Friedrich Reck var en tysk författare och litteraturkritiker. Han träffade Hitler personligen fem gånger mellan 1920 och 1932 och beskrev alla dessa möten i sin hemliga dagbok, som gavs ut efter kriget med titeln En förtvivlad mans dagbok. Än idag finns den inte översatt till svenska. Här har jag översatt några viktiga delar.

Av Maria Robsahm

Reck skriver:
»Hitler är den lilla mannens Machiavelli, som har gjort Tysklands utrikespolitik till en serie legitimerade stölder och dess ledares agerande till en rad av förskingringar, förfalskningar och fördragsbrott«.
Reck beskriver personen Hitler: »Jag fick intrycket av en fundamental dumhet, den sorts dumhet som likställer statskonst med hästhandelns bedrägerier.«
Reck var en konservativ intellektuell men varken antisemit eller dyrkare av det tyska kejsardömet och enligt honom var nazisternas påstående att de var konservativa rent bedrägeri. Nazismen var, skriver Reck, »den laglösa mobbens ideologi, präglad av lögn och storhetsvansinne.«
Recks möten med Adolf Hitler beskrivs samlat i hans dagboksanteckning från 11 augusti 1936. Han skriver följande:
»Mitt liv i denna avgrund kommer snart att gå in på sitt femte år. I mer än fyrtiofem månader har jag tänkt hat, lagt mig ner att sova med hat i mitt hjärta, har drömt hat och vaknat med hat. Jag kvävs i vetskapen om att jag är fånge hos en hord av onda apor, och jag grubblar mig sönder och samman över den eviga gåtan hur detta folk, som för bara några år sedan så avundsjukt bevakade sina rättigheter, kan ha sjunkit ner i denna apatiska dumhet, där de inte bara låter sig domineras av gårdagens dagdrivare, utan faktiskt – vilket är höjden av skam – inte längre förmår se sin egen skam för den skam det är.«

Här följer två av Recks möten med Hitler – det första 1920 och det sista 1932.

»Det första mötet med Hitler
Jag har träffat honom några gånger – inte på något av hans möten, förstås. Första gången var 1920, hos min vän Clemens von Franckenstein, som då bodde i Villa Lenbach. Enligt butlern, hade en av de närvarande som tvingade sig in överallt, redan varit där en hel timme. Det var Hitler.
Han hade lyckats bli inbjuden till Clés hus under förespegling att han var intresserad av scenisk design inom operan. (Clé hade varit chef för Kungliga Teatern.)
Hitler hade mycket sannolikt föreställningen att teaterdesign hörde samman med inredning och tapeter, hans tidigare yrke. Nu kom han till ett hus där han aldrig tidigare varit, i damasker, med en nedhängande, vidbrättad hatt och en ridpiska. Det följde också med en collie.
Effekten, bland gobelänger och kyliga marmorväggar, var som om en cowboy hade satt sig ner vid ett barockaltare i läderbyxor, sporrar och en revolver i sitt hölster.
Så småningom kastade han sig ut i ett tal. Han pratade i ett, oändligt. Han predikade. Han gav sig på oss som en fältpräst i armén. Vi sade inte emot honom, inte ens i det lilla, inte heller vågade vi uttrycka en avvikande åsikt, ändå började han snart vråla till oss. Tjänarna trodde att vi blev angripna och rusade in för att försvara oss.
När han hade gått satt vi förvirrade, i tystnad och var inte alls roade. Det fanns en känsla av förfäran, som när man på ett tåg plötsligt inser att man delar en kupé med en psykotisk människa. Vi satt länge och ingen talade.
Slutligen reste sig Clé, öppnade ett av de enorma fönstren och släppte in vårluften i rummet, varm av Föhnvinden. Det var inte så, att vår bistra gäst hade varit oren och hade smutsat ner rummet på det sätt som så ofta händer i en bayersk by. Men den friska luften hjälpte till att skingra den tryckta stämningen. Det var inte så att en oren kropp hade varit i rummet, utan något annat: den orena essensen hos ett monster.

/…/

Femte mötet med Hitler
Jag såg honom en gång till på nära håll. Det var på hösten 1932, när febern började gripa tag i Tyskland. Friedrich von Mücke och jag åt middag på Osteria Bayern i München när Hitler kom in och korsade restaurangen till bordet bredvid vårt – för övrigt ensam, och utan sin vanliga livvakt. Där satt han, nu en makt bland tyskarna … han satt där, kände sig observerad av oss, och kritiskt granskad och kände sig följaktligen obekväm.
Hans ansikte fylldes av den sura minen hos en lägre byråkrat som vågat sig in på en plats där han vanligtvis inte skulle tas emot, men när han nu är där begär att han »för sina goda pengar ska serveras och behandlas precis lika bra som de fina herrarna där borta«.
Där satt han, en de råa grönsakernas Djingis Khan, en nykteristernas Alexander, en kvinnolös Napoleon, en kopia av Bismarck som säkert hade varit tvungen att gå och lägga sig i fyra veckor om han någonsin hade försökt att äta bara en av Bismarcks frukostar.
Jag hade kört bil in till stan, och eftersom gatorna redan då i september 1932 var ganska osäkra, så hade jag en laddad revolver med mig. Restaurangen var nästan helt öde och jag kunde lätt ha skjutit honom. Om jag hade haft en aning om den roll som denna hög  med skit skulle komma att spela, och de år av lidande som han skulle tvinga oss att uthärda, skulle jag ha gjort det utan att blinka. Men jag såg honom som en karaktär ur en serietidning, och jag sköt inte.«

Friedrich Reck blev flera gånger varnad av vänner som kände till den hemliga dagboken, och han grävde ner manuskriptet på sin stora tomt. Men trots alla försiktighetsåtgärder så var SS honom på spåren. På nyårsafton 1944 greps han och fördes till Dachau. Där avled Friedrich Reck den 16 februari 1945, knappt tre månader innan naziväldets tyranni upphörde.

Men hans ord lever:
»De hatar allt med minsta spår av andlighet och skönhet. Och utifrån denna dragning till det fula har de byggt en religion som de tycker hela världen ska dyrka.
Nej! De ska dras upp med rötterna, de ska jagas skoningslöst och förödmjukas på varje tänkbart och otänkbart sätt, för att reducera dem till deras sanna nivå. För bara då, när alla minnen av dem har utplånats, bara då kan det bli fred i världen.«

---

Maria Robsahm är filosof, journalist och politiker, jobbar i dag som personlig assistent till sin son. Hon skriver på Facebook och bloggar om statistik och fakta när det gäller brottslighet och hotet från nazismen – både den med och den utan kostym.