Ni kom från Syrien, Somalia, Eritrea, Sudan

från Kongo, Nigeria, Irak

Från Senegal i väst till Afghanistan i öst

följde ni strömmen mot norr

Ni var medborgare utan ledare

medborgare utan lagar

medborgare utan stat, utan städer

landsbor utan byar, utan hus

utan hem

Ni kom med era bröder, era systrar, era fruar och män

med era barn i handen, i famnen, på ryggen, vid bröstet, i magen

Ni kom med era hem i plastpåsar, i ryggsäckar

i sportväskor med tejpade sömmar

Över Medelhavet, över Rifbergen och Atlanten

till fots, med båt och bil, i buss och lastbil

över stängsel, över vatten

Natt efter natt, dag efter dag, år efter år

Ni var bäckar utan källa, grenar utan stam, armar utan kropp

***

Ni var medborgare utan ledare

Era ledare utlyste val och valde sig själva

Era ledare utlyste val och valde varandra

Era ledare bytte uniformer mot slips och kostym och

lät sig förföras av ansiktslösa investerare

Girigheten spred sig som ett virus

Ni var medborgare utan lagar

Ni levde i ett land styrt av krigsherrar och rebeller

De hämtade er i era byar, på fälten, i skogen

De hämtade era bröder och söner, kusiner och grannar

De gav er uniformer och vapen och ammunition och

ett livslångt medlemskap i armén

Ni stred för en sak som inte var er sak

mot fiender som inte var era fiender

i ett krig som inte var ert krig

Ni var medborgare utan röst

Era ledare tystade er med vapen och makt

Det fanns angivare överallt,

i varje kvarter, på varje arbetsplats

på bussen, på gatan, i brödkön

Ett ord från en angivare och

er far, er arbetskamrat, er syster, er granne

var plötsligt försvunnen

Misstänksamheten spred sig som ett gift

Till slut bar ni alla en munkavle av rädsla

***

Vi skapade Frontex, Eurodoc, Triton, Hera, Eurosur

Vi satte våra kustbevakningar och underrättelsetjänster i arbete

Vi anställde poliser och gränsstyrkor

fångvaktare och sjukvårdare

Våra forskningsinstitut forskade

Våra medier rapporterade

Våra välgörenhetsorganisationer idkade välgörenhet

Vi krävde ny teknologi, fler patruller, fler soldater

fler civilgardister, nya patrulloperationer

Ni blev en industri

Vi byggde murar av taggtråd och betong

stängsel, vakttorn, nattkikare och radar

Vi jagade er med vårt högteknologiska övervakningssystem

av satelliter och drönare

med snabbgående båtar och helikoptrar

Vi lokaliserade er med avancerad satellitteknologi

rörelsedetektorer och infraröda kameror

Vi drog våra knivskarpa gränser över himlen och havet

Ändå kom ni

Ni sa: »Låt dem elektrifiera havet«

Vi byggde murar av förordningar, fördrag och konventioner

införde visumtvång och transportöransvar

Vi tillsatte kommittéer och kommissioner

kallade till krismöten och toppmöten och

betonade vikten av att hitta en lösning

Vi tänjde våra geografiska gränser

förhandlade om spärrfästningar i Libyen och Marocko

mot partnerskap och frihandelsavtal

Vi stängde våra gränser och utlyste en tyst minut när ni dog

Vi kallade er en svärm av illegala immigranter

ett komplext tema som tog tid att lösa

Ni var ett hot mot våra kristna värderingar

vår välfärd, vår europeiska kultur

Vi kallade er en flyktingstorm, en invasion

räknade er i volymer och nettotal

Ni var krisen på Medelhavet

en humanitär katastrof

Europas skam

---

Ann Lagerhammar debuterade 2006 med romanen Det som ögat ser. Hennes tredje roman, Tusen Tranor (2014), handlar om Amos som flyr från fattigdom och korruption i Afrika i hopp om en framtid i Europa.​