Bemanningsanställd i livsmedelsindustrin skriver Joseph Ponthus formsäkert om osäkerhet och monotoni och jagets förskingring. Men Andreas Lundberg hade velat känna ytterligare svärta.
»Det mänskliga arbetet! Det är explosionen som då och då lyser upp min avgrund.« Rimbauds ord dyker upp i mitt huvud vid läsningen av Vid bandet, Joseph Ponthus självbiografiska prosalyriska debutroman i 66 avsnitt om tillvaron som timanställd fabriksarbetare.
Böcker om kroppsarbete förmår som bekant ofta väcka en vällustig rysning av förskräckelse och tacksamhet hos kulturarbetare som lyckats muta in en lukrativ nisch högt på Parnassos sluttningar ovan jämmerdalen.
De högre ståndens fetischering av kroppsarbetet är något i stil med true crime-genrens pornografiska besatthet av döda kvinnor. Eller med de fina romerska damerna som när Rom invaderades av barbarer tittade ut från bärstolarna och undrade när våldtäkterna skulle börja.
I korthet: En fransk arbetslös akademiker tvingas arbeta som daglönare vid först en fisk- och räkfabrik, sedan på ett slakteri. Han har flyttat med hustrun till Bretagne och får inte något arbete inom sitt område. Kapitlen böljar fram, korta meningar utan punkt – det löpande bandets stackato som poetik. Det är enformigt, det är hypnotiskt. Särskilt effektivt syns mig kapitel tolv, där berättaren silar tofu hela natten.
Tofusilare
Den som aldrig har silat tofu nio timmar på natten
kan inte förstå
/…/
Jag är i ett extatiskt halvsovande tillstånd av paradoxalt viloläge nästan som när man somnar och tankarna vandrar efter det omedvetnas vilja
Men jag drömmer inte
Jag mardrömmer inte
Jag somnar inte
Jag arbetar
/…/
Natten tar inte slut
Jag silar tofu
Natten tar aldrig slut
Jag silar tofu
Jag silar tofu
Det är realistiskt, anspråkslöst, och väl genomfört. Alienationen framträder ännu tydligare när berättaren slussas vidare, via bemanningsföretag, till slakteriet. De delade djurkropparnas tyngd, stanken av blod och fett. Hypnotiska fragment av poesi och musik rullar i huvudet, medan larmet från maskinerna omöjliggör all mänsklig kommunikation.
Anteckningar från fabriken
Av Joseph Ponthus
Översättning Jenny Högström
Weyler Förlag 2021.
Det framträder, det utsägs inte. Fabriken invaderar honom, mortlar sönder allt motstånd med sin monotoni: ett slags Stockholmssyndrom. Berättaren inser att han vid en demonstration skulle försöka hindra de andra maskerade stenkastarna framför »sitt« bemanningsföretag: »Nej inte de / De är snälla / Man får jobb av dem.«
Hans socialistiska engagemang dämpas, faller bort, omöjliggjort av själva strukturen – bara de med fast anställning vågar strejka. Det är en pregnant iakttagelse. Men även om han inte varit för utsatt och för utmattad för att höja en knuten näve skulle hans engagemang vara suspekt – en intellektuell grovarbetare förblir alltid en skvader, med sin bildning (sin blick för sammanhang) och sin ofta hyfsat burgna bakgrund.
Ponthus talar om medarbetarna som bröder, som kamrater och hjältar, men tycks inte (kunna) få någon djupare kontakt med dem. Det är inte bara bildningen som står i vägen – att »rycka in« på timmar omöjliggör naturligtvis kamratskap. Man är aldrig »en av dem«. Det blir något slags läpparnas längtansfulla bekännelse till ett förlorat ideal.
Daglönarna, de bemanningsanställda, är samtidens egentliga proletariat, förstummade skuggor bland de dinglande djurkropparna. Ponthus talar om att finna värdighet i arbetet, om att underkasta sig det som en kropp och låta sig brukas. Ibland: ett slags lycklig desperation. Men är det inte som när missionären i alla fall hoppas på att bli en god köttsoppa åt kannibalen? Mer innerligt tycks det mig när han då och då vänder sig till sin mor och till sin hustru. I de avsnitten finns värme och kärlek.
Kanske hade jag, ohjälplige dysterkvist, önskat ett nervigare mörker? Något om skräcken för att stå helt medellös? Rädslan att tuggas till idiot i industrikvarnarna? Större ilska över ovissheten, den groteska godtyckligheten när man blir inkallad, den förnedrande tacksamheten. Eller är det bara jag som tittar ut från bärstolen på barbarerna som rycker närmare? Ändå skulle jag ha önskat att den absurda vidden – inre och yttre – av det livsfientliga systemet framträdde med större tydlighet: att vara bemanningsanställd är att vara en arbetsmarknadens Schrödingers katt, både sysselsatt och arbetslös, lika död som levande. Det är ett fullkomligt olidligt kvant-tillstånd.
Andreas Lundberg
