärer och yrkesverksamma inom en mängd olika professioner där man kommer i kontakt med ensamkommande barn och unga.
Det är sorgligt att det blivit så här, men det visar hur livsviktigt det är med ett starkt civilsamhälle och att det organiseras på arbetsplatserna. Facken kan också bli en viktig part ifall skolpersonalen börjar driva arbetsmiljöfrågor kopplat till ungdomarna, till exempel att kräva stabilitet för unga i asylprocessen. En annan viktig funktion av organiseringen är att man kan gå ihop och kräva lagförändringar, i det här fallet amnesti. I dagsläget finns det egentligen inget seriöst alternativ till amnestikravet. Amnesti för alla som varit i Sverige länge än ett år skulle medföra en mängd positiva följder. Det skulle minska den svarta sektorn av arbetsmarknaden genom att de som idag är papperslösa kan kräva vita kontrakt. Vi skulle kunna minska oron hos barn och unga ensamkommande.
Frågan om arbetsplatsorganisering har fått en ny dimension – den handlar idag om att rädda liv. Det minsta vi alla kan göra är att stödja den organiseringen.
Fanny Hökby
Läs hela artikeln
Som medlem i föreningen Ordfront stödjer du det fria ordet och får det oberoende Ordfront magasin direkt i brevlådan. Du skapar också förutsättningar för föreningens påverkans- och informationsarbete kring mänskliga rättigheter och demokrati.
