Att den är på väg att dö, det tvivlar inte brittiske politiska tänkaren och författaren Paul Mason på. Systemet har tömt ut sina möjligheter att växa och överleva. Frågan är hur vi nu lägger det till vila på bästa sätt. Vänstern måste ge sina visioner av vad som ska ta vid – och Mason har förslag.

Av Jan-Erik Pettersson

När den brittiske journalisten och författaren Paul Mason gjorde ett kort besök i Stockholm såldes biljetterna till hans föredrag på Kulturhuset ut på nolltid. Däremot var ingen av de stora tidningarna intresserade av att göra någon intervju. Två fakta som sedda tillsammans ger en intressant och kanske också förbryllande bild.
I medierna pågår känsloladdade debatter om populism, normer och signalord. Men under ytan, bland tänkande unga, och inte så unga, människor, tycks ett nygammalt intresse vakna för ekonomi och politisk historia – och hur allt hänger ihop.
Paul Masons bok Postkapitalism, som nyligen kommit på svenska, handlar i hög grad om »det stora narrativet«. Från Karl Marx tankar om maskiner till Rosa Luxemburgs, Rudolf Hilferdings med fleras kristeorier, till klassiska managementteoretiker som Peter Drucker och de modernaste tänkarna kring cybersamhället. Färden är vindlande – och svindlande – i Masons bok.
Och allt mynnar ut i en samlande tanke: Att kapitalismen som samhällssystem och ekonomiskt system lutar mot sitt fall.

MASON ÄR FÖDD i Lancashire, ett klassiskt brittiskt industridistrikt, och är son till en lastbilschaufför och en rektor. Bland far- och morföräldrarna hittar man såväl en gruvarbetare som en litauisk violinist. Själv studerade han musik och politik vid universitetet i Sheffield, blev musiklärare men sadlade om till journalist. Han var bland annat redaktör för en datortidskrift innan han blev ekonomireporter på TV-bolagen BBC och Channel 4, där hans direktrapporter från världens brännpunkter gjorde honom till en känd mediefigur i hemlandet.
Han stod utanför Lehmann Brothers när den ryktbara finansfirman kollapsade. Han var i Kairo på Tahrirtorget under arabiska våren, på Syntagmatorget i Aten när grekerna gjorde uppror mot EU, och i Zucotti Park i New York under Occupy-rörelsen. Sina erfarenheter från dessa skeenden har han skildrat i böckerna Meltdown (2009) och Why it’s kicking off everywhere (2012).
– Jag tänkte då att det vi såg var det första stora brottet sedan 2008 mot det kapitalistiska samförståndet. Fast protesterna ebbade ut, som bekant. Systemet utmanades, men det fanns inte många förslag på vad vi skulle sätta in i dess ställe. Därför måste vi nu börja utforma alternativen.

Det som enligt Mason förebådades kring 2010 är en förändring av historiska mått. Kapitalismens exit-skylt lyser redan – utan att vi riktigt ser den. Det stora teknikskiftet, det som brukar kallas den fjärde industriella revolutionen, handlar om digitalisering, information, nätverkande, självstyrande processer och automatisering. Men den digitala tekniken är också, framhåller Mason, en teknik som dramatiskt minskar behovet av lönearbete och har en spontan tendens att upplösa marknader, underminera privat ägande och bryta ner förhållandet mellan arbete och lön.
När informationsinnehållet ökar hos det som produceras (musikfiler lika väl som jetmotorer) så tenderar kostnaderna att sjunka successivt och till slut ner mot noll, eftersom information kan mångfaldigas i det oändliga och i princip gratis. Därmed minskar företagens möjlighet att göra vinster och marknadens förmåga att sätta korrekta priser, då marknadsprissättning bygger på tillgång och efterfrågan av saker som finns i begränsad mängd. Det vi ser är alltså de ännu så länge vaga konturerna av hur överflödets samhälle ersätter knapphetens. Inte på alla områden, långt ifrån, men på många och på allt fler.
Och överflödets samhälle står med nödvändighet i motsättning till kapitalistisk ekonomi som bygger på att marknadskrafterna allokerar knappa resurser.
Just detta är inga sensationella saker, påpekar Mason. Många har sagt det, många säger det. Man kan läsa om liknande prognoser hos till exempel en bästsäljande managementförfattare som Jeremy Rifkin. Men böcker av det slaget utmynnar oftast i antingen social dystopi eller teknologisk feelgood. Det som saknas är de sociala striderna. Möjligheten att vi själva kan forma framtiden. Och det är det som kommer att avgöra allt, menar Mason.

MASONS BOK har blivit en överraskande bästsäljare i hemlandet med 50 000 sålda exemplar och översättningar till 16 språk. Den har också, precis som författaren hoppades, lyckats riva upp en massa damm på vägen och blåsa liv i gamla debatter. Så tycks ske också i Sverige. Kajsa Ekis Ekman, hans samtalspartner och kritiker på Kulturhuset, kallar boken, i en klassiskt stenhård vänsteravhyvling i Aftonbladet, för »ovetenskapligt dravel« och Mason för en charlatan. Medan Olle Svenning i samma tidning välkomnar en bok som Postkapitalism och i Ekis Ekmans artikel hör »ett eko av sekterism«.
Den hårdaste kritiken från vänster drabbar inte oväntat en tes hos Mason att det inte längre är arbetarklassen som är motorn i kampen mot kapitalismen utan »den nätverkande individen«. Alltså: skulle kidsen på Fejan, Kik och Snapchat, som skickar runt klipp från senaste festen, vara den nya revolutionära klassen?!
– Jag påstår ju inte att de nätverkande individerna ska ersätta proletariatet i något historiskt schema och inte heller att arbetarklassen har upphört att spela en roll i kampen för ett bättre samhälle. Men vi måste se det nya som händer i världen, säger Mason. Vänstern kommer att få förhålla sig till det – eller dö.
Men världens arbetarklass är ju större än någonsin tidigare.
– Jo visst, men den är mycket mer atomiserad än förr och den beter sig inte som arbetarklassen gjorde på 1900-talet.
– Det jag bygger på är mina erfarenheter från Egypten, Kina, Grekland, där massor av människor, unga mest, både arbetare och medelklass, med mobilen i fickan och kunskapen om samhället en knapptryckning bort, har revolterat. Visst, det har varit kortvariga uppror, men vi är bara i början.

Men nätet är väl inte direkt fullt av upproriska tankar och antikapitalism?
– Nej, men vilka är det som kommer att vara mest upproriska i morgon? Jag tror att det är unga människor från arbetarklass och medelklass som får usel lön och låg eller ingen pension, som får ödsla sina liv på skitjobb, som får arbeta tills de blir 70 och längre, som får sin information stulen, som blir elektroniskt övervakade. Jag tänker ofta på frågan och svaret i slutet av Bertolt Brecht-filmen Kuhle Wampe: Vilka ska störta kapitalismen? Det ska de göra som inte tycker om den.

PAUL MASON FRAMSTÅR som något av en politisk och ideologisk kameleont. Han har inget emot att provocera och hoppar gärna över ideologiska staket. Modernitetsvurmaren Mason är också, kanske en smula oväntat, en stödjare av, och även rådgivare till, Labourledaren Jeremy Corbyn, av många sedd som gammalvänsterns sista utpost i den europeiska socialdemokratin.
– Corbyn har aldrig varit en perfekt ledare, säger Mason. Han är ingen strateg. Han är inte så bra på att organisera. Men han är ett bålverk mot nyliberalismen. Han viker inte ner sig. Han är 68 år, hans motståndare i Labour och inom den politiska högern skulle ju bara kunna vänta ut honom, ändå attackerar de honom stenhårt och oavbrutet. Det visar att han står för något som de är rädda för.
Mason har idag sadlat om från anställd TV-reporter till fri författare, kolumnist i The Guardian och en resande i politisk ekonomi och historia. Under besöket i Stockholm träffar han företrädare för den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen för idéutbyte.
Han säger att han drivs av tanken att skapa mötesplatser för en ideologisk diskussion mellan traditionell arbetarrörelse, vänsterns olika partier och miljö- och klimatrörelserna.
– Och jag tror att en sådan allians är den enda som kan komma fram med ett realistiskt svar, och ett tillräckligt snabbt svar, på de stora framtidsfrågorna.

MASON HAR BRÅTTOM, det behöver man inte tvivla på. Han pratar fort, det bubblar över av tankar, han hinner inte alltid sortera det han säger. Han börjar ofta sina meningar med ett »look« som för att försäkra sig om lyssnarens kontakt och respons.
– Vi har 30–40 år på oss att skapa ett samhälle med hållbar energiförsörjning och minskade sociala klyftor. Annars väntar kaos, slår han fast.
Det är inte klimatförändringarna, exploateringen av miljön, ojämlikheten, den demografiska bomben, den geopolitiska maktkampen, flyktingsituationen, det ohållbara finanssystemet som utgör det största hotet – utan alla de här sakerna tillsammans. Hur de samverkar till att destabilisera världen.
Men den krisbekämpning vi ser idag handlar framför allt om social åtstramning, kreditexpansion, privatisering. Det är åtgärder plockade ur den nyliberala verktygslådan, som för närvarande är den enda låda som finns att tillgå.
– Men nyliberalismen har nått vägs ände, säger Mason. Det är ingen sensation att säga det längre. Centralbankschefer säger det. Nyliberalismen har format vår konsumtionsinriktade värld och många har dragit nytta av den, vissa har blivit väldigt rika. Men nu är maskineriet trasigt.
– Det kollapsade med finanskrisen 2008, och det eftersom man inte i evighet kan ersätta lön med lån. Det skapar bubblor som när de spricker tvingar staterna att rädda banker och finansinstitut och dumpa kostnaderna på de svagaste länderna och de svagaste människorna.
– Nu har systemet i åtta år hållits igång med blodtransfusioner av nytillverkade pengar, men det man inte har kunnat hålla liv i är ideologin. Det är den som kollapsar först. Stora grupper har tappat all tillit. Mängder av människor tänker: Om detta inte går, vad är det då som fungerar? Och om vänstern inte har ett svar till dem så kommer högern att ge dem det.
– Min lösning när jag skrev Postkapitalism var: Rädda globaliseringen genom att montera ned nyliberalismen. Men det händer inte. Det som händer är Trump och Brexit – och sedan kanske Le Pen.
– Nu går utvecklingen så fort att vi behöver skapa helt nya allianser. Linjen dras rakt genom Goldman Sachs. Man kan gå in där och säga: Hallå där, vilka av er vill försvara rättssamhället och centralbankerna och vilka vill riva Basel III och utvisa muslimerna? Och svaren blir antagligen delade. Men vi måste ändå räkna med att Wall Street har ett intresse av att försvara ett demokratiskt system och i så fall så bör vi kunna enas med dem kring den saken. Om vi kan hindra skredet att växa till en lavin, så måste vi göra det.

Fast är liberaler verkligen intresserade av en allians där vänstern ingår? Där ser man ju snarare vänster och ultrahöger som två sidor av samma sak, som olika slag av populism.
– Svenska liberala medier släpar efter. I USA och England kan man numera se skillnaden. Hillary Clintons förlust var signal-ögonblicket. Den liberala eliten förkastade Bernie Sanders. Den sa att Bernie liknar Trump, han kan inte vinna, bara Hillary kan vinna. Sen förlorade Hillary. Nu vet de att om man säger att Sanders och Trump är samma sak, så förlorar man. Det säger jag också till svenska medier som ältar det här. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är inte samma sak. Glöm det bara!

Det gäller också att använda många fler medel i kampen mot ytterhögern, menar Mason.
– Vi kan inte bara bemöta den nya högern med torra fakta. Vi måste skapa våra egna berättelser, precis som högern har gjort. Och stora institutioner som Hollywood måste också ta sitt ansvar. På 1940-talet, mitt under kriget, kunde filmindustrin skapa ett mästerverk som Casablanca. Idag, under Trump-året, handlar nio av tio »blockbusters« om superhjältar eller tecknade monster. Vad underhållningsindustrin skapar idag är en mänskobefriad zon, en humanitetsbefriad zon – och vi får betala priset för det: en kultur med väldiga gester och galna utspel. Förbjud allt! Utvisa alla! Döda alla!

IBLAND ÄR DET SVÅRT att få ihop Masons dystra beskrivning av samtiden med hans framtidsoptimism. På den ena sidan den annalkande katastrofen, på den andra den hägrande utopin postkapitalism. Men de hänger ihop, menar han. Det ena kan bara lösas om vi börjar närma oss det andra.
– Det finns redan många fungerande tekniska lösningar på hur utsläppen ska minskas, hur ekologisk hållbarhet ska uppnås. Men under den nuvarande ekonomiska regimen kommer lösningarna till slut att hamna i knäet på marknaden. Och då kommer det inte att gå – i synnerhet inte i den takt som är nödvändig. Samma med finansmarknaden. De så kallade skuggbankerna var en av huvudorsakerna till finanskrisen. Efter krisen hade finansspekulationen kunnat undertryckas men det skedde inte – idag är skuggbankerna fler än före krisen.
I epoken före nyliberalismen tvingade arbetarnas självförsvar företagen till tekniska uppfinningar och rationaliseringar, som sedan, i nästa skede, gjorde högre löner och bättre villkor möjliga. Men idag är arbetarnas motstånd brutet. Lösningen på ekonomins kriser och arbetsmarknadens kriser blir då fler och fler enkla, lågbetalda arbeten, fler osäkra anställningar – en anpassning neråt, sänkta trösklar, som det brukar heta i Sverige.
– Men ett samhälle med förskjutning från produktion till finans, gigantiska monopolföretag, särskilt inom info-tech, en splittrad arbetarklass och en superrik elit som lever på finansiella vinster, blir med nödvändighet ett samhälle som stagnerar, framhåller Mason. Den våg av explosiva teknologiska förändringar som redan är möjlig bromsas upp. Först när den frigörs kan vi gå vidare mot postkapitalismen.

KRITIK AV KAPITALISMEN och nyliberalismen är vänsterns specialgren. Men vad ska ni sätta i stället? Har ni något bättre? Nej, det har ni inte. Den är det ständiga motargumentet.
Men Mason har förvisso ett batteri av »saker som borde göras i stället«. Allt för många, allt för osäkra, invänder då hans kritiker.
Vi måste börja vare sig vi vill eller inte, replikerar Mason, och det första är en absolut tvingande och brådskande kamp mot klimatförändringar och miljöförstöring och för att stabilisera finansmarknaderna, till exempel genom att samhällena, eller politiken om man så vill, tar kontroll över centralbankerna. Men det måste följas av åtgärder som pekar vidare mot det nya – som att stänga av det nyliberala privatiseringsmaskineriet, att utnyttja automatiseringens fördelar till att befria människor från meningslöst arbete och på sikt införa ett system med basinkomst åt alla, med lagstiftning bekämpa monopol och monopolprissättning, stoppa företag från att med patenträtter för evig tid lägga vantarna på det som borde vara allmänt och gratis, och inte minst att driva ner kostnader på varor och tjänster.
När billig service eller gratisservice eller överhuvudtaget »gratis-saker« skapas eller uppstår så tappar den kapitalistiska marknaden successivt sitt grepp över samhället. Detta pågår redan spontant på mängder av ställen, ofta okänt, än så länge i liten skala, i form av kollaborativ produktion, kooperativ, digitala allmänningar. Det behöver alltså stödjas massivt av både folkrörelser och av staten och de offentliga institutionerna.
Men dessa kollaborativa försök är ändå väldigt marginella i förhållande till kapitalismens institutioner.
– Det sade man om banker med på 1300-talet, svarar Mason. Det jag talar om är inte kapitalismens väg fram till dess kollaps i en jättekris, varpå ett vänsterparti stiger in och genomför socialismen. Jag talar om en process som pågår länge, kanske i 100 år, kanske i 200 år, under hård kamp och många bakslag.
– Vad som än händer så måste vänstern börja tänka på det långa perspektivet. Det är ett fruktansvärt misstag att inte ens försöka föreställa sig vad det innebär när hälften av alla jobb automatiseras bort.
Det som händer runt omkring oss idag kan strängt taget kokas ned till en kamp mellan hierarki och nätverk, säger Mason. Storföretagen är hierarkier, de väldiga monopol som skapas för att hålla vinsterna uppe är hierarkier, den traditionella politiken styrs av hierarkier och det är dessa som mer och mer kommer att utmanas när människor använder informationen och den nya teknologin för att gå förbi hierarkierna och samarbeta, utnyttja nätverkens potential, ta energin från torgen och ockupationerna in i det politiska systemet.
– Det är inte verkligheten som ska bli virtuell utan det virtuella som ska bli verklighet, som när en konstruktion av en maskin testas i en dator innan den tillverkas eller som en stor ekonomisk reform, med de medel vi har idag, skulle kunna simuleras digitalt innan den genomförs eller som en politisk protest som sprids via nätet tar fysisk form när en folkmassa tar en offentlig plats i besittning.
– På det sättet omvandlas den nätverkande världen till en fysisk värld och i nästa steg kommer vi att börja skapa nya sätt att leva i den världen.
När den brittiske journalisten och författaren Paul Mason gjorde ett kort besök i Stockholm såldes biljetterna till hans föredrag på Kulturhuset ut på nolltid. Däremot var ingen av de stora tidningarna intresserade av att göra någon intervju. Två fakta som sedda tillsammans ger en intressant och kanske också förbryllande bild.
I medierna pågår känsloladdade debatter om populism, normer och signalord. Men under ytan, bland tänkande unga, och inte så unga, människor, tycks ett nygammalt intresse vakna för ekonomi och politisk historia – och hur allt hänger ihop.
Paul Masons bok Postkapitalism, som nyligen kommit på svenska, handlar i hög grad om »det stora narrativet«. Från Karl Marx tankar om maskiner till Rosa Luxemburgs, Rudolf Hilferdings med fleras kristeorier, till klassiska managementteoretiker som Peter Drucker och de modernaste tänkarna kring cybersamhället. Färden är vindlande – och svindlande – i Masons bok.
Och allt mynnar ut i en samlande tanke: Att kapitalismen som samhällssystem och ekonomiskt system lutar mot sitt fall.
Mason är född i Lancashire, ett klassiskt brittiskt industridistrikt, och är son till en lastbilschaufför och en rektor. Bland far- och morföräldrarna hittar man såväl en gruvarbetare som en litauisk violinist. Själv studerade han musik och politik vid universitetet i Sheffield, blev musiklärare men sadlade om till journalist. Han var bland annat redaktör för en datortidskrift innan han blev ekonomireporter på TV-bolagen BBC och Channel 4, där hans direktrapporter från världens brännpunkter gjorde honom till en känd mediefigur i hemlandet.
Han stod utanför Lehmann Brothers när den ryktbara finansfirman kollapsade. Han var i Kairo på Tahrirtorget under arabiska våren, på Syntagmatorget i Aten när grekerna gjorde uppror mot EU, och i Zucotti Park i New York under Occupy-rörelsen. Sina erfarenheter från dessa skeenden har han skildrat i böckerna Meltdown (2009) och Why it’s kicking off everywhere (2012).
– Jag tänkte då att det vi såg var det första stora brottet sedan 2008 mot det kapitalistiska samförståndet. Fast protesterna ebbade ut, som bekant. Systemet utmanades, men det fanns inte många förslag på vad vi skulle sätta in i dess ställe. Därför måste vi nu börja utforma alternativen.
Det som enligt Mason förebådades kring 2010 är en förändring av historiska mått. Kapitalismens exit-skylt lyser redan – utan att vi riktigt ser den. Det stora teknikskiftet, det som brukar kallas den fjärde industriella revolutionen, handlar om digitalisering, information, nätverkande, självstyrande processer och automatisering. Men den digitala tekniken är också, framhåller Mason, en teknik som dramatiskt minskar behovet av lönearbete och har en spontan tendens att upplösa marknader, underminera privat ägande och bryta ner förhållandet mellan arbete och lön.
När informationsinnehållet ökar hos det som produceras (musikfiler lika väl som jetmotorer) så tenderar kostnaderna att sjunka successivt och till slut ner mot noll, eftersom information kan mångfaldigas i det oändliga och i princip gratis. Därmed minskar företagens möjlighet att göra vinster och marknadens förmåga att sätta korrekta priser, då marknadsprissättning bygger på tillgång och efterfrågan av saker som finns i begränsad mängd. Det vi ser är alltså de ännu så länge vaga konturerna av hur överflödets samhälle ersätter knapphetens. Inte på alla områden, långt ifrån, men på många och på allt fler.
Och överflödets samhälle står med nödvändighet i motsättning till kapitalistisk ekonomi som bygger på att marknadskrafterna allokerar knappa resurser.
Just detta är inga sensationella saker, påpekar Mason. Många har sagt det, många säger det. Man kan läsa om liknande prognoser hos till exempel en bästsäljande managementförfattare som Jeremy Rifkin. Men böcker av det slaget utmynnar oftast i antingen social dystopi eller teknologisk feelgood. Det som saknas är de sociala striderna. Möjligheten att vi själva kan forma framtiden. Och det är det som kommer att avgöra allt, menar Mason.

MASONS BOK har blivit en överraskande bästsäljare i hemlandet med 50 000 sålda exemplar och översättningar till 16 språk. Den har också, precis som författaren hoppades, lyckats riva upp en massa damm på vägen och blåsa liv i gamla debatter. Så tycks ske också i Sverige. Kajsa Ekis Ekman, hans samtalspartner och kritiker på Kulturhuset, kallar boken, i en klassiskt stenhård vänsteravhyvling i Aftonbladet, för »ovetenskapligt dravel« och Mason för en charlatan. Medan Olle Svenning i samma tidning välkomnar en bok som Postkapitalism och i Ekis Ekmans artikel hör »ett eko av sekterism«.
Den hårdaste kritiken från vänster drabbar inte oväntat en tes hos Mason att det inte längre är arbetarklassen som är motorn i kampen mot kapitalismen utan »den nätverkande individen«. Alltså: skulle kidsen på Fejan, Kik och Snapchat, som skickar runt klipp från senaste festen, vara den nya revolutionära klassen?!
– Jag påstår ju inte att de nätverkande individerna ska ersätta proletariatet i något historiskt schema och inte heller att arbetarklassen har upphört att spela en roll i kampen för ett bättre samhälle. Men vi måste se det nya som händer i världen, säger Mason. Vänstern kommer att få förhålla sig till det – eller dö.
Men världens arbetarklass är ju större än någonsin tidigare.
– Jo visst, men den är mycket mer atomiserad än förr och den beter sig inte som arbetarklassen gjorde på 1900-talet.
– Det jag bygger på är mina erfarenheter från Egypten, Kina, Grekland, där massor av människor, unga mest, både arbetare och medelklass, med mobilen i fickan och kunskapen om samhället en knapptryckning bort, har revolterat. Visst, det har varit kortvariga uppror, men vi är bara i början.
Men nätet är väl inte direkt fullt av upproriska tankar och antikapitalism?
– Nej, men vilka är det som kommer att vara mest upproriska i morgon? Jag tror att det är unga människor från arbetarklass och medelklass som får usel lön och låg eller ingen pension, som får ödsla sina liv på skitjobb, som får arbeta tills de blir 70 och längre, som får sin information stulen, som blir elektroniskt övervakade. Jag tänker ofta på frågan och svaret i slutet av Bertolt Brecht-filmen Kuhle Wampe: Vilka ska störta kapitalismen? Det ska de göra som inte tycker om den.

Paul Mason framstår som något av en politisk och ideologisk kameleont. Han har inget emot att provocera och hoppar gärna över ideologiska staket. Modernitetsvurmaren Mason är också, kanske en smula oväntat, en stödjare av, och även rådgivare till, Labourledaren Jeremy Corbyn, av många sedd som gammalvänsterns sista utpost i den europeiska socialdemokratin.
– Corbyn har aldrig varit en perfekt ledare, säger Mason. Han är ingen strateg. Han är inte så bra på att organisera. Men han är ett bålverk mot nyliberalismen. Han viker inte ner sig. Han är 68 år, hans motståndare i Labour och inom den politiska högern skulle ju bara kunna vänta ut honom, ändå attackerar de honom stenhårt och oavbrutet. Det visar att han står för något som de är rädda för.
Mason har idag sadlat om från anställd TV-reporter till fri författare, kolumnist i The Guardian och en resande i politisk ekonomi och historia. Under besöket i Stockholm träffar han företrädare för den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen för idéutbyte.
Han säger att han drivs av tanken att skapa mötesplatser för en ideologisk diskussion mellan traditionell arbetarrörelse, vänsterns olika partier och miljö- och klimatrörelserna.
– Och jag tror att en sådan allians är den enda som kan komma fram med ett realistiskt svar, och ett tillräckligt snabbt svar, på de stora framtidsfrågorna.

Mason har bråttom, det behöver man inte tvivla på. Han pratar fort, det bubblar över av tankar, han hinner inte alltid sortera det han säger. Han börjar ofta sina meningar med ett »look« som för att försäkra sig om lyssnarens kontakt och respons.
– Vi har 30–40 år på oss att skapa ett samhälle med hållbar energiförsörjning och minskade sociala klyftor. Annars väntar kaos, slår han fast.
Det är inte klimatförändringarna, exploateringen av miljön, ojämlikheten, den demografiska bomben, den geopolitiska maktkampen, flyktingsituationen, det ohållbara finanssystemet som utgör det största hotet – utan alla de här sakerna tillsammans. Hur de samverkar till att destabilisera världen.
Men den krisbekämpning vi ser idag handlar framför allt om social åtstramning, kreditexpansion, privatisering. Det är åtgärder plockade ur den nyliberala verktygslådan, som för närvarande är den enda låda som finns att tillgå.
– Men nyliberalismen har nått vägs ände, säger Mason. Det är ingen sensation att säga det längre. Centralbankschefer säger det. Nyliberalismen har format vår konsumtionsinriktade värld och många har dragit nytta av den, vissa har blivit väldigt rika. Men nu är maskineriet trasigt.
– Det kollapsade med finanskrisen 2008, och det eftersom man inte i evighet kan ersätta lön med lån. Det skapar bubblor som när de spricker tvingar staterna att rädda banker och finansinstitut och dumpa kostnaderna på de svagaste länderna och de svagaste människorna.
– Nu har systemet i åtta år hållits igång med blodtransfusioner av nytillverkade pengar, men det man inte har kunnat hålla liv i är ideologin. Det är den som kollapsar först. Stora grupper har tappat all tillit. Mängder av människor tänker: Om detta inte går, vad är det då som fungerar? Och om vänstern inte har ett svar till dem så kommer högern att ge dem det.
– Min lösning när jag skrev Postkapitalism var: Rädda globaliseringen genom att montera ned nyliberalismen. Men det händer inte. Det som händer är Trump och Brexit – och sedan kanske Le Pen.
– Nu går utvecklingen så fort att vi behöver skapa helt nya allianser. Linjen dras rakt genom Goldman Sachs. Man kan gå in där och säga: Hallå där, vilka av er vill försvara rättssamhället och centralbankerna och vilka vill riva Basel III och utvisa muslimerna? Och svaren blir antagligen delade. Men vi måste ändå räkna med att Wall Street har ett intresse av att försvara ett demokratiskt system och i så fall så bör vi kunna enas med dem kring den saken. Om vi kan hindra skredet att växa till en lavin, så måste vi göra det.
Fast är liberaler verkligen intresserade av en allians där vänstern ingår? Där ser man ju snarare vänster och ultrahöger som två sidor av samma sak, som olika slag av populism.
– Svenska liberala medier släpar efter. I USA och England kan man numera se skillnaden. Hillary Clintons förlust var signal-ögonblicket. Den liberala eliten förkastade Bernie Sanders. Den sa att Bernie liknar Trump, han kan inte vinna, bara Hillary kan vinna. Sen förlorade Hillary. Nu vet de att om man säger att Sanders och Trump är samma sak, så förlorar man. Det säger jag också till svenska medier som ältar det här. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är inte samma sak. Glöm det bara!
Det gäller också att använda många fler medel i kampen mot ytterhögern, menar Mason.
– Vi kan inte bara bemöta den nya högern med torra fakta. Vi måste skapa våra egna berättelser, precis som högern har gjort. Och stora institutioner som Hollywood måste också ta sitt ansvar. På 1940-talet, mitt under kriget, kunde filmindustrin skapa ett mästerverk som Casablanca. Idag, under Trump-året, handlar nio av tio »blockbusters« om superhjältar eller tecknade monster. Vad underhållningsindustrin skapar idag är en mänskobefriad zon, en humanitetsbefriad zon – och vi får betala priset för det: en kultur med väldiga gester och galna utspel. Förbjud allt! Utvisa alla! Döda alla!

Ibland är det svårt att få ihop Masons dystra beskrivning av samtiden med hans framtidsoptimism. På den ena sidan den annalkande katastrofen, på den andra den hägrande utopin postkapitalism. Men de hänger ihop, menar han. Det ena kan bara lösas om vi börjar närma oss det andra.
– Det finns redan många fungerande tekniska lösningar på hur utsläppen ska minskas, hur ekologisk hållbarhet ska uppnås. Men under den nuvarande ekonomiska regimen kommer lösningarna till slut att hamna i knäet på marknaden. Och då kommer det inte att gå – i synnerhet inte i den takt som är nödvändig. Samma med finansmarknaden. De så kallade skuggbankerna var en av huvudorsakerna till finanskrisen. Efter krisen hade finansspekulationen kunnat undertryckas men det skedde inte – idag är skuggbankerna fler än före krisen.
I epoken före nyliberalismen tvingade arbetarnas självförsvar företagen till tekniska uppfinningar och rationaliseringar, som sedan, i nästa skede, gjorde högre löner och bättre villkor möjliga. Men idag är arbetarnas motstånd brutet. Lösningen på ekonomins kriser och arbetsmarknadens kriser blir då fler och fler enkla, lågbetalda arbeten, fler osäkra anställningar – en anpassning neråt, sänkta trösklar, som det brukar heta i Sverige.
– Men ett samhälle med förskjutning från produktion till finans, gigantiska monopolföretag, särskilt inom info-tech, en splittrad arbetarklass och en superrik elit som lever på finansiella vinster, blir med nödvändighet ett samhälle som stagnerar, framhåller Mason. Den våg av explosiva teknologiska förändringar som redan är möjlig bromsas upp. Först när den frigörs kan vi gå vidare mot postkapitalismen.

Kritik av kapitalismen och nyliberalismen är vänsterns specialgren. Men vad ska ni sätta i stället? Har ni något bättre? Nej, det har ni inte. Den är det ständiga motargumentet.
Men Mason har förvisso ett batteri av »saker som borde göras i stället«. Allt för många, allt för osäkra, invänder då hans kritiker.
Vi måste börja vare sig vi vill eller inte, replikerar Mason, och det första är en absolut tvingande och brådskande kamp mot klimatförändringar och miljöförstöring och för att stabilisera finansmarknaderna, till exempel genom att samhällena, eller politiken om man så vill, tar kontroll över centralbankerna. Men det måste följas av åtgärder som pekar vidare mot det nya – som att stänga av det nyliberala privatiseringsmaskineriet, att utnyttja automatiseringens fördelar till att befria människor från meningslöst arbete och på sikt införa ett system med basinkomst åt alla, med lagstiftning bekämpa monopol och monopolprissättning, stoppa företag från att med patenträtter för evig tid lägga vantarna på det som borde vara allmänt och gratis, och inte minst att driva ner kostnader på varor och tjänster.
När billig service eller gratisservice eller överhuvudtaget »gratis-saker« skapas eller uppstår så tappar den kapitalistiska marknaden successivt sitt grepp över samhället. Detta pågår redan spontant på mängder av ställen, ofta okänt, än så länge i liten skala, i form av kollaborativ produktion, kooperativ, digitala allmänningar. Det behöver alltså stödjas massivt av både folkrörelser och av staten och de offentliga institutionerna.
Men dessa kollaborativa försök är ändå väldigt marginella i förhållande till kapitalismens institutioner.
– Det sade man om banker med på 1300-talet, svarar Mason. Det jag talar om är inte kapitalismens väg fram till dess kollaps i en jättekris, varpå ett vänsterparti stiger in och genomför socialismen. Jag talar om en process som pågår länge, kanske i 100 år, kanske i 200 år, under hård kamp och många bakslag.
– Vad som än händer så måste vänstern börja tänka på det långa perspektivet. Det är ett fruktansvärt misstag att inte ens försöka föreställa sig vad det innebär när hälften av alla jobb automatiseras bort.
Det som händer runt omkring oss idag kan strängt taget kokas ned till en kamp mellan hierarki och nätverk, säger Mason. Storföretagen är hierarkier, de väldiga monopol som skapas för att hålla vinsterna uppe är hierarkier, den traditionella politiken styrs av hierarkier och det är dessa som mer och mer kommer att utmanas när människor använder informationen och den nya teknologin för att gå förbi hierarkierna och samarbeta, utnyttja nätverkens potential, ta energin från torgen och ockupationerna in i det politiska systemet.
– Det är inte verkligheten som ska bli virtuell utan det virtuella som ska bli verklighet, som när en konstruktion av en maskin testas i en dator innan den tillverkas eller som en stor ekonomisk reform, med de medel vi har idag, skulle kunna simuleras digitalt innan den genomförs eller som en politisk protest som sprids via nätet tar fysisk form när en folkmassa tar en offentlig plats i besittning.
– På det sättet omvandlas den nätverkande världen till en fysisk värld och i nästa steg kommer vi att börja skapa nya sätt att leva i den världen.

---

Jan-Erik Pettersson är frilansjournalist, före detta förlagschef på Ordfront förlag och regelbunden skribent i Ordfront magasin.