Kvinnor har länge haft ledande roller i miljörörelsen. Så också i de senaste årens fördjupning och breddning av förståelsen av hur vi måste lyfta fram social rättvisa och urfolksperspektiv för att lyckas stoppa en katastrofal utveckling.
Av Abigail Sykes
En växande rörelse har förstått att klimatfrågor måste kopplas samman med frågor om social rättvisa, som antirasism, hbtqia+-frågor, klassperspektiv, funkisfrågor, jämställdhet och global rättvisa för att vi över huvud taget ska rå på klimatkrisen.
För att angripa orsakerna till klimatkris, andra miljökriser och sociala orättvisor behöver vi förändra på djupet – i våra sätt att tänka och leva – bortom ekomodernistiska, tekniska klimat»lösningar«. Något som inte minst kvinnliga skribenter har tagit fasta på.
Detta kan vara en utmaning, inte minst i Sverige, där ekomodernistiska tekniska lösningar dominerar i debatten, och miljö- och klimatrörelsen till stor del utgörs av privilegierade personer ur den vita medelklassen.
Men förhållningssätt som traditionellt har förknippats med kvinnor och urfolk och därmed har nedvärderats verkar vara på uppsving. Att vi alla behöver visa omsorg om oss själva, varandra och miljön, förstå att vi är en integrerad del av naturen, respektera och fira våra olikheter och arbeta tillsammans för att samhället ska bli både hållbart, rättvist och regenerativt.
Regenerativt betyder att något återbildar eller återskapar sig självt. Här visar inte minst urfolksvisdom att människan kan vara en positiv kraft på planeten och hjälpa naturen att läka och bli starkare.
Eftersom jag är en vit person utan urfolksbakgrund är det problematiskt att jag på ett begränsat utrymme försöker att ge en överblick över traditioner och perspektiv som jag bara har begränsad kunskap om. Det finns tyvärr säkert saker här som jag har missförstått, men jag hoppas ändå synliggöra urfolkspersoners röster och kunskaper och inspirera fler att söka sig till ursprungskällorna och fördjupa sig.
Ett värdefullt verktyg i sammanhanget är begreppet dekolonisering. Det handlar om tankeperspektiv som blottlägger och försvagar koloniala maktstrukturer. Kolonialism och neokolonialism handlar förstås om kolonialstaters och -strukturers ekonomiska och politiska dominans, men också om symbolisk dominans och tolkningsföreträde över exempelvis vilka kunskaper som anses värdefulla. Dekolonisering bryter även med rasism, eurocentrism, klass, patriarkala strukturer och antropocentrism, (där människan anses stå i centrum).
En del tänkare kopplar även dekolonisering till en kritik av moderniteten och dess binära och hierarkiska uppdelningar mellan exempelvis människa och natur, män och kvinnor, förnuft och känslor, vetenskap och andlighet, hjärna och kropp, vita och »de andra«, civilisation och vildhet, stad och land.
Även här är ur- och naturfolksvisdom en självklar källa för alternativa, holistiska sätt att tänka och vara. Här finns också en naturlig koppling till hbtqia+-rörelsen och dess levda erfarenhet av att gå bortom binära uppdelningar. Jag vill betona att jag inte tror på en essentialistisk eller binär könsuppdelning, däremot att många av oss har tvingats in i ett patriarkalt och hierarkiskt system som kopplar binära kön till olika egenskaper som tillskrivs olika värde.
En viktig tankeströmning som från början var essentialistisk, men som numera allt oftare queeras, är ekofeminismen.
Den växte fram från slutet av 1970-talet ur feministiska, ekologiska och fredsfolkrörelser och delar kritiken mot modernitetens binära uppdelningar som listas ovan. Den menar också att det finns en direkt koppling mellan våld mot kvinnor till våld mot det globala syd och våld mot naturen.
Den indiska aktivisten, fysikern, filosofen och författaren Vandana Shiva är en av världens mest kända ekofeminister. I boken Ecofeminism definierar hon och den tyska sociologiprofessorn Maria Mies ekofeminism som en holistisk, ekologisk feminism som utgör ett alternativ till patriarkala, kapitalistiska strukturer. Ekofeminismen sätter livet främst, förstår att människan är en integrerad del av naturen, uppvärderar ödmjukhet, mångfald, samarbete och en känsla av tillräcklighet, och verkar för fred, hållbarhet och rättvisa. Människan behöver enligt författarna jordas och känna omsorg och ansvar inför Moder Jord och alla hennes varelser och deras rättigheter.
I sitt arbete kopplar Vandana Shiva samman ekofeminism och social rättvisa med sin kamp för framför allt Indiens lantbrukare och mot genmodifierade grödor, monokulturer, bekämpningsmedel och patent på fröer.
En annan miljöförfattare som satt fokus på växtgifter är Rachel Carson, som många kanske tänker på som den första tongivande kvinnliga miljöskribenten med sin banbrytande bok Tyst vår från 1962. Den handlar också mer allmänt om människans negativa påverkan på miljön. Det är en av tidernas mest kända och inflytelserika böcker om miljöfrågor, som kan sägas ha lagt grunden för just ekofeminismen, men också gav inspiration till en hel generation av miljöaktivister.
Många ser Elin Wägner som en ännu tidigare ekofeminist. »Männens kamp för herraväldet för jorden har gått jämsides med deras kamp för herraväldet över kvinnan«, skriver hon i boken Väckarklocka från 1941, vilket kan sägas vara grundtesen i ekofeminismen. Wägner betonar också en syn på jorden som levande, behovet av gemenskap, ömsesidighet och mångfald samt insikten att människan inte kan härska över naturen, utan är en del av den och beroende av den. »Människans hälsa går tillbaka till jordens«, skriver hon i Väckarklocka.
I pamfletten Fred med jorden 1940 skriver Elin Wägner tillsammans med Elisabeth Tamm att fred, jord, hälsa och befolkning är frågor som behöver lösas tillsammans. »Den ena som den andra måste gå med i en omvärdering av människans förhållande till jorden, till livet och verkligheten, vilket betyder ett systembyte med allt vad därtill hör av samhällsomvandling.«
Ännu tidigare än Wägner är Elsa Laula, senare Elsa Laula Renberg, en samisk aktivist som idag ibland också beskrivs som tidig ekofeminist. I skriften Inför lif eller död? från 1904 sätter hon fokus på hur ledande män i Sverige, Norge, Finland och Ryssland koloniserade Sápmi (Sameland) och lyfter fram samernas rätt till mark, vatten, utbildning och rösträtt. Hon pekar på orättvisan i att samer inte hade rätt att äga och bo på de marker som de betalat skatt för, samtidigt som nybyggare söderifrån fick mark att bruka i norra Sverige.
Elsa Laula Renberg var också en viktig förkämpe för samiska rättigheter i allmänhet och samisk feminism i synnerhet – trots att hon mötte ett dubbelt motstånd som både same och kvinna. Bland annat grundade hon den samiska kvinnoorganisationen Brurskankens samiske kvindeforening som tog initiativ till det första samiska landsmötet i Trondheim 1917. Detta landsmöte blev avgörande för att föra samman samernas kamp i Norge och Sverige och årsdagen den 6 februari firas sedan 1993 som samernas nationaldag. Elsa Laula Renbergs födelsedag den 29 november är en annan av totalt tolv samiska flaggdagar, vilket visar hennes betydelse.
Bland de främsta förespråkarna för klimaträttvisa i det globala nord finns kanadensiska Naomi Klein. I boken Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet från 2014 gör hon kopplingen mellan klimaträttvisa och kolonisering, där det globala nord inte bara har lagt beslag på det globala syds naturresurser, utan även på deras utrymme för koldioxidutsläpp.
Hon betonar urfolks viktiga ledarskap i rörelserna som håller på att växa fram. Hon tar också upp specifika initiativ som inspirerats av urfolksvisdom, som permakultur och förbud mot storskalig miljöförstöring, så kallad ekocid, och skriver att »mänskligheten har en livsbefrämjande roll att spela«. Vi behöver demokratiska, cirkulära och ömsesidiga system präglade av mångfald, lokalisering och småskalighet, resiliens och regenerativitet, snarare än ekomodernism och tekniska lösningar.
I sin senaste bok för vuxna, I lågor: ett brandtal till världen för en Green New Deal från 2020, inspirerad av Greta Thunbergs tal om att vårt hus brinner, tar Naomi Klein ställning för globala ungdomsrörelser som Fridays for future och Sunrise movement. Hon citerar IPCC:s rapport om vikten av att satsa på max 1,5 graders global uppvärmning istället för 2 grader, som inleds med att det som krävs är »snabb, långtgående och aldrig tidigare skådad förändring i alla delar av samhället«. Och så drar hon slutsatsen att »budskapet ifrån skolstrejkerna är att ett stort antal unga människor är beredda på den här typen av djupgående förändring«.
En rykande färsk bok om klimaträttvisa från grundaren av ungdomsrörelsen Rise up climate movement är Vanessa Nakates
A bigger picture: my fight to bring a new African voice to the climate crisis, som kom 28 oktober i år. 24-åringen var Ugandas första klimatstrejkare och hamnade i det internationella rampljuset när bildbyrån AP klippte bort henne ifrån ett foto på Greta Thunberg och tre andra vita företrädare för Fridays for future.
I boken konstaterar Vanessa Nakate att människor från det globala syd och människor som rasifieras ofta osynliggörs i klimatdebatten, trots att de generellt har bidragit minst och drabbas hårdast av problemet, och hon argumenterar för att detta måste förändras om vi på allvar ska möta klimatkrisen.
Skolstrejkernas initiativtagare Greta Thunberg är förstås inte främst känd för sina skrifter utan sina tal. Ett urval av dessa har givits ut i bokform i samlingen No one is too small to make a difference från 2019. Hon har konsekvent betonat att Fridays for future är en samskapad global rörelse där kollektivet och samarbetet står i fokus, och hon har successivt blivit allt mer tydlig i sitt budskap om klimaträttvisa.
Greta Thunberg påpekar också att genomgripande förändring är nödvändig inom bland annat politik och ekonomi:
» Vi behöver ett helt nytt sätt att tänka… Vi måste sluta tävla mot varandra. Vi behöver börja att samarbeta och att dela på de resurser som planeten har kvar på ett rättvist sätt.«
En viktig svensk bok som ger konkreta inblickar i vad klimaträttvisa innebär i praktiken är Shora Esmailians Ur askan: om människor på flykt i en varmare värld från 2012. Det är fortfarande den enda boken på svenska om klimatflyktingar och lyfter fram både hjärtskärande enskilda människoöden och gemensamma samhälleliga drag. Det blir tydligt att även när extremväder drabbar länder i det globala nord som USA eller Tyskland, blir konsekvenserna inte desamma som i det globala syd – både de enskilda invånarna och länderna som helhet är generellt mer resilienta och motståndskraftiga, inte minst ekonomiskt.
I Sverige är en av de mest kända förespråkarna för urfolksaktivism och dekoloniala perspektiv aktivisten, folkbildaren och folkhögskoleläraren Carmen Blanco Valer, vars föredrag om dekolonisering jag har utgått från i början av denna text. Hon har rötter hos urfolket quechua och har varit med och skrivit boken Pengarna eller livet: om Sumak Kawsay – ett annat sätt att se på livet tillsammans med Anika Agebjörn och Anna Nylander 2016.
Boken ger en pedagogisk introduktion till urfolksfilosofin Sumak Kawsay, »buen vivir« eller det goda livet som finns hos flera urfolk i Latinamerika. Grunderna är balans, måttfullhet och ömsesidighet i relationerna med både sig själv, andra människor och naturen. Harmoni, samarbete och mångfald står i centrum. »Kampen för långsiktig hållbarhet handlar inte enbart om praktiska frågor. Den gäller i lika hög grad frågor som livssyn, människosyn och världsuppfattning«, som författarna skriver.
På engelska har urfolksperspektiv generellt fått mer uppmärksamhet. Robin Wall Kimmerer, som tillhör det nordamerikanska urfolket Potawatomi, har fått ett stort genomslag i alla fall i USA för sin fantastiska bok Braiding sweetgrass: indigenous wisdom, scientific knowledge, and the teachings of plants. Som titeln antyder utgår den ifrån vad växter kan lära oss och flätar samman berättelser om att vara mor, lärare, odlare, medborgare och nyinflyttad med andliga perspektiv och urfolksvisdom. Några exempel är den »hedervärda skörden« (honourable harvest, med konkreta tumregler för att inte skörda mer än naturen klarar eller du behöver), tacksamhet samt språk där naturfenomen som stenar och vikar är både verb och släktingar. Det handlar inte minst om att återskapa en ömsesidig relation till naturen där människor spelar en avgörande roll för naturens välmående.
Även i den mångfacetterade och inspirerande antologin All we can save: truth, courage, and solutions for the climate crisis från 2020, med essäer, dikter och illustrationer av kvinnor och flickor i USA samt Ayana Elizabeth Johnson och Katharine K. Wilkinson som redaktörer, är det kanske urfolksskribenterna som gör starkast avtryck.
Först ut är den unga aktivisten Xiye Bastida från urfolket Omtomi-Toltec, som konstaterar att Greta Thunberg inte är den enda ledaren för de globala ungdomsrörelserna för klimatet. Tvärtom är många ledare rasifierade och representerar de hårdast drabbade grupperna runt om i världen. Hon lyfter också fram urfolksperspektiv som att vi behöver förändra vår kultur och vårt sätt att tänka till en som tar hand om jorden, eftersom jorden tar hand om oss.
Det finns en viss tendens i det globala nord att se urfolkstraditioner som opolitiska och i någon mån »ofarliga«. Tara Houska-Zhaabowekwe, från urfolket Couchiching, och hennes skarpa bidrag till All we can save påminner om att det inte stämmer. Hon kritiserar de värderingar som genomsyrar merparten av klimatrörelsen, som hon menar präglas av ojämlikhet och separation, och argumenterar istället för att leva de värderingar vi eftersträvar, i vår aktivism och i vår vårdag.
»Jag undrar vad som skulle hända om miljörörelsen verkligen stod upp för marken som den pratar om, och stod sida vid sida med de lokalsamhällen som bär den största bördan i klimatkrisen.«
Tara Houska-Zhaabowekwe efterlyser också tydligare ställningstaganden och konstaterar att förändring bara kommer att ske om vi går utanför våra bekvämlighetszoner. Hon påminner om att många urfolk har olika slags ceremonier som utmanar kroppen, som en fysisk påminnelse om hur sårbara vi är, hur beroende vi är av vattnet och maten som naturen ger oss. »Jag tror inte på att det kommer att räcka att sätta upp solpaneler eller rösta oss ur den här krisen om vi inte också radikalt omdefinierar vår relation med vår Mor«, skriver hon.
En central röst i antologin är Sherri Mitchell/Weh’na Ha’mu Kwasset, från urfolket Penawahpskek, som påminner om att urfolk utgör runt 5 procent av världens befolkning samtidigt som deras marker innehåller runt 80 procent av jordens biologiska mångfald samt jordens största kollager. Urfolkens inflytande, kunskaper och kulturer är alltså helt avgörande för att mildra effekten av både det pågående sjätte massutdöendet av arter på jorden och av klimatkrisen. Det handlar inte bara om markerna. Ännu viktigare är kanske urfolkens roll som förebilder i att leva i balans med Moder Jord och alla våra medvarelser. Detta kräver att människor som inte tillhör urfolk står med dem och värnar deras rättigheter, marker och vatten.
En viktig kunskap från urfolk är att människor är släkt med alla andra varelser och bör lära oss av dem. När vi känner ett släktskap med allt levande känner vi också respekt, ansvar och omsorg, skriver Sherri Mitchell/Weh’na Ha’mu Kwasset:
»Förlusten av mångfald inom majoritetssamhällets system och strukturer har skapat en spricka i våra samhällen som nu måste läkas, genom att en mångfald av röster medvetet och systematiskt inkluderas i samhällsdebatten, inklusive röster ifrån naturen.«
Antologin som form speglar i sig ett feministiskt och dekolonialt angreppssätt där naturvetenskap, aktivism, andlighet och kultur vävs samman, med en mångfald av röster och perspektiv, och ett underliggande budskap om att det är tillsammans som vi är starka.
Min bild är att detta även gäller miljö- och klimatrörelsen som helhet. På senare år har nya allianser bildats, precis som efterfrågas, som när miljöorganisationer som Fältbiologerna, Urbergsgruppen och Extinction rebellion står i solidaritet med samiska aktivister för att hindra skogsskövling i Juoksuvaara eller gruvdrift i Gallók/Kallak, eller när klimatkonserten Climate live samlar både Fridays for future och den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra.
Klimaträttvisan har blivit allt mer självklar inom nya rörelser som Extinction rebellion, Ende Gelände och Fridays for future, liksom vid protesterna vid Standing Rock mot Dakota access pipeline, och initiativ för att dekolonisera permakulturen.
Jag upplever också att allt fler betonar att det är våra grundläggande värderingar som måste ändras, att ekomoderna lösningar som elbilar och solpaneler inte räcker för att skapa ett verkligt hållbart, rättvist och regenerativt samhälle.
Även om det är flickor och kvinnor som i stor utsträckning tar täten här, finns det självklart plats för människor av alla kön. Här är det viktigt att belysa hur transpersoner och ickebinära har osynliggjorts i ekofeminismen liksom i den breda miljö- och klimatrörelsen.
Däremot är män överrepresenterade bland både de politiker som fattar klimatskadliga beslut och de chefer som driver klimatskadliga verksamheter. Och de är tyvärr underrepresenterade i klimatrörelsen och miljörörelsen. Låt oss se det som att här finns en stor potential till positiv förändring: parallellt med att mansnormerna förändras kan fler män bli del av en konstruktiv kraft, en del av lösningen. En väg kan vara att bli allierade, inte ta för mycket plats utan att istället bidra till att förstärka rösterna från MAPA:s – Most Affected People and Areas – det vill säga de som påverkas mest av klimatförändringarna.
För den som vill utforska sin egen relation till koloniala perspektiv och modernitet på djupet rekommenderar jag Vanessa Machado De Oliveiras nya bok Hospicing modernity: facing humanity’s wrongs and the implications for social activism. Där delar hon generöst med sig inte bara av personliga anekdoter och urfolksvisdom, utan också av reflektionsövningar för läsaren.
Det här är ingen bok att läsa passivt, utan en handbok för en djupgående förändringsprocess. Det handlar om att ifrågasätta grundläggande värderingar och tankemönster som har tagit mänskligheten till dagens krisläge, och om att vänligt men bestämt hjälpa oss att hantera vår osäkerhet och smärta – helt enkelt att göra det arbete som krävs för att växa upp.
Abigail Sykes är journalist, översättare och pedadog med fokus på omställningen till ett hållbart, rättvist och regenerativt samhälle.
