Vi vill tacka Staffan Hübinette för att han ville inkomma med ett fylligt och insatt svar på artiklarna om narkotikapolitik i Ordfront magasin nr 5 2016. Svaret blir något av inte bara en debattartikel i egen kraft, utan också den röst från den idag rådande »svenska linjen« i narkotikapolitiken som kanske saknades i det numret.

Debattartikel ur Ordfront magasin 1.2017. Denna artikel är ett svar på Staffan Hübinettes artikel »Vänstern vilse i narkotikapolitiken«.

I början av sin artikel försöker också Staffan Hübinette etablera de rådande skyttegravarna i den svenska debatten om droger, lagar och samhälle. Att den som försvarar hårda straff för narkotika kastar ordet »drogliberal« på den som ifrågasätter dessas verkan är sedan gammalt legio. Men vi tar inte åt oss. I verkligheten är Liberalerna ivrare för hårdare straff, hårdare tag från polisen och just det fördjupade klassamhälle som också Hübinette tillerkänner delskuld till ökade drogproblem i Sverige.

Att sedan Hübinette förväxlar de båda Daniel – Berg och Wiklander – framstår som mindre förvirrat än att han förväxlar en liten tidskriftsredaktion med »vänstern« och anför »vad folket vill« som ett sakargument. (En folkmajoritet ville också ha dödsstraff häromåret).

Vi tillskriver detta en tydlig passion för frågorna. Och därför vill vi också se bortom dessa kastade handskar och koncentrera oss på att diskutera utifrån våra likheter: båda »läger« vill i det här fallet minska skador och lidande hos befolkningen.

Hübinette anför argument för att den höga svenska överdödligheten beror på läckage från medicinutskrivning, och inte på »hårda tag«, och anför »låg användning av narkotika« i Sverige som något den nuvarande politiken uppnått. Vi tycker det låter märkligt att samma politik kan få ta åt sig äran för det (till synes) positiva, men friskrivas de negativa effekterna.

Vi håller med om att det är skam och skandal att de rader av vårdande instanser som Hübinette förtjänstfullt listar försvunnit och urholkats. Enär vi inte är nyliberaler anser vi att samhället bör ge god och effektiv hjälp och vård för alla medborgare. Men Hübinettes förklaring till den skrämmande svenska överdödligheten visavi jämförbara länder utan en extrem förbudspolitik – att den beror på urholkningen av resurserna till svenska vårdinsatser – räcker inte. I andra EU-länder finns medicinerna som Hübinette nämner. Även i andra EU-länder har klasskillnader och social utslagning ökat – och i många är den etter värre än i Sverige. Ändå bär vi bördan av att ha näst störst narkotikadödlighet i EU. Bara Estland – som importerat den »svenska linjen« – är värre.Detta är den »hårda linjens« skuld. I Sverige är den officiella hållningen att det »inte ska vara lätt att knarka«. Detta går igen i lagstiftning (även om den mildrats på senare år) och polisiär verksamhet, men också, tyvärr, i vårdledet. Hur många har inte smittats sedan sprututbytesprogram stoppats av »tuffa« politiker?

Det senaste, mycket tydliga, exemplet på att Sverige verkar vilja att opiatmissbrukare dör som varnande exempel är att Läkemedelsverket just i dagarna stoppar läkare från att dela ut nässprayen naloxon till missbrukare. Naloxon är en medicin som nästan omedelbart häver verkan från opioider som heroin, morfin och fentanyl. I andra länder delas den ut till missbrukare, som kan rädda sina och andras liv vid överdostillbud (ambulanser och sjukvårdare hinner ofta inte fram i akuta situationer.) Här stoppas den, för att det »inte ska vara lätt att knarka«.

Att Sverige har en »låg användning« av narkotika är en uppgift som Hübinette tar från statistiska undersökningar extrapolerade från enkäter, tull- och polisbeslag samt sjukvårdens olika sifferuppgifter. Kritiker menar att i ett land där drogbruk har både ett starkt socialt stigma och hårda lagar är mörkertalen stora – folk har anledning att ljuga för statistiker. Samma situation gör också att missbrukare i Sverige ofta drar sig länge, ibland dödligt länge, för att söka hjälp. Låg användning? När vi samtidigt vet att marijuanasmugglingen i stort sett upphört – Sverige är idag självförsörjande på drogen, och den är bland annat stommen i många kriminella gängs ekonomi.
Staffan Hübinette skriver att »kapitalintressen och marknadskrafter kopplat ett starkt grepp om cannabismarknaden« i de delstater i USA där drogen legaliserats. Och beskriver drabbade fattiga områden.

Enögdheten är nästan rörande. Cannabisen flödar sedan länge i hela USA. Kapital och marknadskrafter hade förstås redan tidigare, och i delstater där cannabis fortfarande är illegalt, ett mycket fast grepp om denna stora, svarta, marknad som göder USA:s (och Mexikos) enorma och våldsamma kriminella organisationer. Det är förstås också kapitalism och marknadskrafter, men utanför lagens råmärken.

Och omsorgen om USA:s fattiga delar vi. Vi förmodar att Staffan Hübinette har hört talas om att över 1 procent av befolkningen i USA sitter i fängelse, dömda till mångåriga straff i de vidrigaste förhållanden, för ickevåldsrelaterade narkotikabrott. Andra skjuts på gatorna av militariserad polis, eller i våldsamma gänguppgörelser. Antalet missbrukare är i vissa områden närmast epidemiska. Detta i ett samhälle med mycket hårda lagar mot narkotika.

Att peka på det rådande – sedan snart 50 år – systemets misslyckande och felprioriteringar är lätt. Att säga vad som ska komma istället är svårare. Vi vill mena att det går att få inspiration till detta i Sveriges lyckade välfärdsprojekt, där pragmatiska mellanvägar med omsorg om medborgarna har varit modellen. Alkoholförbud infördes tack och lov aldrig i Sverige, men väl motbok och systembolag. Drogerna reglerades av ansvarsfulla läkare och såldes rena, billiga och säkra på landets apotek för att förgiftningar och överdoseringar skulle avhjälpas. Vård och omsorg om individen går före att stifta varnande exempel genom att låta folk dö helt i onödan. Undervisning och öppen diskussion om för- och nackdelar med droger är av yttersta vikt om vi vill skapa förtroende hos de unga för samhällets institutioner. Det är ett förtroende som idag systematiskt undergrävs när tusentals ungdomar upptäcker att vad de fått höra om olagliga drogers unika, demoniska skadlighet varit lögner från rökande läkare och supande politiker. Istället för hot om fängelse går vägen till ett samhälle med mindre destruktivt drogbruk genom skapandet av lockande alternativ till drogerna, genom att bygga bättre och tryggare psykosociala miljöer för alla i landet. Det är den uppgift drogkrigarna skyggar inför, och det är den som »vänstern« måste våga axla.

_______________________________________________________________________________

Daniel Berg är fil dr i ekonomisk historia. Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.