Vigilantes med band till radikalhögern patrullerar gatorna i flera svenska städer. Daniel Wiklander reder ut varför inte »kårlagen«  används för att stoppa dem.

Artikel ur Ordfront magasin 4.2016

Organisationen »Soldiers of Odin« har väckt stor uppmärksamhet under våren. Den hävdar utåt att de bara vill skapa trygghet genom nattvandringar, men liksom i Finland där den första gruppen startade, domineras organisationens svenska gren av män från den radikala högern, och många är dessutom straffade för våldsbrott.

Röster har höjts om att Soldiers of Odin och liknande grupper borde kunna åtalas enligt lagen om olovlig kårverksamhet. Men är det så enkelt?

Brottsbalkens artonde kapitel, fjärde paragrafen, lyder:

»Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.«

BrB 18 kap 4§ har en lång och ganska udda historia. Dess föregångare i den gamla Strafflagen tillkom 1934, efter en period då det inte bara startades uniformerade garden knutna till radikala partier efter tyskt mönster, utan även en väpnad milis, den så kallade Munckska kåren, med såväl konservativa som fascistiska medlemmar och accepterad av högerregeringen som styrde 1928-1930.

Lydelsen i 1934 års lag var mer omfattande än i dagens, och kriminaliserade även sammanslutningar som »avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar«- det vill säga militanta nazistiska och kommunistiska gatuorganisationer som SA och Röd Front.

När lagen om olovlig kårverksamhet trädde i kraft 1934 bidrog det till att Munckska kåren, som dock redan förde en tynande tillvaro sedan den avväpnats 1931, helt lade ner verksamheten året därpå. Av partiernas skyddskårer var det bara Lindholmsnazisternas SA som lagen användes mot, men de frikändes. Röd Front-förbundet hade redan lagt ner när lagen trädde i kraft.

Även Otto Hallberg, Lindholmsnazist och Finlandsfrivillig, frikändes 1953 av Svea Hovrätt för misstankar om olovlig kårverksamhet. Han hade då enligt åtalet försökt bygga upp en hemlig motståndsgrupp i händelse av sovjetisk ockupation eller kommunistiskt kuppförsök, men inte fått försvarsmakten intresserad av sina tjänster. Hovrätten motiverade sin dom med att det inte kunde bevisas att avsikten var att göra väpnat uppror – en förutsättning som inte ens nämns i den då aktuella lagtexten.

Efter Otto Hallberg har ingen åtalats för olovlig kårverksamhet. Säpo har däremot mycket ofta påstått sig misstänka brottet för att få avlyssna telefoner, eftersom olovlig kårverksamhet i en helt annan lag från 1952 nämns som ett av de brott som kan motivera avlyssning. Det verkar alltså handla om en rent juridisk-teknisk fråga snarare än seriösa misstankar.

Om man tittar på vilka som alls åtalats för olovlig kårverksamhet, bristen på vägledande domar och att varken militanta organisationer på vare sig höger- eller vänstersidan, eller kriminella gäng med såväl uniformer, befälsordning och våldskapital, åtalats på över 60 år, så framträder bilden av en lag som verkar skriven för en helt annan tid och en annan och betydligt mer instabil samhällssituation än dagens. Till det kommer den mycket intressanta frågan om hur ett »maktmedel som militär trupp eller polisstyrka« egentligen ska definieras i rätten. Är en grupp högerradikala män som markerar sin närvaro genom att gå tillsammans verkligen ett sådant maktmedel, hur obehagligt det än kan kännas att möta dem på gatan? Hur bevisar i så fall åklagaren detta? Lita på att det är där en försvarsadvokat skulle sätta in stöten.

Så nej, vi kommer inte få se Kårlagen sättas in mot »Soldiers of Odin« eller liknande gäng.

---

Daniel Wiklander är redaktör på Ordfront magasin.