Kanske är det sant, om alla läste mer vore världen mindre galen. Fast nej, många farliga och dåraktiga personer har varit, och är, belästa.  Är det så att alla borde vara lite rädda för litteraturen? Och framför allt de platser där den finns?

En sådan plats är det offentliga biblioteket, som i princip tillgängliggör allt som inte är lagstridigt. Det betyder förstås inte att alla bibliotek har allt, urval görs alltid. Detta urval har återkommande diskuterats i biblioteksdebatter genom åren. På vilka premisser ska det ske? Ge folket vad de vill ha, eller vad de »behöver«? Göra egna kvalitetsbedömningar eller luta sig på andras, och i så fall vems? I de kulturpolitiska målen från 1970-talet innehöll formuleringen om att kulturen, och biblioteken med den, skulle hjälpa till att »motverka kommersialismens negativa verkningar«. Biblioteken är en avslöjande och provocerande plats. På hyllorna finns sprängstoff. Precis som det ska vara och väl värt att diskutera och debattera. Vad som är »sanning« i en bok är »lögn« i en annan. Poängen är dock att böckerna finns.
Bibliotek kan inte köpa in böcker, eller låta bli, för att någon grupp gillar eller ogillar författaren, eller författarens sympatisörer.
Tino Sanandajis bok Massutmaning (kuhzad Media) har gett upphov till upprörd diskussion. Eller är det boken? Kanske lika mycket författaren som är flitig och provocerande på sociala medier, och med en supportersvans som inte drar sig för regelrätta hot och trakasserier. Ett rimligt inköpsförfarande vid tveksamhet borde vara att skaffa boken och låta några läsa, eller avvakta med beslut tills recensioner finns.
På många håll i världen är biblioteken måltavla för intellektuell och kulturell intolerans, och censur. Sedan decennier bedriver den amerikanska biblioteksföreningen en tung kamp i bland annat kampanjen Banned Books Week, för att böcker fritt ska finnas på främst skolbibliotek, och urvalet bestämmas av bibliotekarier. Men i USA är påtryckargrupperna starka och listan på böcker som stoppats under åren är oanständigt och sorgligt lång.
I Bim Clinells bok De hunsades revansch (Bokförlaget DN 1999) skildras ingående hur bokurvalet censurerades i de kommuner i Frankrike där Nationella Fronten fick makten, hur bibliotekarier tvingades sluta, hur inskränkningar i programverksamhet genomfördes.
2002 fick amerikanska bibliotek minst 550 besök av FBI och andra lagliga representanter. De anmodades att lämna ut information om låntagare enligt terroristlagen (Patriot Act med senare utvidgningar). Förmodligen var besöken fler eftersom lagen förbjuder bibliotek att avslöja att förfrågningar skett. (Källa: BBL 2/2003).
Konflikterna sjuder under den läslugna ytan. Sverigedemokraterna, som mycket väl  förstår kulturpolitikens potential, skriver i sin motion (2016/17:2208) till riksdagen: »De svenska biblioteken är en verksamhet som är finansierad av svenska folket, och bör primärt rikta sig mot svenska medborgare. Bibliotekens verksamhet ska vara medborgare och nationen till gagn, och utländska medborgare som inte har rätt att vistas i landet ska kunna nekas tillgång till bibliotekens tjänster.« Vill SD alltså inte bara gallra ut böcker, utan även besökare från biblioteken?
Vi andra bör också minnas att de skattefinansierade biblioteken är beroende av politiska beslut. Vi bör hålla stenhårt fast vid att biblioteken ska tillgängliggöra: så mycket som möjligt till så många som möjligt. Möjligheten att ta del av information och debatt, bilda sig en egen uppfattning, är en grundsten i det demokratiska samhället.

---

Marianne Steinsaphir