Att Rättvisan inte alltid är rättvis finns det gott om exempel på. Rättegången mot Aleksej Navalny i Moskva förtjänade vartenda ord av den förintande kritik han riktade mot den i sitt försvarstal. Lukasjenka upprätthåller sitt skurkstyre i Belarus med hjälp av polis och fängelser. De många politiska motståndare och kurder som sitter i Erdoğans fängelser i Turkiet är satta där av lagar, poliser, domstolar. Kinas folkmord av uigurer sker med lagar, poliser, domstolar, fångläger. Och så vidare.

Men diktaturer är en sak, demokratier en annan. När folkvalda stiftar lagarna bör de på ett helt annat sätt avspegla åtminstone folkflertalets värderingar och önskningar. Vi har helt andra förväntningar på demokratiers rättsväsenden och ordningsmakt. Och hoppas och tror väl till och med att de kan vara garanter för just denna demokrati.
När vi gjorde en tidning med temat lag och rätt var det mer den senare sortens ordningsmakter vi har granskat. Att polisen i Kina är orättvis är inte så konstigt. Men varför stiftar demokratierna Grekland och Italien människorättsfientliga lagar?

Och varför protesterar uppåt fem procent av USA:s befolkning på gatorna mot sin egen ordningsmakt? Där har »tough on crime« varit ett röstvinnande politiskt mantra i årtionden, antalet fängslade ökat varje år, medan det fängelse-industriella komplexet tog en del av profiten från de federala bidragen och internernas arbete och idkade lobbying för ännu hårdare straff, fler fängelser, ännu mer militariserade poliskårer, och så vidare. Kanske kan förra årets stora Black Lives Matter-protester och Trumps avgång innebära att denna negativa spiral bryts.

Även i Sverige hölls BLM-manifestationer i fjol, vilka ringaktades av högerdebattörer. »Sverige är inte USA«, hette det. Något som inte hindrat svensk höger från att direktimportera USA-högerns »tough on crime«-diskurs. Debatten om kriminalpolitiken förs med bistra toner i Sverige idag, politiker från nästan hela skalan rycks med i denna högerdiskurs som får politikern att verka både verklighetsförankrad och redo att ta itu med även obehagliga saker. För obehaglig är medicinen som ska råda bot på ett påstått ökande brottskaos: fler poliser, hårdare ingripanden, fler i fängelse längre tid, allt från gängbusar till plankare, in i kurran bara. Som inte får vara för mysig.
Att påstå att brottskaoset är påstått väcker högerdebattörers vrede. De pekar med darrande indignation på varje enskilt tragiskt brottsdrama som bevis. Men, som Maria Robsahm påpekar, så ökar inte brottsligheten i Sverige enligt BRÅ, och någon annan statistik finns inte.

Svårt att tro idag kanske, men att höger skulle vara lika med att vara för hårdare och längre straff är en nymodighet. Jarl Hjalmarson, högerpartiets färgstarke ledare 1950-61, var engagerad i att humanisera och reformera Sveriges fängelser och förbättra fångvården. »Murarna måste rivas och fångarna släppas loss«, sa Hjalmarson. Vad hände sedan? Det berättar kriminologiprofessor (emeritus) Henrik Tham.

Och så är det oundvikligt att titta som allra närmast på sitt eget lands lag- och ordningsväsen. Inte för att det är värst, utan för att det är vårt.  Så den svenska polisen får ursäkta vår kritiska hållning i det här numret. Vi vet att polisen behövs, och att många poliser dagligen gör en massa viktiga saker. Men att stå i stram givakt och tårfyllt tacka ordningsmakten passar sig inte journalister i en demokrati.

Vi utnyttjar istället den yttrandefrihet som svensk lag (och polis) slår vakt om och kritiserar dem istället – utan rädsla för repressalier. En demokratisk delikatess som Carl-Michael Edenborg avnjuter i sin essä om svensk polis själ utifrån Svt:s polisserie Den tunna blå linjen.

Och Joakim Johansson försöker reda ut vad svenska poliser egentligen pysslar med på Instagram. Slå in sig själva i granförpackningsplast, bland annat, visar det sig. Och spelar julmusik med utryckningsfordon. Bjällerkling och klang?