Historiens ängel vacklar baklänges in i framtiden, driven av tidens storm. Med ansiktet fixerat bakåt är allt den kan se det förflutna. Bilden är Walter Benjamins, han beskriver människans dilemma: det vi levt i ser vi tydligt men kan inte komma tillbaka till. Det vi måste leva i kan vi inte vända oss om och betrakta innan vi ger oss in i det.
Allt vi har att vägleda oss in i framtiden är historien – vilket med vår samtids datorkraft bakom observation och analys inte är kattskit. Om människan genom historien varit blind för framtiden, så har hon idag i alla fall ledsyn. Praktexemplet på detta är klimatförändringarna. Vetenskapen hade de fysikaliska processerna bakom den klara för sig sedan länge, började gör tester och mätningar på allvar på 1980-talet och var redan då säkra nog på sina resultat för att utfärda varningar. Sedan dess har mätandet och modellerna blivit fler och exaktare, och den första tesen har bara stärkts.
Verkligheten har snällt nog mot alla forskarna som annars skulle fått skämmas och kanske sparken, betett sig precis som man förutspått – med den deviation som framtidsdimman alltid bjuder på. Så, efter 30 år av ändå imponerande pricksäkra framtidsförutsägelser tänker man att mänsklighetens makthavare inser att de på 2000-talet har tillgång till något alla makthavare före dem i historien önskat att de haft, nämligen äkta siare-spåmän som har rätt – inser detta och tar sig an uppgiften att härska på ett posthistoriskt sätt: planering, nu med tillgång till framtida fakta!
Det visade sig inte riktigt bli så de reagerade. Eftersom förutsägelserna är besvärliga, har politikerna istället applicerat ett väldigt politiskt verktyg på dem: förhandlingar.
Där är vi nu, stora klimatkonferenser anordnas, sponsrade av oljeindustrin, där makthavare med blicken stadigt fäst på gårdagens verklighet på det gamla trygga sättet ändå inte riktigt vågar lita på att den däringa vetenskapen kan ha helt rätt. Försvaga min maktbas säger ni? Kan det stämma? Och inställningen sprider sig över världen: vetenskapen kan ju ha fel ibland. Den kanske har fel konstant? Den kanske är en stor lögn? Att skjuta budbäraren är en mer traditionell problemlösning, som allt fler verkar välja just nu.
Omställningsrörelsen kändes som en bra instans att gå till med frågan »finns det några positiva framtidsvisioner, även i skenet av vetenskapens dystra rön?« Visst finns det det, svarar Abigail Sykes längre fram i tidningen, men invänder att det kanske inte alls är »framtidsvisioner« vi ska jobba med. Bryta med den envisa idén att försöka fästa blicken på något vi ändå inte kan se klart, och istället försöka agera och vara i nuet.
Det är väl till stor del vad Arne Müllers reportage på sid 12 handlar om. Han och fotografen Stefan Persson reste här och nu längs röda linjen i Stockholms tunnelbana med frågan vad folk gör för att förbättra klimatpåverkan hela dagarna? Och det visar sig vara en hel del. En sak som reportaget visar, vilket ger i alla fall mig en liten större förtröstan inför backandet in i framtidens bara delvis ovissa dimma: de flesta därute gör inte partipolitik av klimatet, inte ideologi av forskningsresultat.
Det är de som gör det som är de verkliga bakåtsträvarna. De tittar varken bakåt eller försöker se framåt, de har bundit för ögonen och skriker ut vad de tycker syns runtomkring dem, och kräver att alla ska hålla med. Läs om Sverigedemokraternas högerradikala inställning till forskning och vetenskap på sid 34. Om faktavägrarna får leda oss kommer det gå helt åt pipan. Se där en förutsägelse utifrån exempel i historien jag ändå törs göra: fascismen kommer inte ge bättre resultat om vi upprepar den.
