New England-romantikerna
Emerson, Dickinson och Thoreau tillhörde de första generationerna som insåg att jorden var oändligt gammal. Vi lever i dag i skuggan av vår egen, och kanske själva jordens ändlighet. Kanske lämpar sig just New England-romantikerna att läsa under ett sådant damoklessvärd, skriver Simon Sorgenfrei om de frihets- och naturälskande amerikanerna som nu verkar komma tillbaka i samtiden.
Av Simon Sorgenfrei
År 1830 publicerade geologen Charles Lyell första volymen av det banbrytande verket Principles of Geology. Genom studier av jordlager och fossila lämningar kunde han sluta sig till att jorden var äldre än de cirka 6000 år som antyddes i Bibeln. Mycket äldre. Lyell var långt ifrån först med denna insikt men Principles of Geology fick oöverträffat stort genomslag. En av dem som med stort intresse läste volymen när den kom ut var Charles Darwin, som hade boken med sig på HMS Beagle och som tog intryck av den under arbetet med sin evolutionslära.
Vilka perspektiv som nu öppnades. Vilka djupa schakt ner i en okänd historia. Den moderna vetenskapens estimat om jordens ålder och om arternas uppkomst var svåra utmaningar för dem som ville ta uppenbarelsernas ord för historiska sakuppgifter. Men för andra innebar den nya världsförståelsen andlig befrielse och vitalisering. Bibeln blev allegori och en inspirationskälla bredvid alla de indiska, arabiska och persiska religiösa och filosofiska verk som i kolonialismens spår nu fanns tillgängliga på europeiska språk.
Världen var oändligt gammal, människan var ung och livet ett mysterium att ta sig an med eftertänksamhet och allvar.
I Boston lämnade Ralph Waldo Emerson sin prästtjänst 1832 och flyttade några mil inåt landet, till Concord, där han etablerade sig som fritänkare, författare och föredragshållare. Med tiden blev han centralgestalt för den löst sammanhållna gruppering som kommit att kallas Trancendentalisterna där också framträdande författare som Louisa May Olcott, Walt Whitman och inte minst Henry David Thoreau rörde sig. Under deras diskussioner ställdes bibelböckerna jämsides med Platon, Bhagavad Gita, Swedenborg, Hafiz eller Schelling. Trancendentalismen kan samtidigt förstås som ett uttryck för en större nyromantisk rörelse med centrum i New England dit även den amerikanska poesins First Lady, Emily Dickinson, ska räknas. Hon inspirerades av rörelsen i Concord, men kunde omöjligt ingå i några sociala kotterier. När Emerson höll ett föredrag i hennes hemstad Amherst bodde han över hos hennes bror i grannhuset. Inget tyder på att Dickinson lyssnade till föredraget, eller hälsade på filosofen. Men i ett textfragment skrivet efter besöket anar man att hon ändå avundades dem som fick se och lyssna på honom: »Det måste ha varit som om han sprungit fram ur den plats där drömmar föds.« New England vibrerade av de nya tankarna, och känslorna.
Emerson, Dickinson och Thoreau. Tre av det amerikanska 1800-talets främsta namn. De har länge varit översatta och lästa också i Sverige, men under 2000-talet har de översatts som aldrig förr. Vad kan det bero på?
Thoreau har varit populär ända sedan Frans G. Bengtsson första gången översatte ett urval av Walden 1924 och Reidar Ekners översättning av On Civil Disobediance från 1977 har funnit sin väg till varje ny generation unga anarkister och autonomer. Greta Thunberg kan sägas vara den typiska läsaren. På senare år har Peter Handberg gett oss inte bara en fullständig översättning av Walden (2006) utan även ett urval ur dagböckerna och en personligt hållen bok om Thoreau, Jag ville leva på djupet, båda 2017.
Dickinsons poesi känns fortfarande förvånansvärt modern och kanske är det därför symptomatiskt att det först var på 1940 och -50-talet tolkningarna kom. Men sedan dess har idel nya översättare fått konstatera att hon är svårare att överföra till svenska än de flesta andra poeter, med störst framgång kanske Ann Jäderlund (2012). Nu i vår kom också en liten samling dikter på Anti förlag, Faskikel 40, översatta av Jenny Tunedal och Ulf Karl Olov Nilsson, som ligger originalens ton och formspråk nära. I Josefin Holmströms Emily Dickinson och vulkanerna (2020) får lyriken behålla sin engelska språkdräkt och poesifantasterna på Ellerströms har istället satsat på hennes brev, vilka kommit i tre små fina urval översatta av Lena Karlin och Jonas Ellerström (Brev I-III, 2016, 2018, 2020).
Men mest översatt är ändå Emerson. De första tolkningarna, av Victor Pfeiff, kom redan på 1850-talet och sedan dess har nya försök ständigt gjorts, inte minst av August Carr och Anders Hallengren. Men trots alla dessa översättningar har Emerson aldrig slagit igenom i Sverige. Han är okänd för den större publiken och man kan undra varför. Den sekulariserade naturdyrkan som står i centrum för några av hans mest kända texter sägs ju utgöra själva grundackordet i det svenska kynnet. Men samtidigt finns där något väldigt amerikanskt över Emerson – om man får säga så – som väl inte rimmat med 1900-talets socialdemokratiska Sverige. I sina essäer basunerar han ut en triumfatorisk individualism. Stark är tron på varje människas unika inre potential – en tro bäst utvecklad i den centrala essän Självförtröstan (Vikbopress, 2016). Själv är bäste dräng, förlita dig inte på kollektivet, bli salig på din egen fason. »Människan föds inte för att bli försörjd, utan för att försörja sig själv« heter det i essän Naturen (Norstedts, 2020). Någon socialdemokrat var Emerson inte! Kanske har det stått i vägen för ett bredare genomslag i Sverige?
Men mitt i allt det där storvulna, svärmiska och svårsmälta finns partier, meningar och stycken av egenartad pregnans och poetisk kraft. Det är främst för dem man läser Emerson – och man gör bäst i att inta texten i små tuggor, några sidor då och då.
Nu har Norstedts förlag trots allt satsat på Emerson och gett ut ett urval av hans essäer i sin klassikerserie. För översättningen står Ola Klippvik, som också översatte ovan nämnda Självförtröstan, och han har valt att ta ner Emerson på jorden. Där så går väljer Klippvik en mer saklig tolkning av Emersons ofta andligt ekande språk. Det är ett val som kan passa en samtida svensk läsare bättre. Och dessutom kanske hela vår tid, med dess ytterst speciella omständigheter, kan läsa inte bara Emerson, utan alla New England-romantikerna med nya ögon och förnyad aktualitet?
Den långa essän Naturen, som också får ge titel åt Klippviks urval, kan läsas som en katekes för alla som nu finner tröst, frid och mening i naturen. Där fann Emerson själv den nåd den kristna läran inte längre kunde erbjuda. Naturens skönhet drabbar osökt, skriver han, och naturen erbjuder en handfast befrielse här och nu: »För den vars kropp och själ stumnat till följd av hälsovådligt arbete och skadligt umgänge, är naturen läkande och helande.« Därigenom är den också, från början till slut, sant demokratisk. Emerson hade lyssnat till Lyell, allt har uppstått ur samma ursörja, »[d]et är bara värmegraden som skiljer granitberget från floden som slipar ner det.« Endast ställd inför naturen kan människan känna samhörighet och erfara en rikedom som inte kan ägas:
Den intagande vy som mötte mig i morse är ovedersägligen utskiftad på tjugo-trettio jordbruksfastigheter. Miller äger ett fält, Locke ett annat och Manning skogen bortom dem. Men ingen av dem äger landskapet.
Det är med poetens eller konstnärens blick Emerson ser på världen, men där finns också något mer än estetik. Naturen är undervisning och uppfostran. Sann befrielse är att låta sig kuvas av naturens ordning. För den som så gör blir strövtågen under bar himmel en del av hennes dagliga bröd skriver han i Naturen.
Ingen i kretsen kring Emerson förkroppsligade denna insikt mer än Henry David Thoreau. Thoreau konkretiserade och levde det Emerson tänkte och skrev när han byggde sin hydda vid den lilla sjön Walden någon kilometer utanför samhället Concord. Hyddan var ett uttryck för oberoende, ett bevis på att man inte behövde underkasta sig varken hälsovådligt arbete eller skadligt umgänge för att leva ett fullgott liv. »Jag tror att jag inte kan behålla min hälsa och min sinnesjämvikt, om jag inte tillbringar minst fyra timmar om dagen och oftast mer, med att ströva genom skogarna och över bergen och fälten, helt fri från världsliga band« skriver han i essän Att vandra (H:ström 2005, övers. Erik Carlquist).
Thoreau reste nästan aldrig utanför sin hemstad, han tog det lilla livet på största allvar och hade inget behov av att vidga vyerna bortom skogarna, bergen och fälten som omgav Concord. Det berättas att en granne en gång såg honom stå och titta ner i en damm under en hel dag. Till slut kunde han inte låta bli att fråga vad han höll på med. »Herr Murray,« svarade Thoreau utan att ta blicken från vattnet, »jag studerar paddornas vanor.« (Dagboksanteckningar, Ellerström 2011, övers. Sven Nilsson).
Det samma gällde för Emily Dickinson, som levde nästan hela sitt liv i flickrummet och i trädgården där hon om nätterna kunde ses pyssla om sina blommor. »Gång på gång är skogarna rosa« lyder första raden av den dikt som fått ge titel åt Ann Jäderlunds översättningar från 2012:
Gång på gång är skogarna rosa –
Gång på gång är de bruna.
Gång på gång klär höjderna av sig
Bakom min födelsestad –
…
Så kan den dikta som år efter år suttit vid samma skrivbord och sett samma lövträd skifta färg utanför fönstret. Har man besökt Dickinsons hus i Amherst och tittat ut genom det där fönstret och promenerat i trädgården blir hennes dikter genast mer konkreta.
Detta har de gemensamt, New England-romantikerna. De är närmiljöns och hemmanaturens diktare som med nyvakna ögon förundras över det välbekanta – över årstidernas skiftningar, över paddornas vanor, fåglarnas sång, höstlöven och snön som faller.
Men här finns också en skarpare dimension. I Att vandra alluderar Thoreau på Emersons rad om att landskapet inte kan ägas, men han anar samtidigt en framtid där naturen inte är fri. Han ser hur moderniteten lämnar djupa sår i naturen. Det är främst detta drag Handberg fångar upp i Jag ville leva på djupet. Han följer Thoreau i spåren i skogarna runt Walden och återger en samtid som tär hårdare på naturen än vad Thoreau ens kunde föreställa sig. I en nyckelscen ger Handberg till slut ger upp försöken att på plats få en skymt av Thoreaus favoritfågel, fläckskogstrasten, och slår sig ner på en stubbe i den turisttäta skogen runt Walden för att i alla fall få lyssna till dess sång i sin mobiltelefon.
Emerson, Dickinson och Thoreau tillhörde de första generationerna som insåg att jorden var oändligt gammal. Vi lever i skuggan av vår ändlighet. Kanske lämpar sig just New England-romantikerna att läsa under ett sådant damoklessvärd. Det är litteratur om närmiljöns och det välbekantas värde, en litteratur att läsa långsamt och omsorgsfullt, som vinner på att komposteras och läsas om.
Peter Handberg fick aldrig höra Thoreaus sångfågel. Och även om han fått det skulle han ändå inte hört den på samma sätt som Thoreau. Vi får alla skapa våra egna Walden och istället för att jaga fläckskogstrasten ta oss tid att lyssna på vår egen koltrast, på talgoxen och blåmesen. Vi kan inte resa bort för att finna oss själva, menar Emerson: »Nej, de mest närliggande tingen (om du bara vrider lite grann på okularet) tilltalar oss djupast«.
Kanske är det Emersons vår nu.
Simon Sorgenfrei är religionsvetare, verksam vid Södertörns högskola.
