Daniel Berg går på konferens med kunniga realister helt utanför alla dagsdebatter, drabbas av den ofiltrerade sanningens ångest och bevittnar en revolutionär slutdebatt.

Vad sägs om att år efter år bo allt trängre, resa mer sällan och kortare, köpa mindre – resten av livet? Om det känns aningen hopplöst, vad sägs då om att driva en sådan allmän nerväxt av samhällsekonomin politiskt?
Samtliga svenska partier ser en sådan linje som omöjlig. Om vi 2018 ännu har en politisk konsensus i Riksdagen är det strävan efter ekonomisk tillväxt.
Ändå har en rörelse under samlingsbegreppet Nerväxt – Degrowth på engelska – sedan början av tjugohundratalet stått på stadig tillväxt.

I mitten av augusti 2018 hålls Nerväxt-rörelsens sjätte internationella konferens i Malmö. Jag är där. Programmets omfång är enormt: i tre dagar pågår seminarier och föreläsningar från nio på morgonen till åtta på kvällen. Varje timme finns tolv olika evenemang att välja på.
Om nerväxt känns hopplöst och/eller politiskt hotfullt för nära nog alla etablerade politiska krafter, måste vi fråga: Hur kommer det sig att denna rörelse ändå finns, och växer?
Tja, det kan bero på lockelsen som logiskt resonemang utgör för vissa.
Nerväxtrörelsen utgår från allmänt accepterade forskningsrön. Som att gränserna för planetens hållbara bärkraft överskrids. Och att orsaken är mänsklighetens/världsekonomins ständigt växande användning av planetens (ändliga) naturresurser. Evig tillväxt i användning av ändliga resurser – det går inte ihop.
Rörelsen drar sedan en logisk, men drastisk, slutsats. Dagens brinnande aktuella miljöproblem, sociala och ekonomiska konflikter och politiska sammanbrott går inte att släcka var för sig. De orsakas alla av den eviga tillväxtens pyromani. Därför är också lösningen en och densamma: nerväxt.
Men om detta är logiskt … hur tänker alla vanliga politiska krafter då? Jo, det som gör det möjligt att tänka sig tillväxten som evig är den nationalekonomiska teorin om Decoupling – Frånkoppling.

Om ekonomisk tillväxt kan kopplas bort från tillväxt av resursanvändning (som den tyvärr aldrig gjort historiskt) så hävs det dödliga hotet om Ragnarröks-krasch vid resursernas slut. Och eftersom enigheten kring Frånkopplings-teorin är närmast total bland nationalekonomer väljer samtliga svenska (och Europeiska osv … ) partier att koppla av.  Evig tillväxt är möjlig.
I teorin. Men desto mer sällan i verkligheten. Sveriges BNP har dubblerats på 30 år. Trots etanolbilslöftet och källsortering (plats för skratt) visar en studie som presenteras på konferensen ingen som helst frånkoppling mellan Sveriges BNP och användningen av fysiska resurser under denna tid, bara en förflyttning av användningen till andra nationer. Denna förflyttning förväxlar många nationalekonomer – mer eller mindre avsiktligt – med frånkoppling.

På nerväxtkonferensen i Malmö diskuteras massor av exempel på hur tillväxten av BNP börjat frånkopplas. Från allt möjligt, men inte resursanvändningen.
»Det som frånkopplats från BNP är snarare användningen av andra produktivkrafter, som doktorer, lärare, sjuksköterskor.«
»Vi ser en frånkoppling – men en mellan sociala och ekonomiska vinster.«
Så fortsätter samtalen i rum efter rum: nerväxt, frånkoppling, kriser. Filosofiska panelsamtal om mulltoans psykosociala emancipation av människan; »Yoga och det hållbara samhällets gryning bortom kapitalismen«; anarkister diskuterar nerväxtens relation till lekens och arbetets chronopolitics; fallstudier från samhällen som genomgått (krisdriven) nerväxt presenteras – som Östblocket efter 1991, Sydeuropa idag.
En mycket speciell kollektiv sinnesstämning tätnar allteftersom konferensen fortgår. När som multipla, akuta samhällskriser diskuteras av personer med stor kunnighet och kompetens, och lösningarna de föreslår är förändringar av samhällstrukturer – i grunden, omedelbart och överallt – blir man lätt lite uppjagad. De vanliga, förmildrande och förträngande politiska filtren på debatten är liksom borta. Debatternas salta sanningar i kontrast till de bleka insatser som görs därute i stora världen, och till hur lite man själv gör … ger en inte så mycket ångest som en längtan efter mer än svar. Vi längtar efter en plan, och ännu mer: efter handling!
Detta låg i den täta publikstämningen på kvällen när Nöjesteatern i Malmö Folkets park fylldes av folk, för Nerväxtkonferensens stora politiska paneldebatt.
Diskrepanserna mellan problemförståelse, politisk reaktion och alternativa lösningar måste ha varit tydlig för alla i salen, oavsett vilka exempel från konferensen de då drog sig till minnes:
Jordbrukskrisernas sammankoppling med den eskalerande globala uppvärmningen. Hundratals miljoner klimatflyktingar de kommande decennierna bara i Nordafrika och Mellanöstern. Den politiska reaktionen hittills: EU bygger interneringsläger för människor på flykt utanför sina egna gränser och skapar i farten en ny tillväxtbranch: gränsbevakning!

Den globala klimatkrisen spelar ut sig i tiotusentals lokala och regionala ekologiska kollapser. Efter decennier av vetenskapliga varningsrop är responsen därute fortfatande ihärdig klimatförnekelse och försök att prissätta naturen för att göra också förorenande utsläpp profitabla. Konferensen föreslår strängare miljölagar, förbud och ransoneringar. Samtidigt vet vi att USA inte stiftat en enda betydande ny miljölag sedan 1990. Diskrepensen!
Jag är blöt av svett redan innan slutdebatten börjar.
Scenen delas av humanekologen Andreas Malm; MIT-professorn i miljölagstiftning Nicholas Ashford; den italienska eko-feministiska miljöhistorikern Stefania Barca och Ruth Kinna, en anarkistisk teoretiker och aktivist.

Det går att ta på stämningen. Publik begär Lösningar och Handling! Malm, gammal i gemet, är först att vidröra massans svullna längtan.
– Akademiker måste ut ur sin bubbla och bli aktivister!
(Stort jubel!)

Malm berättar hur han redan i mitten av 1990-talet protesterade mot de olika kriser och politiska förtryck kapitalistisk tillväxtmani orsakade. Men, fortsätter han:
– Jag blir allt mer en en-fråge-aktivist!
Den allt avgörande krisen i vår tid, menar Malm, är utsläppen av växthusgaser. All politisk kamp måste ägnas denna enda fråga de närmste decennierna. För denna omställning krävs en ökning av resursanvändningen, inte en nerväxt, förklarar han, och en skälvning går igenom publikum. Va?
Innan allt är försent måste det fossilindustriella komplexet krossas och ersättas med ett helt nytt, förnyelsebart industriellt komplex, menar Malm, och agiterar:
– Vi måste ta till radikala motståndshandlingar, nu! Följ med mig redan nästa vecka till Groeningen! Där ska vi med civilt motstånd hindra uppbyggnaden av nya fossila gasanläggningar!
Så stor är nerväxtdeltagarnas längtan efter Svar, Lösning och Handling att en majoritet av massan, trots Malms nerväxtfientliga inslag, applåderar när han sätter sig ner igen. Han ler.

Därefter tar anarkisten Ruth Kinna till orda. Välformulerat beskriver hon symbiosen mellan stat och kapital. Våldsmonopolet garanterar den privata äganderätten, vilken i sin tur finansierar våldsmakten. De funktionella delarna utgör en oskiljaktig enhet vars modus operandi är evig tillväxt och en hierarkisk maktordning:
– Lika lite som kapitalismen kan fortsätta växa utan statligt våld kan vi besegra den kapitalistiska tillväxten genom att ta makten i den industriella staten, säger hon. Den enda sanna lösningen på tillväxtens alla kriser är en radikal nerväxt genomförd i direkta aktioner utan hänsyn till varken egendom eller laga ordning.
Upproriska applåder, vilda rop. Katarsis! Den politiska dådkraften har vaknat och vill plötsligt mäta sin styrka. Kollektivets vilda längtan efter en sprängriktning påminner om ett avgörande tillfälle i det förgångna. Andreas Malm verkar veta vilket. Han greppar mikrofonen och tar sats:
– Staten är här. Vi behöver Staten. Om inte vi kontrollerar staten gör fienden det! Se på Egypten, se på USA!
Malm gör ett kort uppehåll inför sitt crescendo. Anarkisternas tjut tjocknar i den fuktdrypande luften. En hallucination: scenen framför mig framträder som ett svart-vitt arkivfoto från 1918. Nu som då: En civilisatorisk kris; en tid utan väg tillbaka och en politisk rörelse utan tid att ta den säkra vägen mot framtiden.
– Därför vill jag här inte bara svära mig till eko-socialismen, ropar Andreas Malm. Jag vill svära mig till EKO-LENINISMEN!
Fullt uppror i lokalen. Protester hörs, om autokratiska vänsterregimer i Sydamerika, tunga stön hörs också, någon börjar skratta.
– Vi måste införa en krigsekonomi för omställningen, fortsätter Malm. Vi behöver en disciplinerad rörelse som förtrupp. Vi måste förbereda oss på att ta makten med våld!
Med Andreas Malms sista ord tynar hallucinationen om en kollektiv kraft bort. Jag sitter kvar medan hundratals upprörda konferensdeltagare stormar ut ur möteslokalen, deras sorl blandar sig med de färska minnesbilderna från konferensen till en inre bild: den växande mosaiken som är nerväxtrörelsen.

Den har motsägelser och paradoxer: Trots en oenighet om begreppet nerväxt, växer rörelsen snarare än splittras. Vad som ska krympa, var, hur och i vilken takt och ordning är omstritt. Trots språkförbistring enades man om att man talade för mycket, handlade för lite. Mer än något annat förenas deltagarna av sin ångestladdade krismedvetenhet.

Nästa bild i mosaiken: Rörelsens dolda hopp och hot. I stunder av verkligt omfattande kriser går inga gamla sanningar säkra, inte ens doktrinen om evig tillväxt. I sådana tider kan också radikala alternativ prövas, bara de finns tillhands. Nerväxtrörelsens arbete är att genom livfulla debatter på konferenser som dessa hålla alternativa idéer vid liv och tillgängliga för den tid när de plötsligt blir efterfrågade. Det hopp/hotfulla är att denna tid kan komma snart.
Det hopplöst hotfulla är att såväl Milton Friedman som Lenin delade denna insikt.

---

Daniel Berg är fil dr i ekonomisk historia och återkommande skribent i Ordfront magasin. Den här gången deltog han i 6th International degrowth conference i Malmö (21-25 augusti 2018).