Ur USA:s vänsterströmning steg 1960-talets mest seglivade science fiction-skapelse: Gene Rodenberrys utopiska Star Trek, den enda tv-serie som Martin Luther King Jr lät sina barn se på. Henrik Arnstad besöker Kärrtorp och diskuterar optimism som politisk ideologi och problemet med klingonerna.

Space – the final frontier.
These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations.
To boldly go where no man has gone before!

Med dessa storvulna ord inleddes tv-serien Star Trek för drygt 50 år sedan, 1966. Tittarna fick följa rymdskeppet Enterprise på dess upptäcktsfärd dit »ingen människa har varit tidigare«, under det 23:e århundradet.
Besättningen var ras- och genusblandad. Uniformerna var unisex och funkis. Uppdraget var fredligt. Mänskligheten var enad. Det var en ljus vision av en framtid där mänskligheten vuxit ur dåtidens konflikter. En utopi.
Star Trek utvecklades efter 1960-talet till ett av nutidens starkaste varumärken inom global populärkultur. Ständigt nya tv-serier, filmer och andra medier fortsätter att utforska rymden under namnet Star Trek. 2017 kom tv-serien Star Trek: Discovery. Den 3 februari hade TUR-teatern i Stockholm premiär för en pjäs som utspelas i Star Trek-universumet.
Anledningen till Star Treks framgångar är ideologisk. Star Trek kan sammanfattas med ett ord, optimism – och det är långt ifrån så politiskt harmlöst som det låter. Star Treks hantering av optimism befinner sig inom en mångtusenårig, historisk-politisk tradition. Som ideologi har optimism ofta varit kontroversiell, utifrån hur framtidstroende agenser konstruerat sina drömda utopier.
Ordet »utopi« betyder icke-plats, utifrån grekiskan ou »icke« och topos »plats«. Utopia var titeln på en bok av den engelske 1500-talspolitikern Thomas More. Hans idealland Utopia var en stat med förnuftigt styre och gemensam egendom. En beskrivning som motsvarar den optimistiska ideologin hos statsstyret i Star Trek.

Bakom Star Trek-pjäsen på TUR-teatern Visit Qo’noS står regissören, manusförfattaren och skådespelaren Nils Poletti, som fastnade för Star Trek i mellanstadiet.
– Science fiction är en tydlig form av samtidskommentar, säger han. I framtidsberättelsen visar man upp ett facit: »Så här gick det.« Star Trek-utopin berättar att allt kommer att gå bra, med människans existens. Till skillnad från dystopisk science fiction, som berättar att allt gick dåligt.
George A. Gonzalez, amerikansk professor i statsvetenskap, är en av många som forskat om ideologi och politisk filosofi i Star Trek. 2015 utkom han med boken The Politics of Star Trek: Justice, War, and the Future, vilken följdes upp 2017 med The Absolute and Star Trek. »Star Trek fungerar som en guide till det ´autentiska livet´ och ett stabilt, blomstrande samhälle«, skriver Gonzalez.
Detta blomstrande samhälle kommer dock inte att uppstå av sig självt. I Star Trek har jorden lämnat en mörk historia bakom sig, präglad av våld och hemskheter. Men mänskligheten har lärt sig av misstagen och gått vidare. Detta kräver aktiv politik och disciplinering (för att tala med Foucault), utifrån tre ideologiska doktriner, som styr politiken i Star Trek, enligt Gonzalez:

1. Strävan efter social rättvisa (demokrati).
2. Ett upphöjande av sanning som överideologi.
3. Hängivenhet angående vetenskapliga, intellektuella och existentiella upptäckter. Eller uttryckt annorlunda: öppenhet, nyfikenhet och vilja att testa nya lösningar.
Med ett ord: optimism.

Den primära filosofiska framtidstron hos Star Trek, och därmed angående hela mänskligheten, är att människor är förmögna att tänka. »Människan är smart – det är vad Star Trek handlar om«, sade Star Treks skapare Gene Roddenberry (1921–1991). Den kollektiva, mänskliga, optimistiska drömmen utgör Star Trek-världens bas för politisk och social enighet. Idén har i Star Trek spridits till stora delar av galaxen, med dess överflöd av intelligenta livsformer, i en federation (United Federation of Planets), som består av över 150 olika världar, »vilka har kommit överens att dela kunskap och resurser i fredligt samarbete«, skriver Gonzalez.
Optimism som politisk ideologi i Star Trek har sin motsats i pessimistisk realism. »Den realistiska skolan agerar från den pessimistiska utgångspunkten att global enighet och solidaritet är en omöjlighet«, skriver Gonzalez.
Forskningen tolkar ofta Star Trek som berättelser om socialism. Det påpekas att Star Treks historiesyn är marxistisk; mänskligheten har passerat kapitalismen samt lever i ett kollektivistiskt, solidariskt, pengafritt och egendomslöst samhälle (materiella behov produceras gratis i så kallade replikatorer). Star Trek kan jämföras med Per Albin Hanssons framtidsutopi – talet om folkhemmet från 1928:
»Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbaka-satta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.«

Är Star Trek därmed ett socialdemokratiskt folkhem som far runt i rymden? Författaren Ola Larsmo, en av många som inspirerats av Star Trek, pekar på hur Gene Roddenberry formades av sin uppväxt under depressionen på 1930-talet. Familjen var hängivna »liberals«, som den amerikanska termen lyder för vänstermänniskor.
– Gene Roddenberrys pappa ska ha förbjudit sonen att säga ordet »republikan« i hemmet, ordet betraktades som en svordom. Lösningen på de akuta samhällsproblemen var den demokratiske presidenten Roosevelts reformprogram »New Deal« 1933, det vill säga socialdemokrati eller vänsterliberalism. Det formade Roddenberrys politiska patos. För mig representerar han det finaste hos den amerikanska vänstern, säger Ola Larsmo.

Idén om Star Trek som vänster är dock kontroversiell, särskilt inom den amerikanska högern. Ekonomen Cameron Harwick skriver:
»Trots sitt negativa porträtt av kapitalismen finns ett djupare fundament hos Star Trek: individualism. Även om Star Fleet (rymdflottan) kan kallas för en socialistisk utopi, är den inte alltid utpräglad socialism. Ett vanligt tema i tv-serierna är att rymdskeppens kaptener trotsar direkta order och på det sättet löser problem. Angående framgång är kaptenerna bättre än Star Fleet. Därmed pekar Star Trek på problemen med centralstyrd makt. Star Trek är generellt schizofrent gentemot sitt Utopia.«

Den svenske debattören Johan Norberg resonerar på samma sätt, när han avfärdar att Star Trek är socialism:
– Det finns inga element av tvångsmässig omfördelning av egendom och inkomster i Star Trek. Där skildras en teknologisk utopi där replikatorer, obegränsad energi och annan teknik undanröjer brister. Därmed blir priser, vinstsystem och omfördelning irrelevanta. Star Trek-filosofin är individualism och teknikoptimism.
Gonzalez motargument är att individualism och individuell frihet inte utesluter socialism, i demokratisk form. Även teaterregissören Nils Poletti tolkar Star Trek som socialism. Men han håller med om den ideologisk-politiska schizofrenin, även om han understryker kollektivismen i Star Trek.
– Budskapet är att »vi måste alla hjälpas åt«. Men det är samtidigt intressant att alla raser i Star Trek, inklusive människorna, ständigt säger en sak och gör en annan.
Federationen och Star Fleet sätter upp regler och ideal – som alla sedan bryter mot.

I sin pjäs går Poletti på djupet med en av Star Treks representationer av »de andra«, krigarrasen klingonerna. Dessa var från början, i 1960-talets tv-serie, fiender till Federationen. Men efter krigen förhandlas småningom fred och klingonerna blir allierade till mänskligheten.
Klingonernas utseende har dramatiskt förändrats i olika Star Trek-versioner. Från början (som fiender) återgavs de rasistiskt, utifrån kalla kriget, som en sorts lömska sovjetiska mongoler. På 1990-talet blev klingonerna stolta krigare, men fortfarande med stereotypa drag, som Poletti finner problematiskt:
– Klingonen har förblivit »den andre« i Star Trek: den mörke, den våldsamme, den översexualiserade. Kanske inte direkt »afrikanen« men snarare »den brune«. När jag såg Star Trek på mellanstadiet identifierade jag mig med klingonen Worf, som är adopterad av människor. Hans identitet är splittrad mellan Star Fleet och att vara klingon. Jag är uppvuxen med både en svensk förälder och en italiensk-latinamerikansk förälder. Därav min igenkänning, antar jag.
Polettis pjäs handlar om hur klingon-regeringens kulturinstitut (The Institute of Klingon Cultural Exchange) besöker jorden för att marknadsföra turism; människor ska lockas besöka klingornas hemplanet Qo’noS.
– Klingonerna visar upp klingonska seder och bruk, restips, mat samt teater, berättar Poletti och fortsätter:
– Syftet med pjäsen är att gestalta »den vita blicken«, som finns även hos Star Trek, trots att rymdberättelserna har ett antirasistiskt och inkluderande tema.
Star Trek är berömt inom antirasismen, eftersom original-tv-serien visade den första amerikanska tv-kyssen mellan en vit man och en svart kvinna 1968. Skeppet Enterprises kommunikationsofficer, den kvinnliga och svarta löjtnanten Uhura (spelad av Nichelle Nichols), kysstes med den vita manliga kaptenen Kirk (William Shatner). Nichols blev utifrån sin rollfigur hjälte inom medborgarrättsrörelsen och bland beundrarna fanns Star Trek-entusiasten Martin Luther King. Star Trek var den enda tv-serie hans barn tilläts se och själv kallade han sig »ms. Nichol’s största fan«. Enligt Martin Luther King visade tv-serien framtidsvärlden, som den borde se ut, om 300 år. Antirasistisk, inkluderande och demokratisk.
– Men även i Star Treks utopiska västerländska, antirasistiska bild följer rasismen med, säger Poletti.

Tanken har bekräftats av Star Treks producenter, som visat medvetenhet om problemen med självgodheten hos Federationen. I Star Trek-serien Deep Space Nine (1993–1999) samtalar två icke-jordiska varelser, vid namn Quark och Elim Garak, utifrån upplevelsen av jordisk läskedryck:
– Det är fruktansvärt att dricka, säger Garak.
– Jag vet, så bubbligt och kväljande och liksom »lyckligt«, säger Quark.
– Precis som Federationen.
– Men vet du vad som är riktigt skrämmande? Om du dricker tillräckligt av det, kommer du börja tycka om det.
– Det är lömskt!
– Precis som Federationen, svarar Quark.

Quark och Elim Garak är alltså medvetna om att Federationen är mer än bara politisk »godhet«, den utgör även produktion av normativ makt. De är även medvetna om att de enbart svårligen får plats i denna normativa maktproduktion. De ska integreras, som det heter idag, det vill säga lyckligt dricka sin jordiska läskedryck. Att älska Federationen, ett samhälle som vill godhet, demokrati och inkludering – men som ändå delar in befolkningen i stereotypa kategorier. Precis som i Per Albin Hanssons folkhem finns ett »vi« och ett »dem« i Star Trek.
Likväl är optimism, betraktad som politisk ideologi, ett löfte från framtiden i Star Trek. När första tv-serien kom på 1960-talet pågick fortfarande efterkrigstidens rekordår och optimism hade politisk legitimitet. År 1973 förändrades allt med oljekrisen och den eviga högkonjunkturens slut. Pessimismen fick politisk legitimitet, som överideologi, och optimism började anses vara naivitet. Det är därför vi sedan decennier ser alla dessa dystopier inom science fiction (Mad Max, Alien och Blade Runner, etc).
Sverigedemokrater och andra fascismer finner sin näring i dystopierna, då de utifrån »realistisk« pessimism kommunicerar Star Treks antiteser, rasistiska hierarkier istället för social rättvisa, faktaresistens istället för vetenskap och slutenhet istället för nyfikenhet. Ultranationalism istället för demokrati.
Det blir därmed en motståndshandling att lyfta blicken. Att se upp mot stjärnorna och våga drömma om en morgondag. »I have a dream«, som Martin Luther King sade. Per Albin Hanssons dröm om framtidens goda medborgarhem. Eller för att citera Star Trek:
To boldly go where no-one has gone before!

Henrik Arnstad är journalist, författare och hängiven trekker.