Medan toppolitiker tävlar om att skylla allt på invandrare, kämpar gräsrötter mot en orättvis byråkrati för human behandling av ensamkommande unga flyktingar. Thord Erikssons bild av Sverige förändrades under arbetet med Dom som stod kvar.

Av Johan Berggren

Thord Erikssons Dom som stod kvar handlar om de svenskar som klivit fram och hjälpt ensamkommande asylsökande barn och unga. Ja, den handlar rätt mycket om dessa unga, också. Boken hade kunnat heta Vi som stod kvar, Thord och hans fru tillhör de som ställde upp när samhället drog sig undan. Men även om de förekommer i boken, fokuserar han inte särskilt på sin egen gärning:
– Det är en mäktig, solidarisk rörelse vi har sett i Sverige de senaste åren. Tyvärr har dess generositet och vilja att hjälpa mötts av kallsinne av staten och ofta av misstänksamhet och smutskastning i den allmänna debatten, säger Thord Eriksson.
Den brutala hanteringen av de ensamkommande barnen och unga från Afghanistan är ett pågående verk. Kvällen innan jag träffar Thord Eriksson på ett kafé i Stockholm genomfördes ännu en massdeportation till Afghanistan från Migrationsverkets förvar i Märsta. Åtta omgångar med tvångsutvisningar har Migrationsverket hunnit med sedan i mars i år, med sammanlagt 338 personer. Cirka 4900 personer står på tur. Alla unga, många tvångsomhändertagna tills vidare, alla har varit i Sverige i flera år, stora delar av sina liv.
– Det råder förstås stor förtvivlan bland de unga, och de som de kommit nära i Sverige, att myndigheter och allmänhet inte får upp ögonen för hur grymt och onödigt det här är … jag trodde inte det här förut, om Sverige, säger Thord.
I boken skildrar han genom många intervjuer  en rörelse präglad av handfast humanism och praktisk solidaritet, som omfattar tusentals, här, idag, i Sverige. En tvärpolitisk rörelse. Som fått utstå nederlag, förödmjukelse och förtvivlan när staten vänt sig ifrån dem, eller då främst från de unga asylsökande. Som efter umbäranden och ofta med livet som risk tagit sig till Sverige. För att utsättas för en legal och byråkratisk cirkus utan motstycke. Där rättssäkerhet fått ge vika för godtycke, när de råkade bli en kraftig politiserad symbolfråga, i mitten av den infekterade debatten om invandring.
Trots att den är skriven av en välkänd journalist, har ett mycket ambitiöst upplägg och handlar om ett av de mest brännande ämnena i Sverige de senaste åren, har boken uppmärksammats rätt lite.
– Jag är förvånad över det relativa ointresset, säger Thord Eriksson. Tre recensioner? Var är de opinionsbildande skribenterna på kultursidorna? Men det ligger väl inte så nära dem personligen, i en kultursidesvärld som är person- och kändisfixerad. Sedan kanske retoriken kring flyktingpolitiken smittar av sig, det blir lite för osäker mark.
Thord Eriksson ursäktar om han låter bitter, det handlar inte om den personliga uppmärksamheten:
– Hade boken varit dålig, hade den sågats – men nu förtigs den, som frågan om de ensamkommande förtigs. Dem den har kommit nära är ju främst kvinnor i kontaktyrken, och de har ingen stark representation i debatten idag. Och det gör mig förbryllad, och illa till mods. Kan detta förtigas, vad kan då inte mer förtigas? Det är en farlig väg vi slår in på.

Boken skildrar tiden från 2015, och därmed en hårdnande attityd och behandling av unga ensamkommande. Thord Eriksson framhåller flera gånger hur utvecklingen har förvånat honom. Att Sverige valt att svika, inte bara de asylsökande unga, utan alla de svenskar som trott på idén om det solidariska Sverige, på mänskliga rättigheter, på barnkonventionen.
– Politiken går ju först, och där har fick vi en väldigt skev debatt, där bisak görs till huvudsak. Vår välmåga i Sverige blir huvudsak, utsatta flyktingar människor bisak. Det blir VI som ska skyddas när det uppstår en flyktingvåg … I samma debattatmosfär blir Malmö, inte Kabul, världens farligaste stad.
Vi pratar om hur extremhögern vänt upp och ner på begreppen. I deras värld är Sverige en krigszon, och felet är invandrarnas. Särskilt muslimernas, och i synnerhet de ensamkommande afghanska pojkarna. De är »skäggbarn« och»fuskar«. Raseriet och hatet mot dem vet inga gränser.
– Ja, dessa unga har blivit deras största syndabockar, säger Thord Eriksson. Men det märkliga är ju att de också behandlas som det av stat och myndigheter. Den politiska kartan har ritats om på bara ett par år. Nyss var det skattesatser debatter och val handlade om, nu är det plötsligt om vi ska ha mänskliga rättigheter eller inte. Asylrätten tummas på, ifrågasätts – på i stort sett helt falska premisser.
De stora partierna är mycket opportunistiska, menar han.
– Om Löfven och S känner att det finns solidaritet i opinionen, kan de köra på det i fem veckor, tills de känner något annat, och tvärvänder. M är ju likadana, från Reinfeldts »öppna era hjärtan« till att tävla mot SD i att skylla invandring och invandrare för allt.
Thord Eriksson berättar om ett återkommande uppdrag, han skriver i varje nummer av PRO-tidningen:
– Nyligen skrev jag om ett 82-årigt par i Lomma som tog in en 17-årig afghansk kille att bo hos sig 2017. De tillhörde den gamla stammens trogna socialdemokrater, livslånga medlemmar. Men de gick just ur partiet efter att ha stångats mot den stenhårda byråkratiska mardröm som blivit resultatet av S asylpolitik.
I både boken och här understryker han att flyktinghjälparna är en tvärpolitisk rörelse, här återfinns också tvärblå moderater. Men det är Socialdemokraternas avfall från en solidarisk flyktingpolitik som märks mest:
– Det talas om att S vinner röster på att vara hårda i asylpolitiken, men frågar sig någon vad S förlorar? Jag har mött många som ser sig som sossar men inte vet hur de ska få ihop det med det som händer nu.

Vad är det främst du tar med dig från erfarenheten med att skriva den här boken?
– Dels … att det är så stort. Vi pratar nämligen inte bara om ett fel i systemet – utan ett helt system som är fel.

Kan du ge några exempel?
– Man kan ju börja med de långa vänte-tiderna. Att barn och unga lever i åratal i Sverige innan besked … och det hemska faktum att 18-årsdagen ska bli en så brutal brytpunkt i hur de behandlas … och vi kan ju börja rabbla hårresande enskilda exempel på brutala misstag.
Thord Eriksson kommer in på ett sådant, som ändå uppmärksammades. Två asylsökande unga bröder, den äldre svårt synskadad. De har bara varandra, den äldre är beroende av den yngres hjälp. Den äldre får avslag på sin asylansökan på grund av sin ålder, och på att någon på Migrationsverket tyckte att han verkar ju klara sig bra trots sitt handikapp. Beslutet att låta den yngre, minderårige brodern få stanna ändrades då – han nu »vuxet ordnat mottagande« i Afghanistan – alltså den äldre, blinde, brodern, enligt Migrationsverket! Och den blinde brodern begick då självmord. Så att den yngre kunde få stanna.
– Det vi kallar asylprocessen är ju en rad processer, många av dem lider av inbyggda fel, i andra begås det ofta fel som inte rättas till.
Det handlar om olika stränga utredare, tolkar som inte kan språket eller är avogt inställda, gode män som inte engagerar sig alls – mot de som råkar få en värdfamilj som är väldigt engagerad.
– Sammantaget blir det en orättvis, rättsosäker, byråkratisk labyrint där unga oskyldiga människor som inte ens kan språket inte har en chans. Det drabbar förstås även alla de som engagerat sig i dem, människorna runtom dem. Ja, det är en av de saker som jag verkligen skulle vilja att folk förstod. Att Migrationsverket hade en stor och krävande uppgift, som de misslyckats kapitalt med. Att vårt system inte är rättvist.
Detta är ju ofta inte vad folk tror. De litar på systemet, har man fått avslag, så har man inga asylskäl, säger svenska myndigheter att man är 18 år, så är man det.
– Det är ju tyvärr precis tvärtom, understryker Thord Eriksson. Vi har åldersuppskrivningarna – dels de medicinska som blivit totalt sågade av all medicinsk expertis, Svenska dagbladet har gjort ett bra jobb med denna fråga. Dels det som skedde fram för allt 2015, då stressade tjänstemän med ett snabbt ögonkast bestämde sig för att skriva att 16-åringar var 21-åringar. Det krossade hela deras liv, bara sådär.

Det har kommit in en stor kyla i Sverige?
– Ja … den kanske fanns förut också, men då har inte jag sett den. Att vi i Sverige idag har en stor grupp unga människor med
högre suicidfrekvens än någon annan grupp i världen – att det inte ger kraftigare reaktioner? Istället fortsätter de att behandlas illa, och smutskastas, behandlas som grova brottslingar … och de som inte blundar måste försöka bäst de kan stötta, bevittna, bära med sig detta … I mina ögon sliter det här sönder Sverige.

Det kanske någonstans är meningen … eller i alla fall till nytta för extremhögern? Inte bara att vi lär oss att acceptera att en grupp kan behandlas inhumant, utan också att solidaritet är lönlöst?
– Det är något som återkommer bland de jag talat med, att deras förtroende för Sverige är sargat, eller knäckt. När jag i våras la ut frågan på en fb-grupp med engagerade, vad priset för deras engagemang varit. Jag fick 300 svar på ett dygn. Den finns ett raseri och en sorg därute. En bedrövelse. Trots att väldigt få av dem känner annat än att de gjort rätt, och finner styrka i det … så är det ändå många som säger »nästa gång är det inte jag som kliver fram«.

Thord Eriksson vill gärna skriva en fortsättning på Dom som stod kvar, i så fall om de ensamkommande själva, om hur de lever i Sverige, Frankrike och Italien och i Afghanistan de som blivit skickade dit, det finns stora luckor i kunskapen om dem.
Och avvisningarna fortsätter. Historien är inte över, den går in i nya faser.
– Just nu flyr ju många unga landet för att söka asyl på nytt, i Frankrike, berättar Thord Eriksson. Där de har större chans att få asyl, för där finns på riktigt fristående domstolar. Men det är en hård tillvaro som väntar, det tar lång tid innan ett eventuellt uppehållstillstånd i Frankrike.
Under tiden hamnar de unga svensk-afghanerna i hårt utanförskap, tältlägren i Paris har synts i medierna. I Dom som stod kvar skildras hur en präst i Svenska kyrkan i Paris kämpat för de unga – som inte haft någon annan.
Man får om och om igen inte bara den tydliga bilden av den svenska officiella kylan. Utan också av ett vansinnigt slöseri. De här unga killarna har blivit väldigt svenskar efter åratal av uppväxtår i landet. De är utbildade i Sverige. De vill inget hellre än att jobba. Men nu åker de till Frankrike istället. En del kommer säkert tillbaka till Sverige sedan ändå, många har ju fått djupa
band hit, till värdfamiljer, till flickvänner. Thord Eriksson ler lite snett åt detta, slöseriet med först omhändertagande och utbildning, och sedan avvisning. Han ger ett annat exempel på Sveriges spretiga behandling av asylsökande, från de ensamkommandes sittstrejk i Stockholm 2017:
– Demonstrationen hade flyttats till Norra Bantorget, de lydde ju snällt alla polisens anvisningar, och färre och färre svenskar kom dit och brydde sig, då fanns det barnfamiljer bland dem, som hotades akut av avvisning, som då bodde där tillfälligt i tält … då kom socialen och sa »nej så får ni inte bo med barn«, och så fick de bo på hotell på socialens bekostnad … i väntan på att bli dumpade i Kabul!
– På ett personligt plan är en stor och omvälvande erfarenhet från att ha skrivit den här boken är … en besviken förvåning. Nästan pinsamt att vid 53 års ålder och ett halvt liv som journalist att inse att man varit väldigt naiv i sin syn på Sverige och svenska politiker. Det som hänt under de senaste fyra åren, något så omvälvande tror jag inte hänt i Sverige under mitt vuxna liv – samtidigt som väldigt få officiellt vill låtsas om det.
– Det är svårt att inte förtvivla lite … vill inte döma folk men … varför reagerar inte fler, kraftigare? Dessa människors mänskliga rättigheter kränks å det grövsta … tror folk att de själva är helt immuna om vi börjar strunta i mänskliga rättigheter och rättssäkerhet?

Men det är ändå imponerande att så många gjort så mycket, stick i stäv med en rådande samhällsanda?
– Ja, jo, absolut, säger Thord Eriksson. Det är lätt att bli negativ med så många tragiska öden, men visst, det är trots allt är väldigt många vanliga, bra, människor som mött dessa pojkar, hjälpt dem, ibland till och med blivit deras familjer. Det finns det budskapet också, ett väldigt positivt, som handlar om vad människor kan göra, vad de orkar och klarar hantera, även i mycket jobbiga omständigheter. En del är ju rent fenomenala … som gymägaren i Höör som startat en organisation för att kunna stötta ungdomarna, som varit i Kabul och Afghanistan flera gånger.
– Och förstås, alla värdfamiljer som stöttat, hjälpt, kämpat och älskat, och fortsätter att göra det! Folk som åker i skytteltrafik till Paris, och till Teheran och Kabul … det handlar om, ja, samhällets ryggrad. De generösaste, de mest hjälpsamma. »De bästa människorna«, som till och med Margot Wallström råkade försäga sig och kalla de som ställde upp och frivilligt hjälpte flyktingar en gång.
– Det är det positiva jag tar med mig. Styrkan i den praktiska solidariteten från dessa människor.
Precis innan vi bryter upp berättar Thord Eriksson att det varit en crowdfunding bland »rörelsen« för att kunna köpa in ett ex av Dom som stod kvar till varje riksdagsledamot. (»En hel lastpall«). Och nu har boken sålt slut och ska tryckas i en andra upplaga.

---

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin.