Att den narkotikarelaterade dödligheten är narkotikapolitikens största misslyckande och måste minskas råder ingen tvekan eller oenighet om. Frågan är vad den beror på och vad som bör göras.
Narkotikadödligheten ökar fram till 2000 för att därefter minska något fram till 2006. Därefter sker ett trendbrott med en snabbt stigande dödlighet, i allt väsentligt relaterad till opioider, det vill säga läkemedel som buprenorfin, metadon och fentanyl. Dessa härrör från förskrivning inom sjukvården för smärtlindring, läckage från substitutionsbehandling och illegal införsel ofta via nätet.
Lagstiftningen och förbudet mot användning av narkotika för icke-medicinskt bruk som infördes 1988 med en skärpning 1993 och har funnits hela denna period kan knappast vara förklaringen till det dramatiska trendbrottet 2006.
Detta sammanfaller däremot med socialstyrelsens ändring av reglerna för substitutionsbehandling och en ökad förskrivning av smärtstillande läkemedel inom sjukvården. Antalet LARO-kliniker har ökat från ett dussintal till ett 100-tal samtidigt som kontrollen av substitutionsprogrammen har försämrats. Samtidigt har neddragningar i missbruksvården skett och tillgängligheten till drogfria behandlingsalternativ minskat kraftigt. Tanken med socialstyrelsens ändrade regler var att en ökad tillgänglighet till substitutionsbehandling skulle minska dödligheten, istället har den ökat.
Daniel Berg och Johan Berggren bortser från dessa fakta.
Om det är så att den ökade tillgängligheten av opioider, legala och illegala, är en förklaring till den ökade dödligheten måste frågan ställas om lösningen på detta är att ytterligare öka tillgängligheten av dessa läkemedel.
Staffan Hübinette
Läs hela artikeln
Som medlem i föreningen Ordfront stödjer du det fria ordet och får det oberoende Ordfront magasin direkt i brevlådan. Du skapar också förutsättningar för föreningens påverkans- och informationsarbete kring mänskliga rättigheter och demokrati.
