Filmkritikern Kasia Syty funderar över vilka filmiska skildringar av frihetsberövanden som berört henne mest. Och ser att inlåsning kan skildras och tolkas på många olika sätt.
Av Kasia Syty
Likt många 80-talister växte jag upp med en hop karismatiska intagna på USA:s diverse värstinganstalter – Andy och Red på Shawshank-fängelset i Nyckeln till frihet, Brutal och John på Cold Mountain Penitentiary i Den gröna milen – och blev så småningom småkär i de internerade i Litchfield Penitentiary i serien Orange Is the New Black. Men under de senaste månaderna har tankarna sökt sig till filmiska skildringar av en annan ring i inlåsningshelvetet, ett (inte sällan livslångt) straff som utmätts utan rättegång eller dom.
Ein-al-Hilweh är det största av tolv upprättade palestinska fångläger i Libanon efter utropandet av staten Israel i maj 1948. Mahdi Fleifels dokumentär A World Not Ours spelades in där 2011-2012 då populationen i lägret, vars namn betyder »ljuvlig vår«, växte med 60 procent som direkt följd av kriget i Syrien. Filmen följer en familj med tre generationer som aldrig fått chansen att lämna eller ens överklaga sin påtvingade exil. De som mot alla odds ändå försökt fly vidare har hamnat längst ner i den globala migrantkrisens näringskedja. A World Not Ours är en enkel, rak och stundtals oväntat munter skildring av ett trångbott vardagsliv på ovilligt lånad mark. Filmen har sin titel från en novell skriven av den legendariske palestinske författaren Ghassan Kanafani. Han ägnade sitt 36-åriga liv åt att försöka beskriva statslöshetens limbo, som så många som 70 000 barn föds in i varje år. I en av novellerna, Returning to Haifa, undrar en karaktär vad ett hemland är. »Två stolar som stått kvar i det här rummet i tjugo år? Några påfågelfjädrar? Ett fotografi på väggen? Den gamla eken utanför fönstret?«
Man behöver inte leva i statslöshet för att från politiker och samhället få veta att vissa människor är en onödig ballast och helst borde andas inom markerade utrymmen. I det nya svartvita dramat Green Border, som kommer att ha svensk premiär senare i år, skildrar Agnieszka Holland situationen i en av Europas gråzoner där överflödiga människor bokstavligen slängs in och förvaras som potatissäckar i förhoppning att de ska glömmas bort. I filmen är skogarna mellan Belarus och Polen avhumaniseringens skamfläck, och soldaterna på båda sidor tävlar om antalet push-backs på migranter som drivs över EU:s östra gräns av den belarusiske diktatorn Aleksandr Lukasjenko. Den polska gränspolisen har fått strikta order: det rör sig om hybridkrigföring och »mänskliga vapen« som ska avlägsnas till varje pris. Nationalparken Białowieża med sin unika natur är genomskuren av livsfarliga stängsel och förvandlad till ett lika bedövande vackert som grymt och laglöst ingenmansland.
Samma gräns korsas av belarusiern Aleksei i Giacomo Abbruzzeses långfilmsdebut Disco Boy. Till skillnad från sin bästa vän överlever han flykten till Paris och lyckas gå med Främlingslegionen för att därigenom få starta om med ett franskt medborgarskap. Men när han skickas som soldat till Nigerdeltat vävs hans öde tätt samman med Jomos, ledaren för en rebellgrupp som gör väpnat motstånd mot kolonisatörerna. Istället för frihet intensifierar det nyförvärvade medborgarskapet en brinnande främlingskänsla hos Franz Rogowskis desillusionerade karaktär, vilket leder till en ny flykt – denna gång in mot den själsliga tomhetens mörker.
Kasia Syty
