Att Sveriges agerande under Andra världskriget på något sätt skulle mörkas i historieskrivningen är en envist återkommande idé. Heléne Lööw berättar varför den inte stämmer.

Av Heléne Lööw

I samband med en upphovsrättslig tvist mellan komikern Aron Flam och Beredskapsmuseet om omslagsbilden på boken En svensk tiger (Samizdat Publishing 2020) har en debatt uppstått. Tanken som förs fram är att det pågår och har pågått någon sorts aktiv mörkläggning av Sveriges historiska agerande under Andra världskriget, rent av någon form av censur.
Jag vill göra klart att denna krönika varken handlar om den upphovsrättsliga striden, eller är någon recension av Flams bok. Det jag vill bemöta är föreställningen om det aktiva mörkläggandet.
Ämnet är (åter) de J-stämplade passen, permittenttrafiken, handelsutbytet med Nazityskland och flyktingpolitiken. Intressanta och viktiga ämnen, men mörklagda? I en ledare i SvD (17/6 2020)  om En svensk tiger skriver till exempel Ivar Arpi:

»I sina efterforskningar upptäcker han en hemsk sanning: Sverige hjälpte Nazityskland med export av bland annat kul-lager ända fram till krigsslutet. Långt efter att krigslyckan vänt, och svensken börjat heja på de allierade, fortgick leveranserna. Det är ett scoop. Det är braskande. Varför har vi inte fått veta detta?«
Varför Arpi inte »fått veta detta« vet jag inte. Det är dock på inget sätt några nyheter, utan saker som med jämna mellanrum brukar återupptäckas. Varje gång detta sker återkommer också debatten om mörkläggning. Det är givetvis sant att Sveriges förhållande till Nazityskland understundom varken stått i debattens centrum eller då tilldragit sig politikers, debattörers, kultursidors och forskares intresse. Men det är också lika sant att debatten stundtals varit mycket intensiv och haft ett mycket starkt fokus på en uppgörelse med det förflutna.

Låt mig ge en bild av kunskapsläget. Under åren 1966 till 1975 pågick ett stort forskningsprojekt, Sverige under andra världskriget (SUAV), vid Stockholms universitet. Projektet genererade en mängd avhandlingar och utgör på många sätt basen för den kunskap vi har. Nya generationer av forskare har tagit avstamp i projektet och ställt nya frågor.

1990-talet blev uppgörelsernas årtionde, så väl internationellt som nationellt. Den internationella debatten rörande rövade judiska tillgångar drog igång på allvar, och kraven på  utredningar av vad som skett  blev allt intensivare. I början av 1995 utsågs Stuart Eizenstadt, som då var USA:s ambassadör i EU, till president Clintons Special Envoy for property claims in Central and Eastern Europe. I maj 1997 publicerades den första Eizenstadtrapporten, vilken i huvudsak behandlade de allierades åtgärder för att återställa egendom som rövats av Nazityskland under andra världskriget.
Även i Sverige flammade debatten upp om Sveriges roll i samband med de av tyskarna konfiskerade judiska tillgångarna upp, och en kommission tillsattes i februari 1997. Kommissionens huvuduppgift var att skapa »största möjliga klarhet i vad som kan ha hänt i Sverige när det gäller egendom av judiskt ursprung som förts hit i samband med judeförföljelserna före och under andra världskriget«.
Under 1997 tog även debatten om tvångssteriliseringarna ny fart, och även här kom en kommission att tillsättas. 1997 blev på många sätt uppgörelsernas år. Då upptäcktes också i det så kallade Lisellska huset i Malung en samling registerkort över svenska judar och antinazister och personer som av nationalsocialisterna uppfattades som sådana. Registret hade tillhört Erik Walles – en av 1930 och 40-talens ledande nationalsocialister, bland annat ställföreträdande partiledare i Lindholmsrörelsen (Svensk Socialistisk Samling). Fyndet av registret blev starten på en relativt omfattande debatt kring svensk nationalsocialism och antisemitism under den tiden.

Ett annat exempel är debatten kring författaren, akademiledamoten och centerpolitikern P O Sundmans förflutna i Nordisk Ungdom. För att ytterligare belysa det förflutna gav regeringen 2000 Vetenskapsrådet i uppdrag att skapa det stora forskningsprojektet »Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen« (SWENAZ) . Ett projekt som inleddes 2000 och avslutades 2011 med Klas Åmarks bok Att bo granne med ondskan.

Så, mörkläggning? Knappast. Vid sidan av de två stora forskningsprojekten SUAV och SWENAZ har massor av annan forskning producerats. Och vid sidan av forskningen finns otaliga statliga utredningar och kommissioner, vissa tillsatta redan i tiden. Självklart har kunskapsläget successivt förändrats i takt med att dels allt mer och mer material avhemligas, murens fall, öppnade nya arkiv, och för att nya generationer av forskare ställer nya frågor. En myckenhet forskning från en lång tid finns att studera, för den som är intresserad. Därtill finns en rik flora av populärhistoriska böcker, skönlitteratur och film om Sverige och landets agerande i denna turbulenta tid i världshistorien.
1990 talet och det tidiga 2000 talet var på många sätt uppgörelsernas tid, det tillsattes kommissioner och utredningar som handlade om vårt förflutna som naziguldkommissionen och vanvårdsutredningen – debatterna rasade på kultursidorna. Tyder någonting av detta på en aktiv mörkläggning?
Att mycket ny kunskap inte når ut brett under perioder då intresset i samhället i stort inte är så stort, är det ett tecken på censur? Eller är det helt enkelt så att andra frågor står i centrum och den där nya spännande avhandlingen eller boken blir liggande på kulturredaktionen och aldrig blir recenserad. I den mån vetenskap numera recenseras. Eller att den där inskickade artikeln förblir opublicerad, för ämnet »ligger inte i tiden«. Så är det ju alltid.
Kanske finns det andra orsaker till att vilja föra fram påståenden om »mörkläggning« och »censur« än sakernas faktiska tillstånd.

---

Heléne Lööw är historiker, specialist på nazism i Sverige, verksam vid Historiska institutionen på Uppsala universitet. Hon disputerade vid vid Göteborgs universitet 1990 på avhandlingen Hakkorset och Wasakärven. Hon har även författat en rad böcker i ämnet, senast Nazismen i Sverige 2000-2014 (Ordfront 2015).