De förnekar klassernas existens och arbetarklassen vänder sitt raseri inåt. Det meritokratiska konsumtionsidealet är ett globalt mentalt fängelse, skriver Andreas Lundberg efter att ha läst Cynthia Cruz The melancholia of class.
Följande är några reflektioner som utgår från boken The melancholia of class som utkom förra året, skriven av poeten och journalisten Cynthia Cruz. Undertiteln till trots – A Manifesto for the Working Class – rör det sig inte om ett manifest i egentlig mening. Det är bitvis självbiografiskt, vemodigt, och en insiktsfull genomlysning av arbetarklassens alienation och marginalisering i den »moderna världens« planetära och monetära koncentrationsläger.
Lejonparten av exemplen hon anför är hämtade från populärkulturen (musik, film), som Paul Weller, Mark Linkous, Ian Curtis, Jason Molina och Wanda och The Souvenir. Konstnärer sprungna ur arbetarklassen, ofta självförbrännande (jag tipsades om boken av en uppburen amerikansk poet med just den bakgrunden). Den titulära melankolin följer den freudianska definitionen av melankoli: en undermedveten sorg efter en förlust av någonting som inte riktigt kan förstås eller definieras.
Det som hänt är att den horisontella solidariteten, mellan de utsugna och mot utsugarna, har ersatts av en påbjuden vertikal solidaritet, där exempelvis alla kvinnor förväntas solidarisera sig med en krigshetsande psykopat som Hillary Clinton enbart för att hon är kvinna. Klassperspektivet utraderas så till den grad att klassernas existens förnekas. Masskulturen (rovkapitalismens styrmedel) låter påskina att den till sin natur är klasslös. De på samhällsstegens lägre pinnar internaliserar denna »meritokratiska« självbild som samtidigt cementerar dem i fattigdom. För när de strukturella mekanismerna förnekas kan den som »misslyckas« bara skylla på sig själv. Raseriet vänds inåt, ofarliggjort för (och av) makten. Arbetarklassens människor står sålunda inför valet mellan utplåning eller assimilering, vilket förstås är ett annat slags utplåning. En spökexistens således, mellan två dödar.
»När arbetarklassen ser ut i världen ser den inte sin egen spegelbild, utan bara medelklassen som tittar tillbaka på den« skriver Cruz. Orden medelklass, borgerlighet och överklass används synonymt i boken. Vidare: »Nyliberalismen försäkrar oss att alla föds jämlika, med samma tillgång till material, kulturellt och socialt kapital – och att det inte finns samhällsklasser. Att insistera på motsatsen är att framstå som otacksam, negativ, deprimerande, och ofta mentalsjuk.« Här sätter hon fingret på den groteska framgångsteologi som håller världen i sina klor.
»Utvecklingens« maskineri växer och dånar, pistonger och kugghjul slamrar, väser, ryker, vevaxlar smörjs med människofett. Lojal är man bara mot varumärken. De förbättringar och framsteg som torgförs av mer eller mindre mentalt och moraliskt tillbakabildade karriärpolitiker är kosmetiska och snuddar inte vid strukturerna och mekanismerna. Gud förbjude att någonting står i vägen för utvecklingen.
Här, i den yttersta tiden, har kapitalismens homogenisering blivit så total att myrstackens inbyggare pyntar sig med ytliga symboler för individualitet. Till slut är verklig särart så otänkbar att den bara kan föreställas som karikatyr. I ett sådant system är människorna »fria att förverkliga sig själva« så länge som skillnaderna mellan dem inte inkräktar på konsumtionsvanorna. I princip all revolt har blivit uppäten och utskiten av kapitalet (punk- och hippie-kläder i boutiquerna, sydda av flinka barnarbetare i Bangladesh, etc ad nauseam). Fruktan och fetischering.
Klass handlar förstås inte bara om pengar, utan också om kapitalets »osedda facetter«, med andra ord de kulturella och sociala tillgångar som överförs och tas för givet med enastående tondöv nonchalans av sådana som sitter och läppjar på en hel familjeuppsättning av silverskedar. Här kan man uppmärksamma att det slentrianmässiga föraktet för »outbildade« SD-väljare, lantisar, »white trash«, etcetera är den goda och präktiga medelklassen sätt att två sina händer. Fruktan och fetischering. Våldet måste hållas lateralt, vi är ju inga barbarer i alla fall.
En personlig reflektion, boken inbjuder till sådana, över hur totalitär (så fullkomligt förhärskande att den är osynlig) denna världsbild är: för några år sedan skrev jag en bok om fattigdom och depression, och i snart sagt varje meningsutbyte jag hade om boken förväntades jag avsvära mig min olycka, rusa ett »lyckligt« slut till mötes. Nu är det väl bättre? Interlokutörerna var ofelbart glosögda, andtrutna och förväntansfulla. Jag skulle bekräfta att de själva »lyckats« lägga sina »livspussel«, eller åtminstone att det fanns ett pussel att lägga.
Det narrativet ska man hamras in i, in i något slags nästan evolutionär rags to riches-fantasi. Vinstmaximering, lyckomaximering. … otacksam, negativ, deprimerande, och ofta mentalsjuk … Och om man vägrar att låta sig inlemmas i detta medelklassens illusoriska framstegsideal? Eller förvägras tillträde, filtreras bort? För många återstår bara att bryta zombietillståndet (raseriet, sorgen) med missbruk eller »oansvariga« inköp (beteenden som förstås också kan kommodifieras i form av Lyxfällan-program, där tittarna kan rysa och fnissa åt oduglingar som förvirras av att pengar är en digital hägring).
Att likt Antigone säga »nej« till allt detta är att bemästra åtminstone sin symboliska död, att tygla sin overklighet här ute i människovärldens ytterkant. Dödsdriften, den radikala negativiteten, är en motståndshandling mot hegemonin. Ett Non serviam i en tid då de marginaliserade ska förnedras, misstänkliggöras, skinnas, medan de dugligare medborgarna låter sig mutera till kundprofiler hos gigantiska ekonomier där förlusterna är allmänna och vinsterna är privata.
Nu är det väl bättre? Du är ju din egen lyckas smed, ditt eget varumärke? När jag skriver detta, den tjugofemte augusti, twittrar en ledamot för representanthuset (Jim Banks) helt skamlöst: »Student loan forgiveness undermines one of our military’s greatest recruitment tools at a time of dangerously low enlistments.« Och spårvagnen jag sitter på passerar bänkar som »säkrats« mot hemlösa.
Nej, konsten befriar inte, tvärtom är narrativet om den sortens befrielse en del av den utsattes ofrihet. Konstnären från arbetarklassen är hemlös, mellan två dödar, utstött som ett transplanterat grishjärta. Men är klass synonymt med identitet? Går det ens att besvara den frågan när kommersen instrumentaliserat identitet så totalt? När sterilt »självförverkligande« säljs tillbaka till horden av alltmer upplösta pseudo-individer?
Och om våldet i vår tid ignoreras så länge det är horisontellt och lojaliteten vertikal kan man fundera över vad som händer när de bemedlade blir medellösa i nästa stora ekonomiska gudaskymning, när marknadens osynliga hand petar omkull korthuset. Själv misstänker jag att äldre och »primitivare« förkastningslinjer kommer att styra vilka syndabockar som utses, vilka blodsoffer som släpas upp för pyramiden för att blidka Penningen och rädda hegemonin.
Andreas Lundberg
