Hur översätter man poesi? Och prosa? Av samma författare? Besatthet och jaglöshet är två ingångar till översättningverket, menar Andreas Lundberg, här intervjuad av Helena Lie apropå hans tolkningar av två böcker av Ocean Vuong.

Hur kom det sig att du började översätta Ocean Vuong?
Jag läste hans debut Night sky with exit wounds när den kom ut för ett par år sedan, och blev tagen. En poet med något att säga som också sade det med hallucinatorisk skärpa, oemotståndlig för en bildknarkare som jag. Så jag började dela min entusiasm på sociala medier, och fick en förfrågan från Modernista om att översätta samlingen – jag tackade med glädje ja. Jag växlade då några brev med författaren, och när boken togs emot positivt, och det var tal om att romanen skulle översättas till svenska, var det Ocean som frågade om jag var intresserad av att översätta den.

Hur skiljer sig Vuongs diktbok Natthimmel med kulhål från romanen En stund är vi vackra på jorden översättningsmässigt?
Båda böckerna har samma tematik i många avseenden, och samma bildmättade, syrerika och svindlande språk. Han jobbar med oväntade konstruktioner, som i prosa ändå ställer högre krav på – vad ska man kalla det?– ögonblicklig läsbarhet? Prosan måste flyta på, på ett annat sätt – dikten är koncentrerad, inbjuder till att läsaren dröjer kvar vid bilderna, medan prosan om den översätts på samma sätt lätt får en knagglighet som reser hinder i vägen för upplevelsen. Så översättningen, och framförallt efterarbetet, med romanen har i mångt och mycket handlat om att strömlinjeforma utan att i för hög grad göra avkall på Vuongs särprägel. Naturligtvis en balansgång.

Du har ju jobbat med översättning i många år. Vad upplever du vara den svåraste delen i översättararbetet?
Ja, det är ju alltid något som försvinner i en översättning, men jag vill tro att något också tillkommer. Originaltexten filtreras genom ett temperament, en förståelse, en läsart. Samtidigt upplever jag ofta en spöklik friktionslöshet i arbetet, i alla fall när det går som bäst. En jaglöshet. Att glida in i en författarroll på något sätt – att börja tänka som författaren, eller något åt det hållet. Besatthet kanske? Men jag har också haft förmånen att arbeta med författarskap som betyder mycket för mig. Det svåraste är nog att få idiosynkrasierna som låter så enkla och självklara i originalet att låta enkla och självklara också på svenska. Här tror jag att man, visserligen vägledd av något slags identifikation – jag nämnde det tidigare – får låta den egna poetiska intuitionen lysa upp vägen.

Hur fri är man i förhållande till ursprungstexten?
Det är en svår fråga. Många ord gömmer sig i ett ord hos en bra poet, det finns mer eller mindre vidsträckta etymologiska rotsystem. Det säger sig själv att mycket inte kan grävas upp och omplanteras i svensk kontext. Lyckligtvis delar de europeiska språken, som jag jobbar med, i många avseenden jordmån. Hos en poet som Vuong, som kommer till språket utifrån, är de kanske delvis främmande orden ett slags frambesvärjande av en identitet, ett försök till klarläggande av vad det innebär att vara människa. Han liksom upptäcker språket genom sitt skrivande, och läsaren görs delaktig i den processen – nya sammanhang, blixtar av plötslig mening. Så hur fri kan man göra sig när man översätter något sådant? Jag tror att friheten man har är friheten man får av författaren.

Vuong har på relativt kort tid blivit en hyllad poet och författare både i hemlandet USA och i Sverige. Anser du det vara språket eller innehållet, eller båda, som gör honom så uppskattad av kritiker och läsare – och i så fall varför och hur?
Språket eller innehållet? Hos Vuong är det i mångt och mycket samma sak. Det är en av sakerna som gör hans konstnärsskap så rikt. Språket är ett uppräckande av det mänskliga, av världen. Bemästrandet av det är en överlevnad. Hans ämnen är allmängiltiga och knappast nya, men finns det egentligen nya ämnen? Jorden är gammal. Han får oss att se den i nytt ljus, färsk och omedelbar, som för första gången. Det är nog det som är så omedelbart tilltalande med hans skrivande.

Hur upplever du Vuong rent språkligt? Är han en förnyare?
Tja, om jag får parafrasera Eliot, så vill jag säga att ingen diktning är riktigt ny för den som vill göra ett gott jobb. I »Natthimmel med kulhål« går Vuong tillbaka till olika poetiska urformer och omskapar dem till något eget. I den bemärkelsen är det förstås nytt. I »En stund är vi vackra på jorden« använder han sig av den österländska narrativa formen kishōtenketsu, som inte på vårt traditionella sätt förlitar sig på klimax och upplösning. Inte heller på egentliga antagonister. Berättelsen rör sig i vidgande ringar, växer och förändras. Han sätter förstås sin särprägel på allt han gör, men gör bruk av sina föregångare. Ja, jorden är gammal. Förunderlig och fasansfull. Riktig konst vänjer oss av med vårt gråa, vanemässiga seende och uppenbarar den för oss, kanske som för första gången. Oidipus är jämnårig med Prufrock.

Du skriver ett slags blandning mellan lyrik och prosa själv. Känner du ett släktskap med Vuong?
Jag vill gärna tro att där finns ett släktskap, fastän våra utgångspunkter och horisonten för vår förståelse är så olikartade. Vi förlitar oss båda på språket, som skiftande gränser för »världen« inuti och utanför. Namngivandet som magisk handling, ett infångande och frisläppande. Att skriva förändrar saker. Att lokalisera smärtpunkterna – de egna och samhällets – och slå på dem tills de blöder text. Och sedan redigera som en galning. Det är där den »kliniska blicken« kommer, distansen som är nödvändig för att sålla och förtäta.

---

Helena Lie är poet, konstnär och kritiker. Hon var tidigare kritikredaktör på Populär Poesi under tre års tid och har senaste året varit redaktör för poesi&prosa på Opulens. Under 2019 ställde hon ut videoverk på ett galleri i Johannesburg och just nu håller hon på med ett litteraturprojekt.