Det finns likheter mellan Putins resonemang om ett historiskt Stor-ryssland, och bosättarrörelsens tro på ett Eretz Israel HaShlema, menar Tobias Gisle i en essä om extremnationalismens verktyg.
Av Tobias Gisle
I sociala medier har hashtagen #whataboutisrael blivit synlig efter Rysslands invasion av Ukraina. Whataboutisrael handlar framförallt om sanktioner, men det finns andra frågeställningar förknippade med Israel, Palestina, där paralleller kan dras till Ryssland och Ukraina. Det handlar om föreställningar om att ens nation har en speciell plats i världen; en blandning av religion, geopolitik och isolering där vi ser en koppling mellan Ruski Mir, den ryska världen, och visionen om ett Eretz Israel HaShlema, ett Stor-israel.
Att stå upp för den lille mannen är mänskligt, kanske något uråldrigt. När vi nu världen över, fastlimmade framför våra skärmar, ser hela ryska armén välla in i Ukraina och ser president Zelenskiys »presidenski tut« video, där han lovar att stanna och vara krigspresident i stället för att fly så får vi ögonblickligen en ny hjälte. Det talar till varje fiber av vårt moraliska väsen. Delvis för att detta mod i motgång är arketypiskt. Det är David mot Goliat. Det är Kung Leonidas med sina 300 spartanska hopliter mot den persiska hären på miljoner män.
Men hur mycket än Zelenskiy uppfyller våra förväntningar på hur en riktig hjälte kan bete sig – måste vi också se begränsningarna hos dessa myter, att de kan användas av många och olika krafter.
Diskursen med David och Goliat är hela tiden närvarande i konflikten Israel/Palestina. På olika sätt beroende på vem man frågar. Bägge parter vill göra tberättelsen till sin. Ett uppenbart faktum är att judarna är och har varit ett förtryckt folk, och med förintelsen blev detta tillstånd som mest akut. Efter Israels bildande 1949 växte i Israel och Västvärlden en historia fram om det lilla Israel som försvarade sig mot den stora arabvärlden. I arabvärlden däremot, var känslan av orättvisa och förfördelning vida spridd, påeldad av de hjärtskärande händelserna i al Nakba, där närmare en miljon palestinier tvingades i exil av israeliska styrkor och sedermera förhindrades från att återvända till sina hem.
Tanken att återgälda »förödmjukelsen« mot palestinier, men även araber i allmänhet, uppstod i arabvärldens ideologiska rörelser, framförallt panarabismen och islamismen, som båda drömde om en värld där gränser kunde raderas och icke-araber/icke-muslimer skulle lämna Mellanöstern eller åtminstone veta sin rättmätiga plats, underkastade majoriteten. När Nasser placerade stridsvagnar vid Israels gräns 1967 skulle han nog ha sagt, inte olikt Putin idag, att den »största geopolitiska katastrofen i detta sekel« var att Israel blev till som självständig stat. Att »rätta till misstaget« och helt sonika ändra på gränserna genom militära medel var arabländernas uttalade mål 1948, 1967 och 1972. Alla dessa händelser bidrog till att Israel befäste sin ställning som David mot de arabiska ländernas Goliat.
Här bör vi ta upp ett resonemang som ofta får katastrofala följder: strategiskt djup. Efter att ha vunnit mot en sorts imperie-logik, började Israel nästan genast skapa sin egen, en militärlogik som skulle blanda sig med ideologi och religion. Detta förde med sig att David och Goliathistorien blev inverterad, med Israel som Goliat och palestinierna som David. Framförallt var det Sexdagarskriget 1967 som gav Israel en hel del nyerövrat land inklusive Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza. Militärexperter började prata om »strategiskt djup«: att ha land som man ska kunna låta fienden ta medan man omgrupperar längre bak för att kunna slå tillbaka i ett bättre läge. I detta tänk blir den ockuperade Västbanken en militär nödvändighet. Israel utan Västbanken skulle bara vara någon mil brett vid sin smalaste punkt, och Jerusalem skulle ha gränsen till fienden rakt genom staden.
Strategiskt djup är också en grundbult i den ryska nationalismen, och användes i Putins resonemang innan han lät invadera Ukraina. Det har historisk grund. Genom att kontrollera det vidsträckta Ukraina kan Ryssland sägas ha tagit udden av invasioner från 1700-talet och framåt. Ukraina har fått vara Rysslands »buffert« mot såväl Karl XII som Napoleon och Hitler. Resonemanget är att stora länder behöver ett stort strategiskt djup och små länder behöver ett litet. Efter Sovjetunionens fall har en tanketråd lagts till, den att Nato försöker »omringa« Ryssland – alltså förneka det »strategiskt djup«. Israel
å sin sida gränsas faktiskt av länder som attackerat det någon gång i närhistorien. I båda fallen tar man hjälp av historiska händelser för att sälja in bunkermentalitet till befolkningarna.
Nästa likhet handlar om det jag skulle vilja kalla »mytisk historieskrivning«. Det var inte bara militära segrar som animerade delar av Israels befolkning så till den milda grad att de skapade bosättarrörelsen. För de flesta israeler var dessa segrar ett slags mirakel, de hade inte bara vunnit mot alla sina motståndare på sex dagar, de hade också återtagit de flesta delar av landet där kung Salomo faktiskt regerat över för 3 000 år sedan, i det förenade kungadömet Israel. Till detta hörde Östra Jerusalem med Tempelberget, samt Judeen och Samarien som Västbanken hette under biblisk tid, hjärtlandet tillsammans med Jerusalem.
Som kontrast var mycket av kustlinjen, inklusive Gaza och där Tel Aviv nu står, utanför det bibliska riket och tillhörde i stället filistinierna (från vars namn vi fått Palestina). Den mytologiska urtiden görs alltså till en relevant och levande del av det moderna tänkandet. Eretz Israel HaShlema brukar översättas till Storisrael men på hebreiska betyder det »hela« eller »det kompletta« Israel, det vill säga den odelbara helheten. Jämför detta med Putin, i vars världsbild Kiev är den mytiska födelseplatsen för den ryska nationen i och med att det var där vikingalandet Kiev Rus fanns på 1 000-talet, och där som den förmodat svenskättade
vikingahövdingen Valdemar, Vladimir eller Volodomyr blev döpt som kristen.
Just därför att dessa myter lärs ut i religiösa skolor gör dem oerhört explosiva och lätta att vävas in i ett ideologiskt ramverk, särskilt om man tror att ens eget folk har en speciell, upphöjd plats i historien, vilket uppenbarligen imperialistiska ryssar och israeler för ockupationen bägge gör.
Nästa farliga myt handlar om riktiga och oriktiga folk. Enligt Putins logik är Ukraina
ett hittepåland. Ett område mera, utan djupa historiska rötter, som bör infogas där det hör hemma: under rysk överhöghet. I hans historieskrivning är detta för att Ukraina sällan har existerat, i och med att Peter den Store infogade landet i Ryska
riket och att Lenin sedan behöll landet inom Sovjetunionen. Som alla nationalister bortser han från de delar av historien som talar mot detta, till exempel att det Ryska riket nådde Stilla Havet före det tog Kiev, att ukrainska alltid funnits som språk och att landet fick de gränser det fick i och med att bolsjevikerna ansåg att det skulle bli en egen sovjetrepublik precis som de baltiska länderna.
De som tror på Storisrael har samma halvförståelse av historien. Det har aldrig funnits ett självständigt land som heter Palestina och därför finns det ingen anledning att upprätta det. De judiska känslorna för landet är äkta medan de palestinska är flytande, oviktiga och irrelevanta. Det var detta som ledde Golda Meir att påstå, under höjden av hybris efter sexdagarskriget, att »det inte finns några palestinier«. Vissa aktivister använder fortfarande detta språkbruk, som till exempel bosättaraktivisterna Matar och Katsova, som i en artikel 2019 skrev att de såg palestinierna som inkräktare som »stal marken från dess rättmätiga ägare«. För att se palestinierna som tjuvar och inkräktare måste man radera ut tusentals år av historia för att komma till den mytologiska punkt i historien där helt andra judar fördrevs från landet av ett helt annat folk. Den här hållningen var alltid ohållbar då palestinierna så uppenbart utgjordes av en annan kultur med ett annat språk, annan religion och annan nationalkänsla och som dessutom formats i motstånd och parallellt med det israeliska nationalmedvetandet.
En brytning kom under första intifadan. Många Israeler, både ledarskapet och armén, togs fullständigt på sängen när första intifadan bröt ut 1987, och repression gjorde bara saken värre ur det israeliska perspektivet. Från att ha sett ut som ett splittrat och osammanhängande folk till synes utan nationalmedvetande, resulterade intifadan i att över 90 procent av palestinierna stödde upproret. Det påminner om den slappa attityd som Ryssland intog när de marscherade in i Ukraina med förväntan om svagt motstånd och att bli hyllade som befriare – bara för att mötas av ett enat folk som med vapen i hand också stödjer sin krigspresident (också här över 90 procent) efter invasionen.
Efter intifadan visste de flesta israeler åtminstone att palestinierna är ett eget, separat folk, och en majoritet tror fortfarande, trettio år senare, på en tvåstatslösning. Som ett kvitto på hur osann argumentet om »strategiskt djup« är, så tror dessutom över 90 procent av de högre officerarna i den israeliska militären på just en tvåstatslösning. De som har till uppgift att hålla Israel säkert, menar alltså att det är farligare att bibehålla ockupationen i förberedelse för en eventuell invasion.
Det betyder inte att ockupationen kommer att ta slut nu, men en stor del av skulden till detta kan vi lägga på denna giftiga ideologi. Det var detta som ledde till att även vänsterledare i Israel tillät bosättningarna bildas och spridas. Det var detta som gjorde att man var så rädd för konfrontation med högern och bosättarna, för att man alltför ofta drogs in i myten.
Allt detta bidrar till att förstå hur farlig denna blandning av myt, militarism och tro på ett »landets hjärta« utanför statens internationellt erkända gränser är. Det är ofta ihopkopplat med en tro på en eller
flera historiska orättvisor man utsatts för, enligt David-mot-Goliat-diskursen. Många nationer håller sig med sådana. Ett känt exempel är Hitlers påstående att Tyskland efter att »förnedrats« i Versillefreden hade rätt att skaffa »Lebensraum« österut. Serbiens ledare Milosovic såg
Jugoslaviens sammanbrott som en historisk orättvisa, kopplade den till en annan – serbernas förlust i slaget på Trastfältet på 1300-talet – och hans lösning var att försöka återetablera ett »Storserbien«, där man bland annat skulle återta det serbiska hjärtlandet – Kosovo.
För IS är alla muslimer överallt förtryckta, och svaret är ett gränsöverskridande Kalifat. För Nasser var araber förtryckta, och svaret var ett gränslöst panarabiskt rike. Putin har sitt Ruski Mir som förnedrats av väst och behöver Ukraina för att bli helt. Israel har sitt Storisrael för att uppfylla sin bibliska storhet. Gemensamt för alla är att man har en tilltro till historiska myter som berättigar idéer om just sin nations och folk speciella rätt och plats i världen. Dessa myter gränsar förstås till imperiers myter om sitt godartade inflytande, och hur utvalda av ödet de är att härska och skänka civilisation till svagare folk.
Att motverka dessa krafter betyder både att se dem och att erkänna hur starka de är, hur lätt det är att dras med i mordisk retorik om man går med på dess grundpremiss. Istället för att titta på folks påstådda mytologiska roller, bör vi se till nutida folks och människors rättigheter.
Tobias Gisle är före detta cirkusartist, engelskalärare och frilansskribent. Han bor med sin familj i Israel sedan 2009.
