En global rörelse vill ge naturen i sig juridiska rättigheter. Idén har fått fart de senaste åren med stiftade lagar och avkunnade domar i flera länder.

Text och foto: Abigail Sykes

– Att naturen behöver erkännas som ett juridiskt subjekt beror på att dagens miljölagar är otillräckliga, säger Mari Margil under ett strategimöte om Vätterns rättigheter i Stockholm i maj.
– Lagarna som finns skyddar inte miljön, fortsätter hon. De ingår i juridiska system som är gjorda för att säkra evig tillväxt. Vi behöver ställa om så att målet inte är tillväxt utan hållbarhet.

Mötet samlar jurister och aktivister från hela världen. Mari Margil kommer från den amerikanska organisationen Community Environmental Legal Defense Fund (CELDF). Mötets värdar är nätverken Naturens rättigheter i Sverige, Lodyn, End ecocide Sweden samt Chalmers tekniska högskola. Intresset är stort. Att skydda natur och miljö genom rättighetslagstiftning har blivit stort de senaste åren.
Idén föddes ur olika urfolks relation till naturen, fick dock först ordentlig uppmärksamhet i det globala Nord med juridikprofessorn Christopher Stones bok Should trees have standing? 1972. Med klimatkris har idén blivit strategi på sina håll. De senaste tio åren har skogar, berg, floder och en sjö i Colombia, Nya Zeeland, Indien respektive USA fått status som juridiska subjekt. Dessutom finns naturens rättigheter nu i Ecuadors grundlag samt i Bolivias, Bangladeshs och Ugandas lagstiftning.

Under mötet i Stockholm berättar Gabriela Eslava Bejarano från organisationen Dejusticia om rättsfallet för att skydda den colombianska delen av Amazonas regnskog, som gick hela vägen till Colombias högsta domstol.
Där fick organisation igenom alla sina krav: en handlingsplan för att förhindra avskogning, en pakt över generationsgränserna för att skydda Amazonas samt en uppdaterad skötselplan. I domen slogs fast att människan inte äger planeten, samt att Amazonas regnskog var ett subjekt med rätt att skyddas, bevaras och återställas.
– Amazonas är inte så viktigt, tänker många colombianer, berättar Gabriela Eslava Bejarano. Vårt mål var att få folk att tänka på att klimatförändringar kommer att påverka dem, säger Gabriela Eslava Bejarano.

Många på mötet pratar om att lagliga rättigheter för naturen bara är ett medel – målet är att förändra tankesätt. Pella Thiel är en av de främsta förespråkarna för naturens rättigheter i Sverige:
– I dag tänker vi att människan står utanför naturen och frågar »hur mycket kan vi ta ifrån naturen?« Om vi istället utgår ifrån att andra varelser har rätt att finnas blir frågan snarare »hur ska samspelet se ut?« Om vi tar saker, vad ger vi tillbaka? En hälsosam relation kräver ömsesidighet,
säger hon.

Henrik Hallgren från nätverket Lodyn håller med:
– Poängen med naturens rättigheter är att byta fokus från vad som är bäst för människor till vad som är bäst för naturen.
Både Pella Thiel och Henrik Hallgren deltar i FN-initiativet »Harmony with nature« som utforskar olika sätt att gå ifrån synen på naturen som en egendom att utnyttja, till ett subjekt med rättigheter. Nu höjs röster för att även Kyrkornas världsråd ska arbeta för naturens rättigheter. Det så kallade Wuppertaluppropet uppmanar världsrådet att ställa sig bakom FN:s processer för att dels skapa en bindande Deklaration för Moder Jords rättigheter och dels undersöka förutsättningarna för ett FN-råd för naturens rättigheter.
Men hur ska vi ska kunna veta vad naturen vill? Det är en vanlig invändning när naturen som rättsligt subjekt förs på tal. Ett svar från nätverket Lodyn är att vi redan har representanter för barn, företag och personer med intellektuella funktionsvariationer i domstolarna idag. Med forskning och empati är det också möjligt att företräda naturens intressen, menar de.
En annan fråga är vad som händer om naturens och människors intressen verkar krocka. Lodyns svar är att det handlar om att balansera olika intressen, och samtidigt visa respekt och hänsyn för de naturliga system som vi är beroende av. Många menar exempelvis att naturens rättigheter ofta gynnar de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är det viktigt att naturen får existera för sin egen skull, inte för att gynna människan.
Mari Margil talar vidare. Hon framhåller att om lagar och beslut kring naturens rättigheter ska bli meningsfulla behövs även mekanismer och resurser för att implementera lagen i praktiken. Hon berättar att det fungerar olika bra i olika länder där lagar redan finns.

I Ecuador kan vem som helst initiera ett ärende å naturens vägnar, och det finns en ombudsman som arbetar med frågorna. I Nya Zeeland har två personer, en från urfolket maorier och en från regeringen, utsetts att föra floden Whanganuis talan i rättssalen.
Samtidigt har exempelvis har regionala beslut om rättigheter för Lake Erie samt floderna Ganges och Yamuna mött motstånd i högre instanser. Idén krockar med gängse idéer och lagar, och tas inte alltid på fullt allvar.
– För befintliga domstolar är det här nonsens, säger Mari Margil. Men se på dem som ville avskaffa slaveriet. Det låter omöjligt att ändra Författningen, och det var omöjligt i två till tre generationer, tills det inte var det längre.

Abigail Sykes är frilansjournalist med ekologisk hållbarhet som specialområde.