Livet är »normalt« i Kyiv sommaren 2022. Eugene Wolynsky rapporterarfrån en resa till sitt födelseland, där inte ens en gråsparv vill ha fred förrän hela landet är befriat.
Av Eugene Wolynsky
I Ukrainas huvudstad Kyiv, sommaren 2022 är det »vanliga« fredslivet liksom tillbaka. Pubar och butikerna är öppna, men att tillvaron skulle vara normal är en skenbild.
Att festa offentligt ses idag av många som fult och oanständigt, för det är ju så många som dör och lider vid fronten Den känslan hänger i luften. Ett affärsmöte över en kopp kaffe på ett kafé eller restaurang är gränsfall, men acceptabelt. De som inte följer detta påbud är militärerna själva. De kommer till Kiyv från fronten och vill gärna se det »vanliga«, fredliga livet de krigar för. Ändå är det färre fyllon på Kyivs gator än någonsin förr.
Underhållning och starka drycker är nästan bara acceptabelt om en mössa som går runt och mössans innehåll går oavkortat till armén. Då får man spela musik. Så arbetar de flesta klubbarna i Kiev nu, volontärverksamhet och pengarna skickas till de förband där ens nära och kära krigar.
Det känns som någon sorts andlig rening pågår. Mot somligas förmodan är det mycket mindre kriminalitet i staden, det är tryggare på traditionellt otrygga platser. Och folk kör bil mycket mer vårdat än förr. Kyivbilisterna har börjat använda säkerhetsbälten som vore vi i Sverige och inte Östeuropa.
Folk ser friskare och starka ut rent fysiskt. Det kan man förklara med att många svaga samhällsgrupper som äldre, barn, funktionsvarierade har flytt västerut i Europa. Att ukrainarna har tillåtits fly efter behov är helt enormt, det saknar exempel i historien och det är något alla i Ukraina är mycket tacksamma mot Europa för.
Samtidigt är det läskigt med en stadsbild utan barnvagnar. Tillvaron känns märklig när all alkoholförsäljning abrupt tar slut klockan 19:00 och det är oanständigt att bli full. Klockan 22:00 stänger samtliga affärer, klubbar och tunnelbanan. Mellan klockan 23:00 och 6:00 på morgonen råder utegångsförbud.
Tunnelbanan i krigets Kiyv är en upplevelse i sig. Även om den är igång är flera centrala stationer och övergångar mellan linjerna stängda. De stationer som är öppna och hade två utgångar innan kriget har nu bara en. För att ingen ska kunna springa igenom.
Sabotörerna, vet ni… Av samma anledning kan man inte hyra en båt, inte ens roddbåt, nere vid floden. Man är mån om broarna. Det är bara bada som återstår. På stadplayor utan barnskrik.
Det som istället hörs är bomblarmen. Ylande siréner. Men det är ganska meningslöst att gå till källarna under vanliga niovåningshus, vilket betyder de flesta hus i Kiyv, från sovjettiden. Källarna under dem kan absolut inte klassas som skyddsrum. Om en bomb träffar huset blir källaren en massgrav, omöjlig att komma åt uppifrån.
Nå, ukrainskt luftvärn visade sig vara förvånansvärt bra, särskilt över Kiyv så huvudstadsborna bara struntar i när sirénerna börjar yla. I andra städer struntar de oftast i larmen också (vad kan man annat om det saknas skyddsrum?) men i provinsstaden Vinnytsya var det BB som träffades. Sådant är det klart man blir deppig av även i Kiyv.
Ukrainskt vardagsliv fortgår ändå i Kyiv. Landets enormt bördiga mark gör varje besök på frukt- och grönsaksmarknader till ett stort nöje. De brukar uppstå lite varstans det finns plats över. De flesta försäljarna är pensionärer som säljer jättepersikor och tomater. Extrainkomsten blir en livlina när alla priser har gått upp och nationalvalutan hryvnya har fallit. Men för ett valutasvin från Sverige betyder det att frukt och grönt till superkvalitet blir idiotbilligt.
(Paradiset känns lite upphävt när en onykter uteliggare förklarar att han verkligen behöver 50 hryvnyas nu för att han flykting från Mariupol, han patriotiskt inställd, han lämnade allt, osv. Innan kriget 24 februari brukade det vara 20 hryvnyas och då var han flykting från Donbass och det patriotiska behövde inte omnämnas.)
Men trots utegångsförbud, flyglarm och allmänt märklig krigstillvaro i Ukraina träffar jag inte en enda person som vill ha fred här och nu. Nej, alla vill fortsätta den existentiella kampen och vinna kriget fullt ut. Inga eftergifter, det är bara seger som gäller.
Och det finns saker som anses än mer oanständigt än offentlig fylla: ordet »Ryssland« till exempel. Det moskovitiska imperiet måste förgöras! Det vet varenda gråsparv i vilken buske på vilken ukrainsk gata som helst. »Det är som i förra kriget! Vi får kriga fram till bunkern, det kallar jag för fred«, säger en kamouflageklädd människa från frontlinjen.
Han är på permission i huvudstaden och jag beställer två fyror cognac på ett punkställe inte långt från t-banestationen »Självständighets-Maidan«. Akustisk punk med patriotiskt innehåll spelas live, mössan går runt. »För armén« står det förstås på mössan. Jag passar på att dricka med en soldat som alibi.
Eugene Wolynsky
