Klimataktivister blockerar vägar, kuppar Mello och sjunger under statsministerns after work, och möts av både kärlek och ilska. När får aktivister med sig beslutsfattare och allmänhet och när gör deras aktioner mer skada än nytta för miljörörelsen?
Av Abigail Sykes
Det är svårt att slå fast utifrån forskning vilken effekt olika slags protester har. Professor Håkan Thörn vid Göteborgs universitet brukar istället vända på resonemanget.
– Jag är inte medveten om något historiskt exempel i modern tid, när det gäller att omfördela makt och resurser, där det inte har funnits en initial mobilisering, säger han.
På kort tid har aktivisten Greta Thunberg dömts två gånger i Sverige för ohörsamhet mot ordningsmakten efter att ha deltagit i blockader av Oljehamnen i Malmö med ungdomsorganisationen Ta tillbaka framtiden. Hon har också gripits i London efter att ha deltagit i protester utanför konferensen Energy Intelligence Forum, men har släppts mot borgen i väntan på huvudförhandling.
Representanter för rörelsen Återställ våtmarker har limmat fast sig i asfalten på infartsleder till Stockholm och sprungit ut med banderoller framför kameror under direktsända program som Melodifestivalen, Idol och Let’s dance. En kör från Rebellmammorna avbröt statsminister Ulf Kristerssons (m) after work för allmänheten i Malmö i september med en protestsång: »Vi vill ha en levande värld…«. Det är spektakulära aktioner, men har de någon effekt? Och i så fall den önskade effekten?
Håkan Thörn är professor i sociologi och har studerat sociala rörelser sedan början av 1990-talet, nu senast i boken I apokalypsens skugga: miljörörelser och industrikapitalism 1870–2020, skriven med Carl Cassegård, som kom ut i år. Han säger att det är otroligt svårt att mäta social förändring. Det är enklast att följa när det går att se ett samband mellan stora protester och politiska beslut. Några svenska, lyckade, exempel från senare år är mobiliseringen mot ett oljeraffinaderi i Lysekil, en fossilgasterminal i Göteborg och ett kalkbrott i Ojnareskogen. I alla tre fallen följdes protesterna av beslut från politiker eller näringsliv som gick i linje med aktivisternas krav.
– Det går inte att med 100 procents säkerhet säga att det var därför. Men om man istället vänder på det är det svårt att föreställa sig att dessa beslut skulle ha tagits utan den offentliga debatt som triggades av miljörörelsen, säger Håkan Thörn.
Svårare blir det när det handlar om långsammare samhällsförändringar, vilket också är vanligare. Ett par exempel som Thörn lyfter är kvinnorörelsen under efterkrigstiden och särskilt 1970-talet, och miljörörelsen under 1970- och 1980-talen, och hur dessa korrelerarar med värdeförskjutningar i samhället. Ändå går det inte att slå fast att rörelserna i sig ledde till ett skifte i opinion.
– Istället kan man ägna sig åt kontrafaktiska resonemang – vad talar för att vi hade haft en sådan fördjupad insikt i könsmaktsordningen och miljöfrågorna om vi inte hade haft denna mobilisering?
Även om protesterna inte alltid får den effekt som aktivisterna avsåg, betyder det inte att en rörelse har »misslyckats«. Ett av Håkan Thörns favoritexempel är kärnkraftsomröstningen 1980. Trots en mycket kraftfull organisering emot kärnkraft blev valresultatet en kompromiss. Det skulle kunna ses som ett nederlag för miljörörelsen. Å andra sidan bildades Miljöpartiet ett år senare som ett direkt resultat av mobiliseringen. Dessutom fick miljöorganisationer som Greenpeace, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF
100 000-tals nya medlemmar under 1980-talet (se faktaruta).
– Under valen på 80-talet och speciellt valet 1988 hade en enskild fråga aldrig tidigare dominerat ett val som miljön gjorde då. Min analys är att det är svårt att tänka sig att en fråga som genomsyrar samhället i flera år inte skulle ha något att göra med miljörörelsens mobilisering. Lägger man sakerna bredvid varandra är det svårt att inte peka på högst troliga samband.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Logga in på din digitala tidning.
