Upprustning för mångmiljardbelopp och nya militära allianser är bara en del i den nya svenska försvarspolitik som ska skapa ett säkrare Sverige. Men den nya, stora militära uppbyggnaden kommer inte att lyckas om inte folkets medvetande också militariseras, skriver Jonathan Demner. Krigsretorik är metoden som ska få människor att acceptera den nya försvarspolitiken. Men gör den verkligen att människor känner sig säkrare och på vems bekostnad rustar Sverige år 2024?
Av Jonathan Demner
Över en period på bara två år övergav Sverige två sekel av neutralitetspolitik, gick med i en kärnvapenallians, välkomnade amerikanska soldater på svensk mark och gjorde en historisk omprioritering av resurser till förvaret och vapenindustrin. Men när historien ska skrivas är det viktigt att förstå att militariseringen av Sverige inte bara handlar om de militära avtal som undertecknades och den fysiska uppbyggnaden av försvaret som inleddes under den här perioden. Det är lika mycket en berättelse om de mentala processer som underbyggde den militära upprustningen och som bland annat tog sig uttryck i uppmaningarna från regeringsföreträdare och militära ledare att förbereda sig för krig. I slutänden tjänar militariseringen till att göra hotet om krig ständigt närvarande – i samhällsbygget såväl som i våra tankar.
Dagarna efter att Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina deklarerade Tysklands förbundskansler Olaf Scholz att landet stod inför en zeitenwende – en historisk vändpunkt. Zeitenwende innebar i det här sammanhanget en radikal omläggning av utrikes- och försvars-politiken som svar på att det nu rådde krig i närområdet. Inom ramen för den nya inriktningen skulle försvaret stärkas avsevärt, samtidigt som ett starkt militärt stöd skulle ges till Ukraina.1 Präglad av landets mörka kapitel under 1900-talet var den tyska försvarspolitiken generellt sett vara mycket försiktig, varför Scholz tal genast fick stor uppmärksamhet. Efter att ha demilitariserats av de allierade efter andra världskrigets slut förbjöds landet under en tid att ha en försvarsmakt, vilket medverkar till att det än idag finns starka antimilitaristiska strömningar i förbundsrepubliken.
Förslaget om den nya säkerhetspolitiska inriktningen, inklusive frågan om att bistå Ukraina med militärt stöd, skapade därför en aktiv diskussion i Tyskland som i hög utsträckning fortfarande pågår.
Det ryska, fullskaliga anfallskriget, som trots allt följde på åtta års krigföring i östra Ukraina, var omskakande även för Sverige.
I statsministerns tal till nationen dagarna efter invasionen framhölls att det väpnade angreppet innebar en attack på hela Europas säkerhet, och att upprustningen av Sveriges försvarsförmåga skulle tidigare-läggas för att säkerställa ett totalförsvar »av svenska folket och för svenska folket«. En militär uppbyggnad hade på allvar påbörjats under åren dessförinnan, inte minst med försvarspropositionen för perioden 2021–2025 som antogs av riksdagen i december 2020. I propositionen markeras en tydlig ambitionshöjning och ytterligare anslag till Försvarsmakten, samtidigt som det i klartext skrivs att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast: »Sverige är inte med i någon militär allians.«
Betraktat i siffror är utvecklingen därefter tydlig: de militära utgifterna har mer än fördubblats sedan 2020 och föreslås uppgå till totalt 138 miljarder kronor under 2025. I Försvarsberedningens rapport och regeringens tilläggsförslag föreslås materiella förstärkningar av alla försvarsgrenar: nya stridsfartyg, luftvärnssystem, ubåtar, minröjningsfartyg, stridsflyg samt inköp av tunga vapensystem som skänkts till Ukraina. Kraven på personella förstärkningar är också omfattande: under nästa år är målsättningen att 8000 värnpliktiga ska genomföra grundutbildningen, vilket innebär en fördubbling från år 2020. Ökningen är nödvändig för att nå Försvarsberedningens mål att Sverige ska ha tre mekaniserade brigader och en infanteribrigad till 2030, vilket i sig sväljer 20 000 personer.
Var Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 den historiska vändpunkt som drev på militariseringen av Sverige – en svensk zeitenwende? I en praktisk mening, ja – eftersom försvarsanslagen har ökat exponentiellt efter krigsutbrottet. Men på några punkter skiljer sig det tyska och det svenska exemplet tydligt åt. Till skillnad från i det tyska exemplet var omläggningen av utrikes- och försvarspolitiken i Sverige inte helt uttalad innan den inleddes. Det var kanske allra tydligast i och med förhandlingarna om medlemskap i Nato, som påbörjades efter att partitoppen i Socialdemokraterna gjort en kovändning och anslöt sig till de borgerliga partiernas önskan att gå med i kärnvapenalliansen. När den snabba vändningen presenterades hade partitoppen inte ens med sig hela partiet och då anslutningsförhandlingar påbörjades kort därefter hade det svenska folket varken tillfrågats eller förärats någon bredare diskussion om vad ett medlemskap i Nato skulle innebära.
Den andra aspekten är att det svenska folket inte gavs någon möjlighet att tycka till om den nya inriktningen innan den var ett faktum, till exempel genom folkomröstning eller omfattande allmänna diskussioner. När försvarsavtalet DCA antogs i början av sommaren stod en bred enighet i riksdagen bakom överenskommelsen, som bland annat ger USA tillgång till 17 av Sveriges militärbaser och möjliggör permanent amerikansk militär närvaro i Sverige. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot, samtidigt som en Novusundersökning från samma tidsperiod visar att 84 procent av de tillfrågade i befolkningen inte anser att Sverige ska låta främmande makt placera militär personal och krigsmaterial i Sverige utan svensk insyn.
Sett till att den tyska omläggningen av säkerhetspolitiken var uttalad och debatterad i en sådan utsträckning att den fick en benämning som zeitenwende, tycks den svenska processen ha varit mer undanskymd. Trots att förändringarna i praktiken innebar att mer än tvåhundra år av neutralitet och alliansfrihet övergavs, skedde förhandlingarna om en ny svensk utrikes- och försvarsdoktrin i mångt och mycket bakom stängda dörrar.
Det är här den parallella historien om den militära uppbyggnaden kommer in. En berättelse som går bortom materiella förstärkningar och miljardanslag till försvaret. Att det svenska folket inte i någon egentligen mening inkluderades i den omläggningen av utrikes-, och försvarspolitiken har betydelse för militariseringens mentala komponent, eller det som Göran Greider förtjänstfullt beskrivit som »militariseringen av våra medvetanden«. Enkelt uttryckt kräver en utbyggnad av det militära att det både finns pengar att rusta försvaret med, och mer eller mindre motiverade ungdomar till att fylla dess personella behov. Militariseringen av våra medvetande syftar till att göra oss villiga att tjäna det syftet.
I det här sammanhanget är det en intressant omständighet att det blir allt svårare att hitta ungdomar som är villiga att göra militärtjänstgöring. Under 2023 ökade antalet ungdomar som inte vill göra värnplikt, men som tas ut till mönstring mot sin vilja, från tusen till fyra tusen. Att det finns ett underskott av värnpliktsvilliga är ett problem eftersom de är helt nödvändiga för planeringen av en stärkt försvarsmakt; att det saknas en tillräcklig vilja, eller i varje fall förståelse och medvetenhet, hos det skikt i befolkningen som ska utgöra soldater, befäl och sjömän underminerar därför hela försvarsbygget. I reella termer innebär det att det finns ett glapp mellan de materiella förväntningarna på den förstärkta försvarsförmågan och en mental beredskap att ta sig an denna uppgift.
Det är mot denna bakgrund vi bör förstå dåvarande överbefälhavare Micael Bydéns omtalade framträdande vid Folk och Försvar-konferensen tidigare i år, då han slog fast att det svenska folket »mentalt måste förbereda sig på krig«, eller civilförsvarsministern som rakt på sak meddelade att »det kan bli krig i Sverige«. Väl medvetna om att försvarsprojektet bara går att genomföra i den utsträckning som befolkningen accepterar det, syftar deras uttalanden till att framhålla det nära förestående hotet – och understryka försvarets omistliga roll i att skydda oss mot det. Genom det vill man på sikt säkerställa att befolkningen förstår nödvändigheten av att bidra till försvarsprojektet, vare sig det är genom skattsedeln eller tjänstgöring. Det blir särskilt viktigt eftersom det svenska folket inte i någon egentlig mening deltog i besluten om försvarspolitiken, och därför inte har en naturlig anknytning till dess nya inriktning. Vi kan därför förvänta oss fortsatta förmaningar om att förbereda oss för krig, eller för att tala som Göran Greider – en fortsatt militarisering av våra medvetanden.
Här blottar sig håligheterna i den del av militariserings fasad som framhåller »obestridbara fakta« om säkerhetshoten och osäkerheten omkring oss. För om militariseringen endast är en rationell åtgärd på ett ökat hot, varför läggs så stor möda på att hamra in budskapet – och motarbeta varje tillstymmelse till kritik mot det?
Att de kritiska rösterna utgör ett hot mot försvarsbygget har framför allt blivit tydligt under det senaste året. I slutet av 2023 avskaffade regeringen ett ekonomiskt stöd som delats ut till fredsorganisationer under hundra års tid. Det är ett uppseendeväckande beslut av flera skäl, dels sett till kostnaderna: ekonomiska stödet uppgick till drygt 20 miljoner (fördelat på 18 organisationer), vilket i sammanhanget är en liten budgetpost. Det är en femtedel av vad ett exemplar av artillerisystemet
Archer kostar och under samma år beställde försvaret inte mindre än 48 nya sådana artilleripjäser. Vidare är det uppseendeväckande utifrån den signal det sänder: att organisationernas arbete för fred och mänskliga rättigheter inte är önskvärt. Anna Wigenmark har beskrivit hur det borttagna stödet påverkar civilsamhället i nr 2/2024 av den här tidningen.
Sammantaget behöver militariseringsprojektet därför förstås i ett större sammanhang där processerna för att bygga en mental beredskap pågår jämsides med den militära upprustningen. I en vidare bemärkelse syftar militariseringen till att utöka den militära sfären och med det göra samhället till en militär angelägenhet.
I den svenska kontexten har det tagit sig uttryck i återkommande formuleringar om att uppbyggnaden av totalförsvaret är en angelägenhet för hela samhället. Genom att göra all civil infrastruktur och samhälleliga komponenter till något som angår det militära kan man ju säkerställa att försvaret fortsätter vara relevant för en överskådlig tid framåt; att det inte, för att parafrasera Fredrik Reinfeldt 2013, blir »ett särintresse«. Här är det på sin plats att understryka att Försvarsmakten, som vilken annan organisation som helst, agerar utifrån ett egenintresse för att trygga finansiering och tillväxt för framtiden.
En allra sista aspekt att beröra bör rimligen vara denna: har inte omvärlden blivit osäkrare, och är inte ett stärkt försvar ett nödvändigt svar på det? Även om vi svarar ja på båda de frågorna är det av flera anledningar viktigt att kunna skärskåda utvecklingen framför oss. Till att börja med bör vi göra det utifrån att militariseringens anspråk på offentliga medel är enorm. De hundratals miljarder som tillsätts försvaret måste ses i relation till de satsningar det tränger undan, till exempel i välfärden och vården – satsningar som i högsta grad också behövs för vår säkerhet och vårt välstånd. Av den anledningen behövs mer kritiskt granskande från civilsamhälle och fredsorganisationer, inte mindre.
Ett annat skäl att se militariseringen med kritiska ögon är dess konsekvenser på ett mänskligt plan. När den militära sfären växer och blir ett med samhällskroppen, befästs det påtalade hotet från kris och krig också i våra tankar. Tillsammans med uppmaningarna om att »förbereda sig för krig« gör det att säkerhetsproblematiken i någon mening lämpas över från samhällets sida och blir en sak för den enskilde att hantera. Så ökar otryggheten och blir ett närvarande element i vårt medvetande. Säkerhetsskapande bör därför inte endast vara en fråga om det fysiska försvaret av ett land – att skydda gränsen – utan även om att skapa förutsättningar för att känna sig säker. Paradoxalt nog kan det innebära att militariseringen inte gör oss mer säkra – utan tvärtom att osäkerheten blir mer påtaglig i takt med ropen om att vi står på randen till krig.
Jonathan Demner är statsvetare med bakgrund som analytiker och rådgivare i säkerhetspolitiska frågor
Litteraturlista:
Göran Greider. Micael Bydén kan naturligtvis inte säga högt att han längtar efter krig. Dagens Nyheter. 8 januari 2024.
Anna Wigenmark. Tillsätt en haverikommission. Ordfront Magasin. Nr 2 (2024).
James Eastwood. Rethinking militarism as ideology: the critique of violence after security. Security Dialogue. 49:1–2 (2018)
Magdalena Andersson. Tal till nationen om Rysslands angrepp på Ukraina. 1 mars 2022.
Olaf Scholz. Resolutely committed to peace and security. 27 februari 2022.
Försvarsberedningens rapport. Stärkt försvarsförmåga – Sverige som allierad. Ds. 2024:6
Regeringskansliet. Uppbyggnaden av totalförsvaret är en angelägenhet för hela samhället. 20 februari 2024.
