Om poeten, prosaisten och kritikern Kristofer Folkhammars (f. 1983) nya diktbok skriver förlaget: »Ett ›Vi‹ försöker locka till sig ett ›Du‹ genom ramsor och rim.«

Rytmen och de till synes enkla orden ger en bedräglig bild av vad som vulgärt brukar benämnas begriplighet – som om det var något slags mässande slagdänga. Ord som återkommer, och som genom taktfastheten liksom spikas fast i läsaren, är: vi, du, piss, sug, spjäll, test, smitta.
Till en början förefaller det hermetiskt, enkelheten skenbar. Det är snyggt, jämnt, precist. Men vad handlar det om? Vilket »vi«? Är det »det kollektiva diktjaget« som en recensent skrev? Eller präglas boken av en ovilja att göra »bögars erfarenhet« alltför entydig och därför »gör den: otydlig?« som en annan recensent skrev? Det skulle göra boken till en kodifierad skildring av»queer erfarenhet«.
Visst, man kan förankra boken i majoritetssamhälle, hiv-farsot och smittester, »Såna starka kroppar i pestens tid«, men en sådan läsning känns stum och väl programmatisk. Det finns en större, eller väl snarare djupare, allmängiltighet i dikten. Pamfletter tråkar ut mig, förenklingar tråkar ut mig, så jag försöker hitta en annan väg in i boken.

Pissprofet kallades på 1600-talet en läkare som diagnostiserar sjukdom genom analys av urinen. »Som piss, för glas«. »I takt, i natt« är dränkt i piss, i bilder av smitta, av tester. Det slår mig att bokens »natt« inte bara är nadir, en »själens mörka natt«, utan också ett helt samhälles natt: och farsoten som sveper över denna fallna värld är döden. »Du ska falla på vår sida«. Läst så bli vi:ets lockrop en uppmaning till dödens kollektivanslutning. Och rytmen bli nästan hypnotisk, betvingande, ett nattligt, hotfullt »vi« som drar »dig« genom självutplåningen.

»Nu är det dags
för allt är släckt
/…/
gjort är gjort
nån drabbas väl direkt
/…/
ett läskigt sätt i natten
ett större hål imorgon«

Pissprofetian slår alltid in. Och det återkommande »suget, suger» blir inte bara  en bild av njutning och sexualitet (och förmodligen på samma gång ett försök att »suga giftet ur«), utan en bild av människan som alltid däggar vid mörkrets spenar. Ett akut dödsmedvetande således.

»Om du har allt / ge tillbaka det« och »Vi höll dig kort om natten / fast vi blir fler och fler«. En av de etymologiska rötterna till det återkommande ordet »test« är »plocka isär«. Jag läser »testa dig fram / till en famn / där du plockas isär / till ett köns kära besvär«. Död och sexualitet. Ja, alla dessa till synes enkla rytmer, enkla ord, blir mångskiftande, får sina mer eller mindre hotfulla wskuggbetydelser. Ett ord som »spjäl« betydde ursprungligen »kluvet trästycke« – skuggan av en bok skymtar bakom den vanliga innebörden?

»[E]n takt / för de långa kvällarna / som fäster i tankarna / ska ner i ditt spjäll«.

En av Leif Holmstrands suggestiva tuschteckningar (dröj vid dem, kaotiska, spretiga, mardrömslika) heter just »Splitting or Coupling«. Klyv eller knulla. Ja, så kan man också läsa  bokens »du« ett mer universellt tillstånd, som naturligtvis inrymmer mer »konkreta« erfarenheter. »Du ska falla på vår sida« som ett memento mori i pestens tid.

---

Andreas Lundberg