Kan kultur sägas vara bra för demokratin – eller demokratin bra för kulturen? Ofta sätts de två i samma läger – den fria kulturen gynnar demokratin; i en demokrati frodas den fria kulturen. Och detta kan nog stämma. Men kulturen kan ju också sättas i grimma och spännas framför de flesta icke- och antidemokratiska styrelseskick. Om den ska förstås som ett samhälles »språk« i alla meningar, så är kulturen varken bara underhållning eller en garant för goda värderingar.
Den är lika mycket ett verktyg, en hävstång eller en hammare – eller varför inte en maskin, som kan förstärka idéer, göra dem smakliga, övertygande eller till och med tvingande.
Om vi förstår demokrati inte som ett statsskick, utan som en strävan om största möjliga frihet och största möjliga maktdelning för så många som möjligt, inser vi att kultur kan vara en utmärkt allierad. Genom den lär folk sig nya saker, både fakta och insikter i andra (och andras) världar och sätt att tänka, leva och vara. Den kan stärka gemenskaper och ge vägar ut ur dem: kulturen kan öka människors möjligheter, helt enkelt.
Men för att det fungera så bör den vara fri från bakomliggande agendor och manipulerande avsikter. Det vill säga, inte vara politisk kultur eller reklam. Dessa två är egentligen samma sak. Propaganda och PR två sidor av samma mynt, kommer krona upp kallas det dollar, kommer klaven kallas det rubel.
Men såklart finns det aldrig helt »fri« kultur, liksom det inte finns total, 100-procentig demokrati. Det finns alltid en avsändare med en tanke, om så bara »tyck om mig«, i varje kulturell kommunikation. Men ska vi sträva efter en kultur fri att göra och använda, fri för både avsändare och mottagare (kulturen skapas mellan dessa två storheter. För att fritt citera Kristoffer Leandoer: »utan läsare är en roman bara en hög papper«).
Med detta i åtanke är inskränkningar i kulturella avsändare också kontraproduktivt. Vi kan inte förbjuda varken reklam eller politisk propaganda om kulturen ska vara fri – då hamnar vi i ett ännu större förtryck. Det demokratiska i sammanhanget är att erbjuda tydliga förklaringar och andra kulturer än de med hård egennyttig vilja i avsändaren. För varje snärtig reklamfilm en kortfilm av en fri filmskapare. För varje influenser en poet, och för varje rap-stjärna ett rap-battle nere på gården.
Om det kommersiella och det politiska har motvikter och motröster, fungerar kulturen ändå. Ja du kanske hör statens kulturproposition från 1974 klinga mellan raderna här: kulturpolitiken skulle »motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet«. Denna av många borgerligt sinnade vagel i ögat-mening slopades i kulturproppen 2009. Men visst behöver den göra det, fortfarande 2021, eller ännu mer nu än 1974.
Men statens välmenande tentakler, lika stelt uppfostrande som baksidan av ett mjölkpaket, och medförande den ständiga risken att kapas och användas av nästa regering med annat än tips om klimatvänliga mellanmål i tankarna, bör även de hållas på armslängd eller gärna dubbel sådan, från kulturen, litteraturen, föreningslivet och journalistiken. Som ändå behöver den demokratiska statens stöd för att verka demokratistärkande i en kommersiell verklighet. Två motstridiga sanningar i huvudet, eller tre. På samma gång. Jadå. Den som tränats av bra kultur klarar det.
JOHAN BERGGREN
