Flykt ska ju vara tillfällig. Men mitt i Sahara bor 200 000 västsaharier i fem läger sedan 1976. Här har flykten permanentats, tälten ersatts av hus. Men ingen har gett upp planen att återvända. Här råder en humanitär kris som förvärrats med covid-pandemin och kriget i Ukraina. Västsaharafrågan blir allt mer bortglömd. Clara Wanders har besökt västra Algeriet för att påminna oss.
Av Clara Wanders
Det har börjat skymma. Förutom hur tacksamt kroppen tar emot den svala vinden vittnar inget längre om dagens hetta. En beige horisont av låga, kvadratiska lerhus förtärs av ett dovt, lila sken. Att planeten är klotformad har sällan synts så tydligt. Snart ska himlavalvet fyllas av en oändlighet med klara stjärnor och landskapet lysas upp av månens starkaste sken. Just nu är det helt tyst. Inte en människa syns till. Lukten av brända sopor och matos är de starkaste livstecknen. Tusentals hushåll i tystnad. Plötsligt, en sång i fjärran. En röst så stark att den nog hörs över hela staden. Det är böneutropet som förklarar den dagliga fastan avslutad. Och sakta fylls scenen med liv.
Det är mitt i Saharas öken, under Ramadan. Det tålamod som krävs för att avstå från vatten i det heta och torra klimatet är talande för uthålligheten hos folket som bor här. En plats ingen någonsin bott på tidigare, där inget växer.
Vi befinner oss närmare bestämt i västra Algeriet, tretton mil från gränsen till Västsahara. Här bor mellan 150 och 200 tusen människor i fem flyktingläger. De flydde hit år 1976 då Marocko invaderade och ockuperade sitt grannland Västsahara. Ett land rikt på naturtillgångar: fisk, gas, fosfat, järn, koppar, uran, guld och tryffel. Troligen olja. Den västsahariska befolkningen i flyktinglägren har varit beroende av krisstöd från omvärlden i snart 50 år. Trots att välorganiserade samhällen har börjat formas befinner sig över 90 procent av lägrens befolkning idag i en sårbar humanitär situation. Och tålamodet börjar ta slut.
»Allt vi gör här gör vi för att återvända hem«
Dussintals färgglada containrar står uppradade så att de formar en mur. Vissa är rostiga, andra helt nya.
De är dumpade här av biståndsorganisationer, utsidorna pryds av logotyper. Containrarna står orörda i sin formation, medan vinden slår emot dem och bildar drivor runtom dem. Bakom muren håller västsahariska Röda halvmånen till.
– Om det inte vore för Ramadan skulle vi bjudit på en riktig festmåltid, hälsar organisationens ordförande Buhubeini Yahia.
Västsahariska Röda halvmånen är en transnationell organisation som grundades år 1975, dagarna efter att Marocko invaderat Västsahara. Det ursprungliga syftet var att återförena de familjer som splittrats i kriget. Nu ansvarar organisationen för distribuering av livsmedelsbistånd till flyktinglägren.
– Det var meningen att vi snart skulle åka hem till vårt land, men så blev det inte. Vi måste agera som i en nödsituation och det har vi gjort i 46 år. Vi är fortfarande i den här öknen, och det är ingen trevlig plats att bo på. Allt vi gör här gör vi för att återvända hem, säger Buhubeini Yahia.
Han berättar om en allvarlig situation som blir allt värre. Stödet från omvärlden har länge mattats av. Under covid19-pandemin desto mer. Både produktion och leverans av livsmedel har försvårats och matpriserna drivits upp. Fjolårets siffror visar att ett av tre barn under fem år lider av undernäring, och en stor del av flyktinglägrens befolkningen lever med kronisk anemi. Buhubeini Yahia befarar att nästa rapport kommer att vara ännu mer alarmerande.
Inne i lastkajen ligger vita säckar på hög. På dem står det skrivet »World Food Programme« med blå bokstäver. Buhubeini Yahia pekar och visar vilka säckar som innehåller vad. Mest torrvaror. Färska livsmedel klarar varken resan eller klimatet särskilt bra. Sojapulver, socker, korn och majsstärkelse. Näringskakor som delas ut till barn i förskolor och skolor. Men träpallen där mjölsäckar brukar staplas gapar nästintill tom. Det har inte kommit någon leverans på länge.
Varje månad får familjerna i de västsahariska flyktinglägren ett biståndspaket med livsmedel. Förra månaden fick hushållen 45 procent av vad de brukar få. Inget mjöl, vete eller korn. Ryssland och Ukraina står för en stor del av den globala veteexporten, och en betydande del av den till västra och centrala Afrika.
Det är en fråga om prioriteringar, menar Buhubeini Yahia. Han berättar att de västsahariska flyktingarna aldrig prioriterats särskilt högt av globala biståndsgivare, och sedan den ryska invasionen av Ukraina har en stor del av det globala biståndet gått dit.
– Det talas ofta om en lösning av Västsaharakonflikten, men ingenting händer internationellt. Speciellt inte i EU, säger Buhubeini Yahia.
Västsahara erkänns som nation av den Afrikanska Unionen. Frågan är återkommande uppe för diskussion i EU men Frankrike, som också har vetorätt i FNs säkerhetsråd, har bromsat erkännandet. Anledningen är den nära relation Frankrike har med Marocko, samt de fiskeriavtal Marocko har med EU. Den marockanska regeringen hotar med indragen handel och flyktingströmmar till Europa.
Därför lever fortfarande över uppemot 200 000 människor i flyktinglägren, i ett svårt klimat, under en global matkris och med sjukdomar som orsakas av damm och näringsbrist.
»Alla löften är bara spel för gallerierna«
En väg vindlar fram mellan sanddynerna, nu upplyst av en klar måne, som lyser ikapp med en grön neonskylt: Farmacia. ”Apotek” står det, på spanska. Limam Walda Baad är iklädd tunna bomullsbyxor och skinnsandaler. Hans tår lyser vita av damm. Vägen till affären är inte lång, men det händer mycket omkring. Kvinnor som ska handla till middagen, en måltid som avnjuts sent här. Tolv, kanske ett, på natten. Getter bräker ljudligt när människor passerar deras burar av hönsnät.
Limam är 23 år och arbetar som tolk i lägret Boujdour. Han kan mycket. Politik, kultur och historia. Om sitt hemland, om grannländerna och om resten av världen. Limam är född i flyktinglägren, medan många av hans släktingar bor kvar i den ockuperade delen av Västsahara. Trots att Limam var liten då minns han när han var på besök där. Under promenaden berättar han att det nu är mycket svårt, om inte omöjligt att besöka familjemedlemmar på andra sidan muren.
– Det har bara blivit svårare. För några år sedan sa Marocko att de skulle hjälpa de västsaharier som bodde i flyktinglägren med att besöka sina familjer i den ockuperade delen. Man kunde skriva upp sig på en lista så fick man åka dit i några dagar, berättar Limam.
Men allt rann ut i sanden och det finns ingen sådan lista längre. Limam fnyser till, tar en påse chips och en burk Cola från en hylla och går mot kassan i butiken.
– Man kan inte förvänta sig mer av Marocko. Alla löften är bara spel för gallerierna. De har fängslat vår befolkning och tagit ifrån oss våra rättigheter, säger Limam och öppnar läskburken med ett välbekant pys.
I lägren gör befolkningen vad de kan för att upprätthålla de mänskliga rättigheter de blivit berövade i sitt hemland. Men det är inte lätt. Att ha tillgång till rent vatten och att bekämpa hunger är en utmaning i Saharaöknens klimat, där alla resurser är knappa. De samhällen som nu börjat formas i flyktinglägren är därför beroende av omvärldens bistånd. Den algeriska regeringen har mer eller mindre gett den här delen av öknen till det västsahariska folket, försett dem med elektricitet, vatten och andra resurser för att överleva. Alla institutioner, organisering och distribuering sköts av befolkningen i lägren. Ett system som formats av att hela befolkningen står inför samma utmaningar.
Den ekologiska hållbarheten blir naturligt bortprioriterad i ett läge där det handlar om att överleva. Inte mycket kärlek finns heller hos folket, för en plats de tvingats leva på, och där de inte heller ska stanna. Sopor slängs på marken, plast bränns. Framför allt för att det inte finns en hantering för den mängd avfall som blir.
Limam säger att han inte tror på klimatkrisen. För honom finns det en mer akut fråga, att befria Västsahara. Samtidigt berättar han att sandstormarna i lägren blivit värre med åren. De extrema temperaturväxlingarna likaså. På sommaren står solen rakt upp på himlen och värmer landskapet upp mot 50 grader. Om vinternätterna kryper temperaturen ner mot nollan.
– Hur Västvärlden behandlar planeten påverkar oss som redan är utsatta allra först. Det har blivit både varmare och kallare med åren. Ibland under sandstormarna flyger tak av från husen och skadar folk, säger Limam.
Algeriet förser lägrens unga vuxna också med gratis universitetsutbildning. Limam har studerat engelska i Alger, men det populäraste att utbilda sig inom är sjukvård. Den västsahariska studentföreningen berättar att många unga väljer att utbilda sig för att kunna återvända till lägren och göra nytta. Här finns arbetstillfällen i bland annat förskolor, skolor, sjukhus och butiker. Men arbetslösheten är hög, speciellt hos kvinnor.
Samtidigt är det just de som byggt upp samhället här. När det begav sig 1976 var männen ute och stred längst den mur Marocko satt upp mot Västsahara. Kvinnorna fick det sociala, politiska och logistiska ansvaret över flyktinglägren. Därför är kvinnans ställning stark i de samhällen som skapats, även om könsrollerna i den västsahariska kulturen är hårt präglade av muslimska dogmer. I hemmet har kvinnan ansvar för familjen, och mannen för ekonomin. Så är det ännu, men de västsahariska kvinnorna har också ett stort inflytande över politiken.
I en grå stenbyggnad med lilamålade dörrar ligger kvinnoorganisationen Unión de Mujeres Saharauis. Inuti byggnaden är det svalt och bakom skrivbordet på sitt kontor sitter generalsekreterare Minetu Larabas Sueidat. Hon ger ett varmt men mycket seriöst intryck. Ibland skämtar hon och skrattar till, för att i nästa stund påpeka allvaret i situationen. Minetu Larabas Sueidat säger att hon vill krossa de stereotypiska bilder som finns i Väst, av kvinnor i muslimska kulturer och samhällen. Hon berättar att kvinnorna här bestämmer vad som ska göras och hur. Skilsmässa är alltid tillåtet, det till och med firas med stora fester. Den 8 mars, internationella kvinnodagen, är en nationell högtid då alla är lediga från jobb och skola.
– Trots alla motgångar har vi två saker att skryta om här. Först och främst, att våra kvinnor är starka och skrämmande. För det andra, hur långt vi kommit. Och det är tack vare kvinnorna, säger Minetu Larabas Sueidat.
I den västsahariska exilregeringens parlament är 34 procent kvinnor.
– Det är bra men inte bra nog, påpekar hon.
Dessutom syns en beklaglig trend i samhället, där kvinnor försvinner från politiken när männen inte längre befinner sig vid krigsfronten. De kvinnor som sitter i parlamentet röstar själva ofta på män. Med en överhängande risk för att kvinnor ska förlora den sociala ställning de erövrat, pågår därför en feministisk befrielseprocess i flyktinglägren. Organisationen Unión de Mujeres Saharauis står i fronten för kvinnokampen. De stödjer inte bara kvinnans privata ställning i familjen, utan ser även till att få ut kvinnor i arbetslivet och in i politiken.
– Kvinnor här behandlas som drottningar, på gott och ont. Drottningar har kanske makt, men inte alltid makt nog att agera själva, avslutar Minetu Larabas Sueidat beslutsamt leende.
»Som en eldflamma i handen«
Känslan av gemenskap och kämpaglöd genomsyrar allt som händer i de västsahariska flyktinglägren. Politiska beslut fattas på gräsrotsnivå, från gata och kvarter till stad. Alla myndiga får rösta på vem de vill, och tilltron till Polisario, den politiska makten, är hög. Kanske för att de allihop är på samma sida, tror på samma sak. Som Buhubeini Yahia på Röda halvmånen säger, handlar allt de gör i lägren om att komma bort från den här platsen.
Limam sitter på golvet i ett sparsamt inrett rum. Golv och väggar pryds av tjocka rosa tyger med enkla mönster. Det är välstädat, inte ett korn sand syns till. Framför sig har han en bricka i silver, en grön tekanna i stål och sju stycken små genomskinliga bägare i härdat glas. Bredvid sig, en bädd av glödande kol. Varje kväll brygger Limam te i flera timmar.
– Det är så man umgås här, berättar han.
Tebryggandet är en process som kräver precision och tålamod. Röken från kolbädden sticker i näsan, men fyller rummet med en inbjudande värme. Medan vattnet hettas upp sköljer Limam örterna noga. Han lägger ner dem i tekannan och kokar upp innehållet till precis den punkt som krävs. På frågan hur han vet att det är dags svarar han att det sitter i ryggmärgen.
– Marockanerna har kopierat vårt sätt att brygga te. De har ju stulit en massa sahariska kulturuttryck och säljer ut dem till turister som marockansk kultur, säger Limam Walda Baad.
Med en svepande rörelse häller Limam den koncentrerade drycken i ett av glasen. Han rör runt innehållet, låter det vila och häller sedan tillbaka det i kannan på glöden.
Efter en timme är teet färdigt. Produkten blir en mycket söt, bärnstensfärgad dryck som värmer ända ner i magsäcken. Det ska drickas snabbt. »Nästan som en shot«, förklarar Limam.
Tålamodet genomsyrar hela den västsahariska kulturen. Från att brygga i te i timmar, till att i 46 år vänta på befrielsen av sitt hemland. Limam Walda Baad förklarar att källan till tålamodet är islam. Kulturen här har en stark koppling till religion, något som kräver disciplin men föder makt. Limam jämför islam med att hålla en het eldflamma i handen och att samtidigt kunna kontrollera den.
Men tålamodet börjar ta slut.
För trettio år sedan, efter att FN förberett en folkomröstning för det västsahariska folket, började befolkningen i flyktinglägren att packa ihop sina tillhörigheter. De skulle få rösta om huruvida de ville fortsätta tillhöra Marocko, eller bli självständiga. Ett självklart val för västsaharierna. Självständigheten var påtagligt nära.
Året var då 1991 och än idag har folkomröstningen inte ägt rum. Den har flyttats fram fem gånger och ingen vet längre när eller ens om den kommer att inträffa. Samtidigt erkänner land efter land i EU Marockos överhöghet över Västsahara.
Tälten som folket i flyktinglägren bodde i när de kom till platsen används idag som sommarbostäder. De mer permanenta husen är gjorda av hård, soltorkad lera. Många familjer har helkaklade badrum, toalettstolar i porslin och duschslang. Emellertid finns det inte alltid rinnande vatten. Efter 46 år kan det bli svårt att upprätthålla en vardag på en plats som är anpassad till att vara tillfällig.
De som är födda i lägren
På förskolan i Smara, det största av de fem lägren, sitter barnen i ordnade bänkrader. Klassrumsväggarna är klädda i tunt, färgglatt papper med snirkliga mönster. Från ett klassrum hörs musik, barnen klappar i takt enligt lärarens exempel. Fokus i förskolan ligger på uppfostran, men också kreativitet. Barnen lär sig tidigt att stava, läsa och räkna. Men de lär sig också om sitt lands historia.
Rektorn för förskolan berättar att barnens frågor har börjat ändra karaktär på sistone. Efter att internet introducerades i lägren för några år sedan kan alla, via sociala medier, se hur människor lever ett annorlunda liv ute i världen. Inte minst barnen. De undrar varför de inte har samma möjligheter som andra barn har. En fråga som för lärarna är svår att besvara.
Många ungdomar i lägren har hört berättelser av eller om deras fäder som stolta kämpat och stupat i kriget. Sedan 1970-talet har det väpnade våldet aldrig varit särskilt långt bort från den västsahariska vardagen. Men efter trettio år av vapenvila och utlovad omröstning har situationen fortfarande inte förändrats. Därför börjar många unga undra om det inte är dags att ta till vapen igen.
–Folk kommer att behöva dö innan vi får vår självständighet tillbaka. Våld är nödvändigt men lösningen är allierade, berättar Limam Walda Baad.
Hans hopp riktas mot Ryssland, eller kanske USA. Kanske mest Ryssland ändå, rättar Limam. Han tror att de ändå kommer att etablera en ny världsordning snart, dessutom stödjer ju USA Marocko i frågan.
Sveket från Väst är stort, så stort att maktpersoner uttrycker att det snart krävs desperata lösningar på konflikten. Befolkningen i flyktinglägren är besvikna men hoppfulla. Västsaharierna är ett litet folk med ett stort land de inte har tillgång till. Alla institutioner och organisationer de själva skapat och driver fungerar bra i lägren, men de vill inte stanna här. I hettan, kylan, i fattigdom och ohälsa. Buhubeini Yahya på röda halvmånen säger det tydligt:
– Västsahara har alla naturresurser man kan tänka sig. Och vi är villiga att dela med oss. Trots att över 90 procent av befolkningen i flyktinglägren befinner sig i en sårbar situation idag, är folket mycket rikt. Bara vi får tillbaka vår stulna mark.
Clara Wanders är journalist med en bakgrund i utvecklingsstudier. I våras gjorde hon längre studie- och reportageresa i Nordafrika. Under sommaren har hon haft ett vikariat som debattredaktör på Falukuriren och höst går hon från lokal till global journalistik som praktikant på Ordfront.
