En ny högerradikal regering kan innebära slutet för demokratin i Israel – och början på en ny, blodig intifada, skriver Tobias Gisle.
Av Tobias Gisle
»Ein kibush!« Oren Hazen skakar på huvudet med sitt kariktäristiskt breda leende när han diskuterar med en annan deltagare i Big Brother (Haach Hagadol). Han upprepar det, lugnare och tydligare: »ein kibush«, som om han förstår något på ett djupare plan.
Ein kibush betyder »det finns ingen ockupation«. Oren Hazen, parlamentsledamot tillika internettroll, går vidare till att vinna Big Brother. Detta var 2021, och gav en föraning för vad som skulle hända 2023, när Hazens meningsfränder tar över styret av Israel.
En ny regering svors in i januari. Den lyder återigen under Binyamin Netanyahu. Han har styrt landet förut – men då tillsammans med breda koalitioner. Icke så 2023. Nu stödjer han sig på uteslutande partier till höger – och religiös höger, de ultraortodoxa.
Förmodligen fick de partier som är emot Netanyahu mer än 50 procent av rösterna i valet i november 2022. Men två små partier till vänster lyckades inte komma över 3,25-procentspärren och komma in i Knesset. Det var Meretz, vänsterpartiet med tydlig anti-ockupationsprofil och Balad, det BDS-närstående arabiska vänsterpartiet. (BDS = Boycott, Divest, Sanctions).
Binyamin »Bibi« Netanyahu hittade ett sätt att åter bli premiärminister: som ledare för en regering som är den mest högerradikala, mest mansdominerade och mest religiösa i Israels historia. De talas om en »konservativ revolution«.
Partierna i dagens regering i Israel vill, beroende på vem av dem man vill lyssna på, sätta högsta domstolen under politisk kontroll, annektera stora delar av eller hela Västbanken, se till att Palestinska Myndigheten kollapsar, och införa straffrihet på israeliska soldater som dödar eller skadar palestinier.
Knappast någon av parlamentsledamöterna i dagens regeringskoalition skulle hålla med om, eller ännu mindre säga, att ockupationen finns. Att förneka det uppenbara har blivit ett politiskt credo. Ein kibush är med andra ord en myt som hela maktapparaten måste bekänna sig till.
Netanyahu själv skulle visserligen aldrig skulle säga något så absurt som ein kibush, men han har idag inte heller utrymme att säga yesh kibush – en ockupation existerar- utan att begå politiskt självmord. Bibi är dock en skicklig retoriker, som talar felfri amerikansk engelska med förtroendeingivande baryton. Han excellerar i att tala runt ockupationen. Han säger aldrig ordet, och får händelser som rör den att verka som bagateller i det stora hela. Han vänder hellre på steken och pratar om att det är Israels fiender som inte ser någon skillnad på Tel Aviv och bosättningarna, med precis den grad av sanningshalt som låter honom undvika att prata om det som nästan alla ser som konfliktens kärna.
Bibi har ägnat hela sin långa regeringstid åt att tala i hårda ordalag om alla möjliga ämnen från Iran till palestinierna till EU men egentligen gjort mest av alla Israels ledare till att bibehålla status quo i konflikten. Han har inte gjort något för att upphäva ockupationen, men han har heller inte trappat upp konflikten.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Hör av dig till medlem@ordfront.se
