Läget i Sveriges forna vänland i Centralamerika är värre än någonsin, skriver ex-ambassadören Eva Zetterberg. Oppositionen mot Daniel Ortegas diktatur behöver vårt stöd.
Det svenska intresset för vad som händer i Centralamerika är lågt. Då har Sverige ändå i närhistorien haft starka band till Nicaragua. Och i detta vårt förra vänland, har den demokratiska utvecklingen och situationen för mänskliga rättigheter kraftigt försämrats sedan Daniel Ortega vann valet 2006.
Vi var många inom vänstern som en gång hyllade Daniel Ortega och FSLN. Det var när den sandinistiska revolutionen segrade 1979. Och detta med all rätt, för upproret mot diktatorn Anastasio Somoza var i högsta grad motiverat. Stödet från Sverige kom från fackföreningar, ideella organisationer och från den socialdemokratiska regeringen. Även en borgerlig regering i Sverige gav innan revolutionen stöd till politiska fångar.
Olof Palmes besökte Nicaragua 1984, som förste västeuropeiska statsminister. Ett omfattande och mångårigt svenskt bistånd till Nicaragua inleddes. Med stöd i en svensk solidarisk folkrörelse. Palme underströk vikten av allmänna val och att följa demokratiska regler. Råden följdes och allmänna val hölls 1984 och senare 1990. Det var ingen lätt situation för den sandinistiska regeringen. Den USA-stödda anti-sandinist-gerillan Contras förde terrorkrig mot lokalbefolkning och regering i det fattiga landet. Under dessa år förekom också kritik mot den interna demokratin inom sandiniströrelsen, som vänstern utanför landet inte tog på allvar.
Krigströttheten bidrog till att sandinisterna förlorade valet 1990. Men Daniel Ortega erkände valförlusten, och regeringsmakten överlämnades. Dock såg de besegrade sandinister till att statliga företag såldes ut billigt till partifunktionärer, en privatisering som kallas »la piñata«. Landet styrdes sedan av liberala och konservativa regeringar fram till 2007, då Ortega och FSLN vunnit valet 2006.
År 2007 förflöt lugnt efter en närmast parodisk installation, då huvudpersonen inte alls var Ortega utan Hugo Chavez från Venezuela som höll det stora talet till folket. Ortega hade innan valet försäkrat att demokrati och mänskliga rättigheter skulle respekteras, tjänstemän inom statlig tjänst skulle ha kvar sina anställningar och relationerna till andra länder bibehållas.
Självklart var man angelägen om att behålla biståndet från västländer och USA, även om Chavez Venezuela tidigt pumpade in miljoner som aldrig redovisades offentligt, utan som gick direkt till Ortega att disponera som han ville. Sverige hörde under denna tid till de största biståndsgivarna till Nicaragua, oavsett vilken regering som styrde landet. Under några år uppgick det svenska biståndet till cirka 300 miljoner per år och bidrog enligt utvärderingar till landets utveckling. Det handlade om exempelvis utbildning av barnmorskor, barfotajurister och diverse reformer som bidrog till att förbättra livet för främst fattiga på landsbygden.
Perioden januari 2007 till augusti 2008 var min – och hela svenska ambassadens – sista tid i landet. Sveriges regering beslöt sommaren 2007 att stänga ambassaden och avveckla biståndet. Anledningen var att biståndet skulle koncentreras till färre länder och Nicaragua inte längre prioriterades. Det var en tuff tid, för Nicaraguas regering hävdade bestämt att det var en politisk åtgärd, en politiskt fientlig gest från en svensk borgerlig regering, Jag och personalen på ambassaden beklagade beslutet, men Nicaragua uppfattade att vi aktivt drivit på för en stängning. Allt planerat bistånd fullföljdes dock enligt överenskommelser, eller övertogs av andra biståndsgivare.
Trots detta misstänkliggjordes ambassadens personal. Vi utsattes för en hatkampanj och jag personligen kallades för »la diabla«, hondjävulen. Den som agerar så mot en utländsk diplomat har tyvärr också få spärrar för trakasserier mot inhemska politiska motståndare, eller organisationer med krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Tiden kännetecknades av omotiverade husrannsakningar och krav på omedelbar minutiös redovisning av bidrag och förföljelse av regeringskritiker.
Nicaragua måste idag tyvärr karaktäriseras som en totalitär stat, en diktatur. Efter omfattande förföljelse av politiska motståndare, samt många som enbart misstänkts för minsta lilla oppositionella åsikter, har regimen Ortega genomdrivit »reformer« av konstitutionen, valsystemet och rättssystemet så att presidenten kan omväljas i oändlighet. Aborträtten kriminaliserades tidigt och många kvinnor har fängslats till och med för påstådda aborter.
Domare och medlemmar av det nationella valrådet har successivt ersatts av regeringsvänliga funktionärer. Oppositionspartier och dess företrädare har förbjudits och fängslats. År 2018 skulle en pensionsreform sänka alla pensioner för vanliga människor – stora gatuprotester bröt ut, som slogs ner med brutalt polisvåld. Under åren som gått har protester fortsatt, mer än 400 personer har dödats och tusentals har skadats och fängslats. Över 1 000 organisationer har fråntagits sin juridiska status, det vill säga, man har omöjliggjort deras verksamhet.
Den 19 juli brukar revolutionens dag firas, en stor folkfest. I år blev det inget folkligt firande, utan en isolerad utvald klick visades på TV tillsammans med presidentparet. Vid sin sida har Daniel Ortega sin vicepresident Rosario Murillo, hans hustru sedan ungdomsåren. Hon är om möjligt än mer hårdför och anses politiskt kanske spela en viktigare roll än maken.
Det finns idag mer än 190 politiska fångar, varav många är kvinnor som hålls under omänskliga villkor i bland annat det ökända fängelset El Chipote. En av dom är Doris Maria Tellez, Ortegas gamla kompanjon från sandinisternas kamp mot Somozas diktatur. Hennes hälsotillstånd har förvärrats allvarligt av brist på mat och mediciner. En kampanj har dragits igång för att rädda hennes liv. Samma öde har drabbats Violeta Granera som fyllt 70 år och hela livet kämpat för mänskliga rättigheter. Men där finns också unga studentskor och mödrar till små barn.
FN har utsett en undersökningsdelegation, som liksom andra internationella organisationer har förvägrats komma in i landet. Många internationella organisationer som EU, Organisationen för de Amerikanska Staterna, har uttalat sig och krävt respekt för mänskliga rättigheter. Nicaraguas representant i OAS, de amerikanska staternas organisation, lämnade för övrigt sitt uppdrag i början av året under uppmärksammade former. Röda Korsets liksom Vatikanstatens representanter har utvisats och en tilltänkt ambassadör från USA har vägrats tillträde på grund av kritik mot regimen. Det tidigare stödet från Venezuela har ersatts av stöd och samarbete med Ryssland – och följdriktigt har Nicaragua inte fördömt kriget mot Ukraina.
Förtrycket mot den katolska kyrkan har också ökat. Nunnor har fördrivits, biskopen av Matagalpa, Ronaldo José Alvaro, hålls tillsammans med tio andra präster i husarrest sedan den 4 augusti. Syftet är att tvinga dem att gå i exil på samma sätt som den biträdande biskopen av Managua, Silvio Baez, 2019. Den nuvarande attacken mot katolska kyrkan började den 1 augusti när åtta katolska radiostationer i Matagalpa regionen stängdes ner. Biskopen med flera anklagas för uppvigling. Mer än 60 organisationer med exilnicaraguaner har skrivit brev till påven Franciscus om förtrycket mot katolska kyrkan i Nicaragua.
Näringslivet och de privata företagen var under de första åren ganska tysta, för de kunde fortsätta sin verksamhet utan ingrepp, men de har på senaste tiden också känt av det hårdnande klimatet.
Man hade kunnat hoppas på protester från andra länder i regionen men problemen är stora på flera håll. Det mest demokratiska landet i regionen, Costa Rica, är den som tagit emot de stora flyktingströmmarna och kunnat garantera trygghet. I övriga Latinamerika är det framför allt Chiles president Gabriel Boric som klart och tydligt tagit avstånd från diktaturen och till sin installation i mars symboliskt bjöd in Gioconda Belli och Sergio Ramirez, några av de författare som tvingats till exil.
De nämnda författarna lever i exil i Spanien och flera tunga musiker, Carlos Mejía Godoy och Luis Enrique Mejía Godoy, som en gång gav revolutionen dess musikaliska uttryck, bor i Costa Rica. Många fler delar deras öde och kan inte resa tillbaka utan risk att bli fängslade. Det är också där som en viktig röst för oppositionen Unamos finns och agerat för. Inne i landet är det svårt att ordna politiska protester och aktioner.
FN, EU, svenska regeringen, finansinstitutioner, ideella organisationer och enskilda personer måste hålla frågan om Nicaragua öppen, påminna och fortsätta ställa krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Nyligen har ett nordiskt nätverk för demokrati och mänskliga rättigheter i Nicaragua bildats och däri ingår också en svensk förening för att bland annat samla in och skicka pengar för att stödja de politiska fångarna och deras familjer. Där kan man bli medlem och ge sitt stöd – politiskt och ekonomiskt till politiska fångar och deras familjer. I april i år ordnade nätverket tillsammans med Författarförbundet, PEN med flera, en kväll för Nicaragua där Gioconda Belli medverkade, Kontakter togs med riksdagsledamöter, Amnesty och flera ideella organisationer.
Även om många andra katastrofer i världen kräver vårt engagemang så finns det få länder där Sverige har haft en så stark närvaro och inflytande som i Nicaragua. Det finns många nicaraguaner som har Sverige och svenskarna i gott minne och nu ber om vårt stöd.
Eva Zetterberg, ambassadör i Nicaragua 2003-2008
