Vad är en feministisk klassiker? Frågan uppstod mitt i sammanställandet av en lista över feministiska klassiska böcker som skedde på kvinnohistorikern och professorn Ulla Wikanders Facebook i ett par pratglada trådar under ett par dagar i oktober. Här är hennes fältrapport. Och listan, såklart.
Av Ulla Wikander
»Ge mig förslag på feministiska klassiker – en räcker bra!«
Det bad jag mina Facebook-vänner i slutet av oktober.
Omedelbart föreslog Catherine Dahlström Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter.
Såklart! Så rätt! Den kom för första gången på svenska 1997, nästan 200 år efter att författaren avlidit i komplikationer efter sin dotters födelse. Nu finns den i pocket på svenska sedan 2018. A Vindication of the Rights of Woman finns ständigt att köpa på engelska– numera.
Därnäst skrev Ann Ighe Kvinnorummet av Marilyn French.
Helena Streiffert föreslog Det andra könet. (Hon förutsatte att vi visste att den skrevs av Simone de Beauvoir.)
Lovisa af Peterséns val var Sylvia Plath, Glaskupan.
Anne Brügge nämnde Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman.
Sådär rullade det på. Det fanns en underförstådd förståelse för vad jag ville se!
Så här såg listan ut efter två dagar, sammanklämd på några rader, istället för efter varandra som en riktig lista ska vara. Drygt 20 författare nämndes, alla kvinnor, med ett undantag. Stephen King var den ende manlige författaren på listan. Men flera män kom med förslag.
/Tvådagarslistan/Samlat på FB i slutet av oktober 2021/
Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft; Kvinnorummet av Marilyn French; Det andra könet av Simone de Beauvoir; Glaskupan av Sylvia Plath; Den gula tapeten av Charlotte Perkins; Barbro »Bang« Alving; Stolthet och fördom av Jane Austen; Oskuldens tid av Edith Wharton; Dolores Claiborne av Stephen King; Ett eget rum av Virginia Woolf; To kill a mockingbird av Harper Lee; Fräls oss ifrån kärleken av Suzanne Brögger; Egalias döttrar av Gerd Brantenberg; Dirty Weekend av Helen Zahavi; Den kvinnnliga eunucken av Germaine Greer; Sexualpolitiken av Kate Millett; Mörkrets vänstra hand av Ursula K Le Guin; Familjen H*** av Fredrika Bremer; Scum Manifesto av Valerie Solanas; Foxfire av Joyce Carol Oates; Jane Eyre av Charlotte Brontë, Jane Eyre; The Manipulated Man av Ester Villards; Brud av Bente Clod; About Love av bell hooks, Det kallas kärlek av Carin Holmberg, The Right To Sex av amian srinivasans; Pengar av Victoria Benedictsson; Grannarna av Fredrika Bremer,Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset, Alberteböckerna av Jenny och Cora Sandel; Fittstim av Belinda Olsson, Linda Skugge, Brita Zilg, Carolina Ramqvist m fl; Under det rosa täcket av Nina Björk.
»Men? Hur definierar vi en feministisk klassiker?«
Frågan ställdes till slut av Anne Hedén: »Hur definieras feministklassiker? Vilka ramar tänker du dig, Ulla?«
Och jag måste erkänna att jag inte gjort någon definition. Kanske ville jag få lite hjälp av vad andra föreslog? När det dök upp böcker som jag inte ville acceptera, insåg jag att i mitt bakhuvud fanns en inte färdigformulerad idé om vad jag väntade mig. För mig var vissa bra böcker ändå inte Feministiska Klassiker. Vad hade jag menat?
Ungefär: jag tänker mig böcker, litterära eller polemiskt argumenterande debattböcker – inte vetenskapliga däremot – som kritiserade eller kritiserar sin samtids kvinnosyn. Helst riktigt tydligt! Och som har blivit lästa. Helst brett lästa. Men alla slog inte igenom i sin egen tid. Vissa blev återupptäckta senare, som Wollstonecrafts numera klassiska bok.
Jag inkluderar också andra böcker som var lästa och uppskattade i sin egen tid men senare glömts. Givetvis är några av dem sådana som betytt mycket för mig själv; jag kan väl räknas till den Andra Vågens feminister? (Oj! Där hamnar vi i en diskussion om hur Den Första Vågen ska definieras, och om hur många »vågor« det funnits … men den diskussionen tar vi någon annan gång.)
Sammantaget tycker jag att en Feministisk Klassiker ska vara kritisk, gärna argumenterande, lite, eller kanske mycket, arg.
Tvådagarslistan fortsatte att evolutionera genom fler förslag och alltmer raffinerade krav. Min alldeles egna, slutliga, lista i denna listomaniska tid ordnade jag till slut kronologiskt, som den historiker jag är.
Böckerna står i ordning efter publiceringsåret, oavsett författarens ålder. Ingen bok före år 1792 föreslogs, så Wollstonecrafts bok utgör starten.
Det vore såklart ibland intressant att kolla när en bok blivit översatt till svenska. Några viktiga blev det inte alls. Tål att fundera på varför.
Utgångspunkten är förslagen jag fick in från fb-vänner. Stort tack! Ni gav inspiration och inriktning till min högst egna, slutliga, lista. Mina tillägg är en historikers. Flera tyska böcker var betydelsefulla för mig, några franska.
En märklig detalj: vissa decennier förblev tomma på feministiska klassiker.
Är det bara vi som har dålig information? Eller ska man lita på Kate Millett som menade att det kom en backlash, en nedgångsperiod, med början vid första världskriget, som höll i sig fram till den sexuella revolutionen på tidigt 1960-tal? Min lista tyder på att Millett har rätt.
Ullas slutliga lista:
Till försvar för kvinnans rättigheter, Mary Wollstonecraft, 1792
Familjen H***, Fredrika Bremer, 1831
Indiana George Sand/Aurore Dupin, 1832
Ej på listan
Om Jane Eyre av Charlotte Brontë (1847).
Boken kom upp som förslag på en Feministisk Klassiker, men då protesterade jag och efterlyste »lite kamp, lite kritik av det bestående, lite ilska eller nåt …. Jane Eyre är för mesig?«
Det blev diskussion.
Catherine Dahlström:
»Inte direkt mesig men för mycket av drömuppfyllelse kanske. Däremot en guldgruva för feministisk tolkning. Och inte kan jag räkna alla de unga kvinnliga studenter som inspirerats av Janes uppgörelse med Rochester.«
Anne Hedén:
»Rochester är förstås stötestenen men Jane gör faktiskt uppror mot den gräsliga familj, där hon hamnar när hon blir föräldralös. Det är därför – vill jag minnas – som hon sedan hamnar på flickskola och då öppnar sig ett annat liv. Senare sticker hon trots allt från Rochester«
CD:
»Brontë var inte feminist i vår bemärkelse men genom att hon insisterar på det kvinnliga subjektets suveränitet, fungerar hennes texter som katalysator för många unga kvinnor (än idag faktiskt). /Det är/ en problematisk roman. Men Jane återgår till den stympade Rochester av begär och inte dygd. Hur tveksam än boken är som feministisk text är det svårt att överskatta dess litteraturhistoriska betydelse för kvinnors skrivande sedan dess.«
Eva Heggestad:
»Jane Eyre i all ära, men i så fall hellre Jean Rhys Sargassohavet, som berättar förhistorien om hur Rochester träffade Bertha, »den galna kvinnan på vinden«. Både en feministisk och en postkolonial klassiker.«
Senare tillägg av CD:
»För feministisk teoribildning är den galna kvinnan på vinden Jane Eyres alter ego och symbolen för kvinnlig ilska och uppror, som givit upphov till otaliga tolkningar av kvinnolitteratur.«
l’Union ouvrière, Flora Tristan, 1843
Pengar, Victoria Benedictsson, 1885
Victoria Benedictsson, Pengar
föreslogs av Eva Heggestad.
När jag tvekade förtydligade Eva:
»Benedictssons Pengar från 1885 är absolut en klassiker. Den 16-åriga Selma får sina konstnärsdrömmar krossade, gifter sig med en betydligt äldre man och bryter så småningom upp ur äktenskapet för att stå på sina egna ben.«
Den gula tapeten, Charlotte Perkins Gilman, 1890
The Morality of Marriage and other essay, Mona Caird, 1897
Die Antifeministen. En Buch der Verteidigung, Hedwig Dohm, 1902
Om Hedwig Dohm, som skrev Die Antifeministen.
Boken kom 1902 och heter Antifeministerna, med tillägget »»en försvarsskrift«. Den finns varken på svenska eller engelska, däremot i ett stort antal utgåvor på tyska. Hela boken går att läsa i Projekt Gutenberg, där viktiga tyska böcker gjorts digitalt tillgängliga.
I Sverige hittar jag boken bara i ett enda biblioteksexemplar, på Ellen Keys bibliotek på Strand. Det gladde mig: Ellen Key fick sig en rejäl och rolig utskåpning som antifeminist av Dohm som skriver respektlöst, välargumenterat och sarkastiskt om bland annat tre kvinnor, som hon etiketterar som »antifeminister«: En var Ellen Key. De andra var Laura Marholm och Lou Andreas-Salomé.
Hedwig Dohm var tjugo år äldre än Key. Hon ansåg att Keys språk var för blomstrigt och förvirrande.
Hedwig Dohm (1831-1919) gifte sig tidigt, fick fem barn och skrev en stor bok om spansk litteraturhistoria, uppskattade teaterkomedier, romaner och artiklar. Tidigt skrev hon om jämlikhet mellan könen, i utbildning, i arbete och så om rösträtten. Från 1880-talet använde hon sin skarpa penna för att strida för kvinnors emancipation och vände sig häftigt mot den biologisering av könen som kom att svepa också över kvinnorörelsen mot seklets slut. »Mänskliga rättigheter har inget kön« står på hennes gravsten.
Lästips: det finns mycket av och om Hedwig Dohm på tyska. Från 1970-talet kommer ständigt nya upplagor; däremot hittar jag få översättningar till engelska och franska. Hon är definitivt en »doldis« utanför Tyskland men desto mer, numera – liksom från 1880-talet och några decennier framöver– uppskattad i sitt hemland. Hon är ännu rolig att läsa. Ironisk och slagfärdig. Se gärna hemsidan hedwigdohm.se där hon hyllas av radikala tyska kvinnor.
Reformarbetet till förbättrande af kvinnans ställnin, Alexandra Gripenberg, Helsingfors. 1893-1903.
Kvinnlighet, manlighet, mänsklighet, Rosa Mayreder, 1905
Marriage as a trade, Cicely Hamilton, 1909
Pennskaftet, Elin Wägner, 1910
Kvinnan och arbetet, Olive Schreiner, 1911
The Cause, Ray Strachey, 1928
Ett eget rum, Virginia Woolf, 1929
Ett eget rum av Virgina Woolf (1929)
anses ofta vara en av feminismens viktigaste texter med sin uppmaning till kvinnor att söka ett eget rum där de kan skriva, forma kvinnliga vänskaper och till slut söker en utopisk framtid i relation till verkligheten och inte samhällets konventioner.
Ändå menar Catherine Dahlström, som vet det mesta som finns att veta om Virginia Woolf, att:
»Three Guineas (1938) är den mest feministiska av hennes skrifter. Här finns en uppgörelse med vad vi nu kallar »toxic masculinity« och dess koppling till manligt våld och i slutändan till fascism. I ett försök att svara på frågan: ”hur kan vi förhindra krig?” blottlägger Woolf ett olösligt dilemma. Om kvinnan ska bli riktigt fri måste hon ställa sig utanför allt som samhället representerar. Rådande förhållanden – behovet av att försörja sig – gör detta omöjligt; i all synnerhet eftersom egna inkomster är nyckeln till friheten. Inom ramen för denna begränsade frihet bör kvinnor ändå undvika den »intellektuella prostitution« som acceptans av patriarkala normer innebär: de måste vara »Outsiders«.«
Kamrathustrun, Dagmar Edqvist, 1932
Women and a Changing Civilisatio, Winifred Holtby, 1934
Alberte-trilogin, Cora Sandel, avslutad 1939
Det andra könet, Simone de Beauvoir, 1949
Memoirs of a Woman Doctor, Nawal El Sadaawi, övers till eng 1960
Kvinnans villkorliga frigivning (artikel), Eva Moberg, 1962
Den femte sanningen, Doris Lessing, 1962
Den feminina mystiken, Betty Friedan, 1963
Glaskupan, Sylvia Plath, 1963
Det oupptäckta könet, Elsa Gress, 1964
SCUM Manifest, Valerie Solanas, 1967
Mörkrets vänstra hand, Ursula K. Le Guin, 1969
Jag vet varför burfågeln sjunger, Maya Angelou, 1970
Den kvinnliga eunucken, Germaine Greer, 1970
Sexualpolitiken, Kate Millett, 1970
Rädd att flyga, Erica Jong, 1973
Den lilla skillnaden och dess stora följder, Alice Schwarzer, 1975
Alice Schwarzer, »Den lilla skillnaden« och dess stora följder, blev hennes stora genombrott 1975. Den innehåller 17 intervjuer med kvinnor, gifta, ogifta, hetero, lesbiska, förvärvsarbetande, hemmafruar, studerande med flera. Schwarzer analyserar hur sexualiteten förblivit den plats på vilken ett maktspel förs, som håller kvar kvinnor som underordnade män. Jag befann mig i München i Tyskland när den kom ut, och köpte den såklart. Mitt exemplar är fullt av understrykningar!
Idag vet få i Sverige något om Schwarzer; det säger en del om hur svensk kultur bortser från det som sker i vårt nära grannland i söder,. 1977 grundade Alice Schwarzer tidskriften Emma (av och för kvinnor!). Hon har hela sitt liv fortsatt skriva böcker samtidigt som hon varit chefredaktör för Emma. Ibland omstridd har hon varit ständigt verksam för kvinnors inflytande och jämlikhet. Hon har skrivit en bok om sina samtal med Simone de Beauvoir, nedtecknade under åren 1972 till 1982; hon talar flytande franska och har tilldelats Hederslegionen av franska staten.
Just här kan jag inte fylla hela den lucka som i Sverige finns om Schwarzers verksamhet, bara livligt beklaga den. Det finns redan en biografi skriven om henne. Arg och radikal i sin välargumenterade kritik har hon fortsatt att vara. År 2002, 25 år efter sitt genombrott, publicerade hon Der grosse Unterschied: Gegen die Spaltung von Menschen in Männer und Frauen. På svenska, ungefär »Den stora skillnaden: emot en uppdelning av människor i män och kvinnor«. Ett enda ex finns att låna i Sverige, i Göteborgs universitetsbibliotek.
Maken: en förhållanderoman, Gun-Britt Sundström, 1976
Uppbrott, Bente Clod, 1977
Egalias döttrar, Gerd Brantenberg, 1977
Kvinnorummet, Marilyn French, 1977
Daring to Be Bad. Radical Feminism in America 1967-1975, Alice Echols, 1989
Alice Echols, Daring to Be Bad. Radical Feminism in America 1967-1975. (1989), behandlar liksom Claudia Pin i Vom kleinen zum grossen Unterschied (1993) den konservativa vändning som 1960-talets kvinnorörelse tog i mitten av 1970-talet. Det skedde i USA, i Tyskland och kom till Sverige genom import från det stora landet i Väster. Jämlikheten byttes mot berättelser om en försummad Kvinnokultur. Det blev en renässans för handarbete, parallellt med biologiska förklaringar av skillnader mellan kvinnor och män, också på arbetsmarknaden.
Själv skrev jag om kvinnorörelsen i Sverige från 1960-tal till 90-tal i antologin Kvinnor mot kvinnor. Om systerskapets svårigheter (1999). Jag håller ännu med mig själv om att »den så kallade kvinnokulturvändningen i mitten av 1970-talet var början på kvinnorörelsens tillbakagång«; det var dess anpassning till det omgivande samhället. Än idag måste vi ständigt slåss mot stereotypa beskrivningar av kvinnligt kontra manligt, trots att 1970-talet i Sverige innebar många lagförändringar som gjort det lättare för kvinnor att få vara människor.
En jävla helg, Helen Zahavi, 1991
Dirty Weekend av Helen Zahavi, nämndes av Stefan Villkatt, som rekommenderar att läsa den på engelska.
Om den skrev Gunnela Björk, historiker, nu aktuell med bok Lust och nöd: Karin och Nils Adamsson – sexualupplysningens pionjärer:
»Jaa! En bok som gav mig väldigt viktiga insikter om mig själv och min roll. Jag har rekommenderat den till hur många som helst. Det intressanta är, att trots att jag inte utsatts för någonting kände jag igen mig i allt, och förstod … «
Backlash, kriget mot kvinnorna, Susan Faludi, 1991
Dolores Claiborne, Stephen King, 1992
m Dolores Claiborne av Stephen King anmärkte Ulf Ulven Remus:
– Peter Robsahm, fantastisk bok. Men filmen är banne mig ännu bättre och dessutom ännu mer feministisk tycker jag!
(Dolores Claiborne filmatiserades 1995 i regi av Taylor Hackford med Kathy Bates och Jennifer Jason Leigh i huvudrollerna.)
Vom kleinen zum grossen Unterschied. »Geschlechterdifferenz« und konservative Wende im Feminismus, Claudia Pinl, 1993
Foxfire: en tjejligas bekännelser, Joyce Carol Oates, 1994
Om Foxfire av Joyce Carol Oates skrev Eva Katz Larsson:
»Den handlar om ett tjejgäng som tar hämnd på patriarkatet, så den är i högsta grad feministisk. Och grym. Välkänd och läst inte minst av yngre.«
Under det rosa täcket, Nina Björk, 1996
Allt om kärlek. Nya visioner, bell hooks, 2000/
The Right to Sex, Amia Srinivasans, 2021
Ulla Wikander är professor emerita i ekonomisk historia (Stockholms universitet 1996-2006) och banbrytande inom svensk kvinnohistorisk forskning.
Böcker i urval:
Kvinnors och mäns arbeten: Gustavsberg 1880-1980. Genusarbetsdelning och arbetets degradering vid en porslinsfabrik, Arkiv, 1988.
Protecting women: labor legislation in Europe, the United States, and Australia, 1890-1920 Red m Alice Kessler-Harris och Jane Lewis, 1995.
Kvinnor mot kvinnor: om systerskapets svårigheter Red m Christina Florin och Lena Sommestad, 1999.
Kvinnoarbete i Europa 1789-1950: genus, makt och arbetsdelning, 1999.
Det evigt kvinnliga: en historia om förändring, Red med Ulla Manns, 2001.
Makt och försörjning,tillsammans med
Susanna Hedenborg,Studentlitteratur, 2003 .
Feminism, familj och medborgarskap. Debatter på internationella kongresser om nattarbetsförbud för kvinnor 1889-1919, Makadam, 2006.
