Bostadsrättsföreningen Välbehaget vid Hornsbergs strand. Är det den ironiska generationens slutgiltiga drift med ett folkhemssverige i utförsbacke? Andra föreningar i området heter Paradiset, Lyckan och Leendet. Så nej. Inget skämt.
I ett nybyggt område i södra Stockholm heter en bostadsrättsförening Rallaren. I namnen speglas terminologins makt över tanken. Är man mer brutalt realistisk i de södra förorterna? Är den privata känslan mer förhärskande och behaglig i den så kallade innerstan?
Där inne finns bostäder för de som är så rika, solida och tilltrodda att de beviljas de miljonlån som behövs för att leva i ett välvårdat »gated community«.
Sedan hände verkligheten med krogar och människor från andra håll i Stockholm. Från ytterstan, till och med. Dessa tog sig rätten att beträda detta revir, inte riktigt tillräckligt »gate:at« för invånarnas smak. Tvist uppstår mellan Välbehaget och en kebabrestaurang. Kebabgästerna badar på stranden, kör med bilar och låter. Bostadsrättinnehavarna klagar. Det är fel ljud, fel namn, fel badare. Men än är sommarliv inte förbjudet för de med fel namn.
Namnet Välbehaget ger associationer till dystopiska romaner. Bra litteratur kan sätta sig i huvudet och transformera tankarna, kan få en beskedlig läsare att se syner och höra röster, locka fram drömmar och ta kål på dem. Se dödsänglar i vita rockar skrida fram, se vanliga fräscha människor vifta med giftampuller. I Karin Boyes geniala roman tar staten hjälp av drogen Kallocain för att få människorna att bekänna sina drömmar. De åtalas och döms sedan för dessa. Vad drömmer du om?
Strand och chilla vid Hornsberg.
Nej! Styrelsen för Välbehaget säger Nej! Och vi har både Paradiset och Lyckan på vår sida. Och rätten. Bostadsrätten.

Associationerna snurrar vidare, hamnar i Martina Montelius satiriska roman Avlivningskliniken Tusenskönan, 2019. Möt snygga June von Vegesack 48 år, högerdebattören som är så trött på PK-samhället att hon bestämt sig för att dö, trots att hon är premiumkund överallt. Endast det bästa är gott nog, även på den privata avlivningskliniken, all inclusive, förstås.
Det finns även kommunala självmordsalternativ men då får man inte vara för ung eller frisk.  Men liksom i Hornsbergs bryggparadis har det smugit sig in en typ från samhällets skuggsida även på Tusenskönan. June von Vegesack blir mitt i sitt suicidbestyr upprörd över detta.
Från Tusenskönan är det inte så långt till Reservbanksenheten i Ninni Holmqvists roman Enhet från 2006. Dorrit, en av de »umbärliga«, en barnlös kvinna över femtio har bott i ett fallfärdigt hus. Hon förs i en bil med tonade rutor till Reservbanksenheten. Det är som ett bättre hotell med alla tänkbara bekvämligheter, fester, vernissager, uppbyggda trädgårdar. Staten sörjer för de sina, de som ska offras och donera sina organ, ett efter ett fram till »slutdonationen«. Förfarandet är demokratiskt – beslutat genom folkomröstning. Det är en oroande bok, omröstningar som resulterar i att människor älskvärt berövas livet.

Tillbaka till verklighetens bostadsrättsföreningar. Favoritnamnet är Bodil Malmstens förening »Perstorpsplattan« som hon lämnar i Priset på vatten i Finistère,2001. Robust och jordnära slungar namnet läsaren tillbaka till ett  Sverige där kaffet dracks vid bord av tålig blandcellulosa.
Men hur ska det gå för bostadsrättsföreningarna Välbehaget och Paradiset? Tankarna virvlar vidare till ännu en bok. Eller inte ännu en. Böckernas bok. BokEN. Bibeln förstås. Syndafallet, fördrivningen ut ur Paradiset. Nu i uppdaterad version.

---

Marianne Steinsaphir