Från oljesandsbov till omställningsföregångare? Förväntningarna är stora på Kanadas nya regering. Men aktivisten och författaren Naomi Klein sitter inte och väntar på politikerna, utan driver sin egen kampanj för att koppla bort från fossilberoendet. Tiden är ute för att tveka, menar hon.

Kanada, liksom världen i stort, står och väger på kanten mellan klimatkatastrof och klimatförstånd. Kanada kanske lite mer tydligt än resten av världen. I tio år har landet haft en konservativ regering med Stephen Harper som premiärminister. Under denna tid har enorma fält med så kallad oljesand börjat brytas, offshore-borrning tillåtits, och vidsträckta pipelines för olja och bitumen, likvifierad oljesand, dragits. Kanada har haft ett av de största koldioxidutsläppen per capita, och varit mycket motsträvigt vid klimatförhandlingar. Men motstånd har rests.

I Kanada bor och verkar också någon som gärna tjatar på honom om saken – den internationellt kända aktivisten och författaren Naomi Klein. Hon och hennes man Avi Lewis har utropat 2016 till »Leap Year« (Skottår, men också Språng-år), som året då vi ska ta språnget bort från fossilsamhället – som hotar vår planet. De lanserade sitt »Leap Manifesto«, (Språng-manifestet) i samband med kanadensiska valen i höstas. Det drar upp riktlinjerna för ett rättvist skifte från fossilt beroende (och klimatkatastrof) och har hittills antagits av 200 organisationer och undertecknats av 35 000 kanadensare.

I höstas vann liberalerna regeringsmakten, och egen majoritet i parlamentet, och politiken slår om. Den nye, unge och karismatiske premiärministern Justin Trudeau kramar syriska flyktingar, pratar om feminism och har tillsatt en etniskt blandad och genusrättvis regering. Och han pratar om krafttag mot klimatet. Men står det i den politiske nykomlingens makt i en lågkonjunktur?

Landet är just nu platsen på jorden där alla tre sätten att tackla klimatförändringar vädrar morgonluft: en politisk progressiv vilja från parlament och nybildad regering. En stor grön, eller som den gillar att kalla sig, uthållig, företagarkultur. Och en av världens kraftfullaste röster i fråga om radikala tag mot klimatförändringarna, Naomi Klein, som inte är ensam: många radikala gröna organisationer och personer har en stark röst i Kanada, inte minst företrädare för de många inhemska First Nations – ursprungsbefolkningen – med stor autonomi och ofta starka motståndare till miljöfarlig, fossil utvinning.

Här säger sig uppåt 80 procent av befolkningen i undersökningar ha miljön som en av de viktigaste frågorna.

I huvudstaden Ottawas pampiga parlamentsbyggnad träffar jag den smått legendariska partiledaren, och enda parlamentsledamoten, för Kanadas Gröna parti, Elizabeth May. Hon är 61 år och har suttit i parlamentet i fem år, en veteran från miljörörelsen, före detta ordförande för den anrika miljöorganisationen Sierra Club. Hon intygar gärna att den nya regeringen Trudeaus intresse för miljö och klimat skiljer sig markant från den gamla administrationens:

– Det är som natt och dag. Den liberala regeringen tog direkt kontakt, berättar Elizabeth May, som inte bara rådfrågats många gånger av nya miljö – och klimatförändringsministern Catherine McKenna, utan också bjöds med ingå i den kanadensiska delegationen till COP21, klimattoppmötet i Paris i december 2015, 195 länder undertecknade ett avtal.

---

Johan Berggren
Chefredaktör på Ordfront Magasin.