Färre än man skulle kunnat hoppas gjorde någon som helst motstånd mot Hitlers nazistregim. Och det motstånd som fanns var ofta illa organiserat och svagt. Henrik Arnstad berättar om den brokiga skara rättrådiga som ändå stod upp mot diktaturen, och den läxa vi kan lära oss av dem.

Av Henrik Arnstad

Eftersom jag studerar Nazityskland och Förintelsen har jag återkommande kontakt med tyska akademiker. Ibland utvecklas kontakten till vänskap och jag blir hembjuden på middag. Bordssamtalen handlar ofta om erfarenheten av nazismen.
Tyskland är ett land som under decennier – sedan krigets slut 1945 – beundransvärt bearbetat, diskuterat och hanterat den enorma historiska skulden. Likväl har mina älskvärda tyska middagsvärdar ofta ett krigstida fotografi framme av en anfader, iförd den tyska Wehrmacht-uniformen. När jag kommenterar fotografiet svarar de:

– Javisst det är farfar (eller morfar eller vem det nu är). Han var värnpliktig soldat och stred i kriget, som de flesta tyska män. Men han hatade Hitler och var antinazist.
Detta är en paradox. Tyskland konfronterar sitt historiska ansvar angående nazismen – samtidigt som landet förefaller befolkat av ättlingar till antinazister. Det hänger inte ihop. Erfarenhet, forskning och biografisk litteratur visar att tyska berättelser om förfäders antinazism generellt är familjelögner, påhittade efter krigsslutet 1945.

År 1996 utkom boken Hitler’s Willing Executioners av den amerikanske forskaren Daniel Goldhagen, som visade hur vanliga hyggliga tyskar snarare än fanatiker utgjorde ryggraden i Förintelsens mordiska barbari. Goldhagen upprörde de tyska sinnena och skapade stor debatt, som ofta var kritisk mot boken. Men faktum kvarstår: Antinazism var ovanligt i Tredje riket.
I Reichstag-valen 1932, som förde Hitler till makten, fick nazistpartiet NSDAP långt över 30 procent av rösterna och blev Tyskland största parti. Mycket nog. Men det påpekas regelbundet att en majoritet av tyskarna (över 60 procent) aldrig röstade på nazisterna.
Mindre uppmärksammat är hur populär Hitler blev efter avvecklingen av demokratin. Åren 1933-1938 vann NSDAP stöd även av »den överväldigande majoriteten av den majoritet som 1932 hade röstat på andra partier«, enligt ett känt citat av författaren Sebastian Haffner. Det har uppskattats att över 90 procent av tyskarna skulle ha röstat på Hitler när hans popularitet toppade 1938, om fria val fortsatt existera.
Visserligen är en sådan uppskattning rena gissningsleken. Men faktum är att Adolf Hitler – ondskan personifierad – möjligen är den mest populäre politiske ledaren i världshistorien. Likväl fanns antinazister i Tredje riket.
Efter kriget blev vissa tyska antinazister berömda moraliska föredömen. Exempelvis aktivisten Sophie Scholl, som avrättades en vårdag 1943, bara 21 år ung. Hennes avskedsord är mycket rörande:
»Det är en ljuvligt solig dag och jag måste dö. Men min död saknar betydelse, om bara genom oss tusentals människor vaknar upp och skrider till handling.«

Sophie Scholl var på många sätt typisk för motståndet mot Hitler. Hon var en av Hitlers många nazistiska barnaktivister, när hon som 12-åring gick med i flickornas motsvarighet till Hitlerjugend: Bund Deutscher Mädel. Sophie Scholls omvändning till antinazist 1937 skedde inte utifrån storpolitiska överväganden utan på det personliga planet, när regimen grep släktingar och vänner. Det väckte Sophie Scholls avsky. Som universitetsstudent i München gick hon med i motståndsgruppen »Vita Rosen« och greps när hon spred antinazistiska flygblad. Hennes aktivism var naiv, amatörmässig och utgjorde inget egentligt hot mot det nazistiska styret, förutom på en viktig punkt:

Hon existerade.

LÄS HELA ARTIKELN