Snabba swipes på Tinder, scrolla i vänlistan på Facebook. När tusentals »Du« tycks tillgängliga,
glider ömsesidig intimitet undan, skriver Mattias Kauttmann, och beskriver en utveckling bort från den nyss förhärskande eviga kärlekens parnorm, på gott och ont.

Nästan alla är i vår tid påverkade av marknadssamhällets konsumtionstryck såväl som IT-teknikens quick-fix logik. Filosofer, sociologer och psykologer beskriver idag hur nya sätt att hantera mellanmänskliga förhållanden vuxit fram: hur vi ser på och utför sex, intimitet och kärlek. En del menar att vi riskerar att förlora förmågan att se ett unikt »du« att skapa ett »vi« med. Håller det vi kallat kärlek på att tappa fotfästet i vår tid? Och isåfall, vad kommer i dess ställe?

Finansmannen George Soros har en gång pekat på att transaktioner i vår tid kommit att ersätta relationer. Och på senare år har teknik allt mer kommit att bli en inbyggd del i vår vardag ja, till och med i våra psyken. Där effektiviteten å ena sidan är tänkt att berika, koppla människor samman – riskerar den å andra sidan få människor att känna sig utanför. Det är inte bara den nya dejten utan också en själv som riskerar att bli bortklickad. Mötet
med våra nära riskerar dessutom att gå en liknande väg. Förpassade i högst invididuella cyberbubblor med smartphones i våra händer trevar vi oss fram i känslolivet. Tränade i en ekonomiskt liberal logik där vi har att vårda vårt digitala varumärke (en del forskare kallar det »selfpackage«) definierar vi intimitet och våra jag på nya sätt. I dejtingsajternas miljö gror nya hierarkier och former för att möta och hantera mellanmänskliga gränser. Vana vid säkra leveranser när vi nätshoppar blir osäkerhetsmomentet inom fältet kärlek minst sagt en utmaninng. I en värld av börslogik där aktien ska säljas dyrt och köpas billigt har många vant sig vid liknande grundvalar när det gäller kärlek. Frestelsen liknar börsklippet: »Kanske finns där någon bättre runt hörnet«! Så följer också frågan: Är det inte bäst att dra sig ur först, för vem vill stå kvar, dumpad? I många relationer lurar ju oron: Vad händer om den andra just nu är på väg mot ett än mer lockande erbjudande…

Kärlek är något många tycker helst ska vara villkorslös – i synnerhet när det kommer till en själv… Men när det däremot gäller att ge villkorslöst, blir det mer komplicerat. Inbäddade i en ekonomiserad världsordning ter sig detta fenomen närmast ovant. Gratis? Här får allt terapeuten erkänna den dubbelmoral som råder om hen förfäktar den villkorslösa kärleken och sedan sticker fakturan i handen på klienten. Här får nog också den demokratiivrande politikern eller makthavaren erkänna sin dubbelmoral, när denne vackert talar om dialog och öppna famnar medan man räknar livsutrymme i pengar och gör samtal till ett undantag ersatt av biopolitikens piller. Vi vill så gärna att demokratins och kärlekens broderier ska gå i dialogens och givandets tecken. Men vem hinner tänka den tanken innan kortsiktiga begär tar över och jobbets kundkrav tränger sig in och väcker en innan klockan ens ringt?

Det kanske är lika bra att erkänna: Vi är kringgärdade av en ordning som definieras av den tekniska-finansiella logiken. Och här kommer inte kärleken undan. Det kanske till och med är tid att uppdatera oss till en mer tidsenlig syn på kärlek?

Hur älskar en hyperindividualist?
När en rapport från Folkhälsoinstitutet 2005 talade om en ny kärleksideologi är det lätt att tänka att det inte var så länge sedan. Här avhandlades begrepp som »KK«, upplösning av heteronormativitet och uppdelning mellan sex och kärlek kopplat till att intimitet började bli allt mer kringgärdat av konsumtion och teknik. Men ännu hade bara nätkonsumtion börjat revolutionera sin digitala väg in i våra psyken. Människor satt inte böjda över sina smartphones på bussar och torg. Facebook var precis nyfött. Det som följt därefter är en svåröverskådlig, men kraftfull, expansion. Vår aktivitet med mobiler och sociala nätverk har närmast exploderat. Idag använder 70 procent av internetanvändarna i Sverige Facebook. 2020 väntas 80 procent av världens vuxna befolkning ha en smartphone i fickan enligt The Economist, (»Planet of phones« , 28/2 2015). Och drygt 15 år efter det att de första nätdejtingsajterna dök upp, har vi vant oss vid deras kultur. Där den digitala tekniken genom sin kommunikation å ena sidan öppnat för en mångfald och befriat sexuella läggningar och former för samvaro från dogmatiska normer har å andra sidan teknik och konsumtion skapat nya ramar. I sällskap av en kultur där singel-tv-seriernas ideal får oss att känna igen oss, i »Seinfeld«, »Sex and the City«, »How I met your mother« eller »Girls« kantas vår tillvaro av individualiserande livsstilsideal. På 1950-talet betraktades singeltillvaron som neurotisk, omoralisk eller sjuk. I dag är den en naturlig utgångspunkt (sociologer pekar på att detta är en av de största omdaningar genom alla tider vad gäller hur vi ser på vår identitet).

I en tillvaro med nyskilda vänner hägrar den fria världen där ute. Med »Happy Happy«-perspektiv ter sig parlogiken föråldrad. Kanske är öppna relationer och polyamori mer praktiska lösningar för den fritt väljande och konsumerande hyperindividen? Kärlek blir inte längre förbehållet tvåsamhet-paret. Romeo och Julia-känslan avgränsas till stunder. Forskare har börjat lyfta tankar om att människan före jordbrukets inträde var polyamorös och avhandlingar speglar hur staten förlängt kyrkans parlogik i ungefär ett sekel, som till exempel i »Hundra år av tvåsamhet«. Så vi måste kanske ställa nya grundläggande frågor om kärlek och intimitet. Vad är det vi innerligt längtar efter? Finns det nya sätt att nå detta? Och vad är det vi tror på?

Dejtingsajternas undersökningar pekar på att över 70 procent tror på kärlek vid första ögonkastet. En tro som inom ramarna för teknik och vackra dejtingmiddagar kan upphöjas till något av en ögonblickets religion. Vill man att kärlek ska vara något mer än just det där jaget-i-ögonblicket och få en fortsättning, måste vi kanske stanna upp och fundera. För är kärlek något mer än attraktionens kittling eller bekräftelsekicken med champangeglaset mot läpparna? Vad händer när seriedejtandets nedslag blir ett löpande på ytan eller möjligen en kamp om vem som ska plocka russinen ur den andres kaka? Ligger det något i det filosofen Byng-Chul Han, med bakgrund i Sydkorea och Europa, säger, att kärleken idag dör av »den ändlösa valfriheten, av optionsmängden och optimeringstvånget«?

I en värld där konsumtionsforskare pekar på att kärlek blivit bäst sedd genom förväntningarnas lins, innan bröllopet, innan dejten eller innan kärleksnatten, är det nuet och förväntningarna inför nästa »nu« som räknas. Här dominerar jagets berusning. Du:et blir ett undantag eller blott en illusion av den andre som vi framkallar inom oss. Här flammar passionens kärlek kort och snabbt, något sociologer beskriver som »eruptiv kärlek«, en kärlek som ganska snabbt går över – och inte sällan slutar i besvikelse. När ett verkligt »du« ska vävas in i det egna livsprojektet uppstår problem. Denna kärlek står långt ifrån den insiktens, omsorgens och förståelsens kärlek som Erich Fromm en gång talade om som kretsade kring »vi:et« som idé.

Och jag kan inte låta bli tanken: Vad händer om denna egocentriska hyperkärlek fortsätter och blir världsreligion?

Besvikelsebudgetering
Att värdeladda en annan människa med egna förväntningar är en risk. Att förlora någon man gett stor betydelse gör ont. Och vem vågar ta risken och satsa »all in« med någon och gå i filosofen Martin Bubers mellanmänskliga spår? För då gör ett avvisande ont. Idag är nog de flesta väl medvetna om hur ett tillfälligt »du« men med svag tillit – blixtsnabbt kan avvika till någon bättre inför budgivning på dejtingmarknaden. Du:et är med andra ord en högriskaktie. En felinvestering och en dålig»budgetering« av förväntningar leder snabbt och lätt till stora besvikelser. Men vad händer när dessa förutsättningar gör att vi skyddar oss mot besvikelser mer generellt? Här blir mobilen inte bara möjlighet utan också en sköld. Det är kanske inte konstigt att undersökningar visar att nästan var femte svensk som ställdes inför frågan att välja mellan att vara utan sin telefon eller utan intimt umgänge i tre månader, svarade att de skulle välja bort intimiteten. Med teknikens hjälp kan vi vidga utrymmet enormt för att lyssna och förstå varandra. Tvärs över jorden. Vi kan också använda våra möjliggörande smartphones till att blixtsnabbt navigera in i nya intima möten. Med GPS-funktionen påslagen kan vi utifrån just-in-time-behov matcha andra. Kontaktmöjligheterna att experimentera som individer och par ter sig oändliga.

Men möjlighetslängtan och tekniken riskerar många gånger också att bli ett sätt att undvika mötet med den andre, inte minst mötet om sådant som är besvärligt att ta upp. Det gör ont – och smärtan när föväntningsbudgeteringen inte funkar rör inte bara singeln, utan även paret. Våra överlastade arbetsliv sipprar genom mobilen in i våra hem och sovrum. Arbetslivet bestämmer i vår tid ofta psykets rytm. Där jaget där hemma borde gå ner i skyddande vilopuls blir det i stället ett vaksamt villebråd på multitaskandets uppkopplade savann. Att som par komma ner i varv samtidigt blir för många svårmatchat. Närheten, längtan skjuts till semestern. Ännu svårare blir det med djupare behov, sorgeämnen och sexlust. Rädda från två håll att värdeladda förhoppningar, med mobiltelefonerna som sköldar, isolerar sig också ofta par där hemma i två cynismers livsprojekt. Gymmet, shoppingen, Tradera, Hemnet eller sociala medier är mer lättillgängligt än att försöka förstå vad den andre känner. Att samfällt rikta blicken för att nå ett »vi« tillsammans blir svårt.

Och övergången från Facebook och Twitter till Tinder eller någon annan dejtingsajt blir inte sällan en väg att slippa smärtupplevelser av att inte känna sig sedd. Kanske inte nödvändigtvis för att hitta någon annan, bara för att kolla sitt marknadsvärde. Och i denna glidning av att bara nyfiket kika lite, uppstår en räcka frågor: Var går gränsen för paret och omvärlden? Var går gränsen för vad den andre betraktar som otrohet och för parets exklusiva privatzon? Om nu pornografin för många blivit något som inspirerar oftare än upprör, hur ställer sig partnern till att man sneglar in på dejtingsajterna? Och vilka utmaningar ställs paret inför när den heta sexchatten med någon annan över nätet får den ene sängkamraten att somna med flammande kinder? Även om inte aktiviteterna märks, blir ofta det uteblivna trevandet efter närhet kännbart: »Hade du lite svårt att somna igår älskling?«, blir kanske morgonens lite kyliga och misstänksamma kommentar från partnern över frukostbordet.

Marknadsliberala konsekvenser
Kristina Lugn har sagt »Det finns inte något som är så lättexploaterat som människors ensamhet.« Detta kan man å ena sidan utnyttja. Å andra sidan kan det tekniska utbudet av kommersialiseringen ses som räddning undan alienation. Kanske är detta den nödvändiga vägen framåt? Kanske ska vi till och med överge tanken på att »hålla kvar och fördjupa«? Kanske är det dags att se att vi har passerat en gammal milstolpe på kärlekens ideologiresa och inse att vi nu stiger in i den senmoderna transhumanistiska kärlekslogiken. Förutsättningarna är nya. Sedan länge har gamla psykoanalytikers teorier byggda på paret spruckit inför individualismens och flersamhetens lösningar. Och de kognitiva psykologiska teorierna står utan begrepp för vad begär är. Utifrån vår egen tids många framväxande perspektiv ter sig allt fler av psykologivetenskapens idéer om människans »natur« nästan lika malplacerade som Bibeln i hotellrumslådan.

Både begäret och tekniken spelar nya roller i vår digitaliserade tid, och kanske har varken vår psykologi från 1900-talet eller vår moralsyn för samliv, ännu vuxit ikapp tekniken? För ett par år sedan gick japanska myndigheter ut med varningar om att landet var (och är) på väg mot att halvera sin befolkning. Barnalstrandet har gått i stå eftersom allt fler japaner har för lite sex – i alla fall med varandra. Dokumentärfilmen »Sex i stressat Japan« beskrev härom året dessa japanska par som kapitulerat inför sin egen intimitet. Här fanns par som inte tog i varandra. De levde tillsammans, men föredrog att skaffa barn via konstgjord befruktning (alla tre barnen). Det kroppsnära löstes på varsitt håll. I en kultur med mycket utbyggd sexindustri tar konsumtion och tekniklösningar nya steg. Stort hopp ställs till exempel till framtida sexrobotar. Med fokus på utbudet av privata porrfilms-salonger, erotisk örsnibbsmassage, flirtkaféer (med anställda kvinnor som professionella flirtare) som lösningar för den intimitetstörstande, banas nya vägar. Och för den lilla beröringen: Varför inte slinka in på något av landets många kattkafeer för att få och ge lite beröring? Något för oss? Vad kan nästa steg bli?

Köpta kramar i tv-soffan
I en tid där prostitution sätter den ekonomiska liberalismen inför sin kanske allra svåraste självrannsakan, vandrar temat kommersiell massage allt närmare människans kön. Milton Friedmans ord »frihet att välja« ekar vidare genom vår egen historia. Där Amnesty Internationals senaste beslut om att stödja legalisering av prostitution till förmån för de prostituerades arbetsrättsliga förhållanden, ges samtidigt en öppning för en vidare kommersialisering. Där kommersiell intimitet blir gränsfenomen som till exempel tjänster som handlar om att erbjuda cuddling på nätet, det vill säga att konsumenten beställer hem en mys- och krampartner till filmen och chipsskålen mot betalning, uppstår nya frågor.

Här säger den moraliske att vi kommer nära prostitutionens fält. Men sett utifrån att liv splittras och resor blir vardag tillsammans med det faktum att forskning visar att människans kropp utsöndrar »må-bra-hormon« vid beröring, möts vi av andra argument. I brist på en partner kanske detta kan vara en lösning. En gång i tiden kunde nakna vader väcka uppståndelse, idag upprörs få av att vi ligger näst intill nakna på spa-massagebänkarna. Just kommersialiseringen av den atomiserade intimiteten fortsätter vara ett brännande tema. Bilden av den slipprige gubben och den utnyttjade flickan vrids när det kommer till kvinnor som åker på sexresor till Gambia, och sajter om erskortservice riktad till kvinnor. Ska vi se denna utveckling med moralistens ögon eller ska vi observera den som ett följdenligt fenomen av konsumtion och teknikutveckling? Vad händer den dagen då vi med en mobiltelefon kan scanna av om den vi möter är fri från sexuellt överförbara sjukdomar? Vad händer den dagen om och när rättssystemet byggts till den grad att kommersialiserad intimitet inte längre gör faran för våld överhängande?

Individ nog att välja?
Frågeställningarna mynnar å ena sidan ut i samhällsordningen. Kommer kommersiell sexuell intimitet då bli en del av vår vardag? Å andra sidan leder frågeställningarna också rakt in i varje människas individuella syn på sig själv – och på andra. Vilka former av maktförhållanden och förtrycksmekanismer ställs individer, köparen och säljaren inför här? Kanske klarar den självreflekterande att hantera begärets gränser inom ramarna för mänsklig respekt. Men så länge det finns människor som känner sina inre gränser dåligt och har svårt att förstå integritet, blir den fortsatta kommersialiseringen av kärlek en utmaning. Också för samhället. Där kyrkan tidigare i århundraden reglerat och staten genom 1900-talet styrt oss, tränger valfrihetens olika varianter nu allt djupare in i intimiteten. Än mer kommersialiserad intimitet är kanske den ekonomiska liberalismens nästa utpost. Med fortsatt liberal syn på marknaden beror kanske formerna för hur vi hanterar intimitet och sexualitet framgent allt mer av vars och ens självinsikt och självkännedom där bakom våra mobiltelefoner. Idag talar forskare om i vilken grad människor är appenable (appmöjlighetsgörare) eller appdependent (app-beroende). Här behöver vi alla reflektera över hur vi ska hantera våra behov av kärlek, intimitet och sex i framtiden – förutsatt att vi nu klarar att lägga ifrån oss mobilen en stund och sätta ord på egna ställningstaganden – inför dessa individuellt oundvikliga utmaningar.

---

Mattias Kauttmann
Psykologihistoriker och terapeut, och utkommer 2016 med boken Hyperlove på engelska och svenska.