Med samhällskriser ökar intresset för gemensam odling. Enligt forskaren Madeleine Bonow vid Södertörns högskola främjar tillsammansodling samhörighet, integration och är till och med läkande för kropp och själ. Men hur går det till att odla ihop och kan det bidra till att förändra världen till det bättre? Abigail Sykes resonerar utifrån sin och andras samodlingar.
Av Abigail Sykes
Solen bränner, knäna värker och jag är alldeles lycklig. Jag gör en grund fåra i den torra jorden, lägger dit sättlökar med fem centimeters mellanrum och föser tillbaka jorden efter hand. Äntligen är jag tillbaka på odlingsfältet efter en lång och kall vinter.
Denna majdag är vi åtta personer som arbetar tillsammans på den gemensamma odlingen på Sunnantorps gård strax utanför skånska Stehag. Totalt är det 16 hushåll som odlar ihop den här säsongen, plus Lisbeth Andersson som äger marken och hennes son Julius Andersson som driver jordbruket.
För mig finns det få saker i livet som känns så meningsfulla som att i gemenskap producera hälsosam lokal mat åt mig själv och andra. Jag upplever att den gemensamma odlingen möter många av mina allra mest grundläggande behov, som social kontakt, frisk luft och motion. Ett forskningsresultat som har fastnat i minnet är att 30 minuters trädgårdsarbete ger mer återhämtning än 30 minuters bokläsning inomhus.
Jag odlar även hemma, men prioriterar tillsammansodlingen. I min egen trädgård växer ettåriga och fleråriga grönsaker, här gynnar jag biologisk mångfald och bygger jord. På Sunnantorp bygger jag även relationer med andra i bygden, lär mig att odla på en skala som faktiskt kan tillgodose årsbehovet av exempelvis potatis och lök, ökar byns motståndskraft och medskapar en förebild som förhoppningsvis kan inspirera fler.
När vi flyttade till Stehag för fyra år sedan blev jag överlycklig över att höra att det redan fanns en gemensam odling i byn. Annars skulle jag ha velat starta en. Jag skulle aldrig ha lärt känna så många i byn så snabbt utan att vara engagerad på gården, människor som jag nu umgås med privat, får frön och plantor av eller bara småpratar med när vi möts i lanthandeln. Det tror jag är ännu viktigare än att vi odlar ett överflöd av morötter.
Men varför är andra med i gemensamhetsodlingar, hur går de till väga, och hur möter de utmaningar? Jag börjar att gräva där jag står, med Anna Dahlin och Emil Åsegård som har varit med i odlingsgruppen i ungefär tio år. Som de flesta i gruppen odlar de också i sin trädgård, där jag träffar dem för intervjun, men det är något annat att bruka jord med andra menar de.
– Det är mycket roligare och enklare att odla tillsammans. Man blir inte lika låst. Det är lite lättare att åka ifrån, i alla fall ibland. Man kan parera om man inte orkar hela tiden. Ofta jämnar det ut sig. Socialt uppskattar jag att det blir en fin gemenskap. Det är ett sätt att lära känna andra människor, att göra saker tillsammans och ha en gemensam målsättning som förenar, säger Anna Dahlin.
Hon ser också en trygghet i att vara självförsörjande på basvaror, särskilt i samband med olika sammhällskriser.
– Av ideologiska skäl känns det fint att inspirera andra att våga odla, att odla ekologiskt, eller att odla eller köpa lokalt. Det är ett bra sätt att bygga lokal gemenskap och lokal resiliens, att visa att det är möjligt att odla tillsammans, tillägger hon.
Inom gemensamhetssodlingen på Sunnantorps gård försöker vi samla hela gruppen till ett utvärderingsmöte i slutet av varje år och ett planeringsmöte i början av varje år, under resten av året dyker de som kan upp på arbetsdagar, andra kommer någon annan dag i veckan. Men vi litar på varandra och på att alla bidrar så gott de kan.
Varje månad har vi minst två månadsansvariga som planerar arbetet med hjälp av årshjulet och efter de »att göra«-listor som gruppen byggt upp sedan den gemensamma odlingen startade 2012.
Lisbeth Andersson träffar jag vid fikabordet intill odlingen, där hon just har bjudit på hembakad rabarberpaj. Hon är glad över hur gruppen har utvecklats.
– Jag tycker att det är häftigt att det funkar utan stadgar och att gruppen är löst sammanhållen. Jag gillar väldigt mycket eget ansvar, egna initiativ, att våga prova något man inte kan, så att man inte är fast i en organisation. Det leder också till att man utvecklar en tolerans och känner att det är okej att misslyckas om man provar något nytt, säger hon.
Ser du några nackdelar med vår relativt lösa struktur?
– Det ställer höga krav på individen. Folk har olika samvete men jag tror det utvecklas efter hand. Antingen hoppar man av eller tar mer ansvar.
Så vitt Lisbeth Andersson vet har det inte varit några stora konflikter i gruppen.
– Grupperna har mognat väldigt mycket, inte bara i odling utan i ansvar och självförtroende. Så tror jag det är när man inte har stadgar. Man ser ett område som ingen tar hand om. Då går man in som ledare ett tag. Sedan kan man backa och någon annan kan ta vid, säger hon.
Men det finns många andra sätt att odla ihop. Spännande och inspirerande tycker jag. Det ökar sannolikheten att hitta en modell som passar en specifik grupp och dess unika förutsättningar och behov. I Villands Vånga norr om Kristianstad finns ett samodlingsprojekt på Bonnslätt sedan 2018 som inte bara odlar ekologiskt, utan även enligt permakulturen, ett planeringsverktyg för hållbara system som är inspirerat av naturens egna principer.
På det sociala planet råder sociokrati, vilket skapar förutsättningar för självorganiserat arbete. Det betyder bland annat att de beslut som fattas bygger på gemensamma mål, att varje möte innehåller incheckning och utcheckning, och att samtalen sker i rundor där varje person har samma möjlighet att komma till tals. Gruppen har tre möten per år, ett planeringsmöte och två utvärderingsmöten.
Målen med samodlingen är inte bara att odla mat utan också att lära sig att samarbeta på ett bra, effektivt och demokratiskt sätt som stärks över tid. Det berättar Kjerstin Jonsson, som äger marken tillsammans med sin man Andreas Jonsson, och Hermine Wendt Linder, som jag träffar utanför Hermine Wendt Linders arbetsplats Hälsoträdgården i Kristianstad.
– Det är inte svårt att börja odla vid en kris. Men att organisera och komma överens så att det ska bli självorganiserat kräver att vi ser oss själva som producenter och som kapabla, inte att det är någon som ska peka med hela handen. Det är det större behovet inför framtiden, säger Kjerstin Jonsson.
Vilka fördelar finns det med den relativt fasta struktur som ni har?
– Genom att vi har strukturerade möten och utvärderingar blir det inte surdegar som ligger och jäser. Det finns en tillit i gruppen att våga lyfta det som inte funkar, svarar Kjerstin Jonsson.
– Det är en fördel när man kommer ny. Man kan läsa in sig i lugn och ro och känna efter. Det finns en tydlig bild av vad man går in i och man smälter in fort, lägger Hermine Wendt Linder till.
– När man kommer in med olika förväntningar finns det en grogrund för konflikter. Det är en erfarenhet sedan innannär vi samverkade i andra konstellationer utan sociokrati. Till exempel hade vissa behov av fler träffar, andra färre. Vissa ville mest socialisera, andra hade behov av hjälp. Det är svårt att enas när man inte har en gemensam utgångspunkt, säger Kjerstin Jonsson.
En princip för samodlingsprojektet Bonnslätt är att varje arbetad timme dokumenteras och att skörden fördelas därefter. Även om det kan låta hårt är poängen att minska risken för både konflikter och dåligt samvete.
– Om man behöver vara borta vid några tillfällen får man skörd därefter. Man får tillbaka som man lägger in, förklarar Hermine Wendt Linder.
– Och tvärtom. De som drar ett större lass känner inte att det blir orättvist. Går man med är ambitionen att vara med en hel säsong och vara där så mycket som möjligt. Men livet kommer emellan, det ska funka för människor, kompletterar Kjerstin Jonsson.
På Sunnantorp fördelas skörden antingen lika, som för löken, som skördas och fördelas direkt, eller efter behov, till exempel när det gäller rotfrukterna som förvaras i Lisbeth Anderssons jordkällare och kan hämtas efter hand.
Anna Dahlin ser många fördelar med det som hon beskriver som odlingsgruppens semistrukturerade organisation.
– Det känns friare och mer lustfyllt. Det är ett gemensamt ansvar men det är inte för mycket tid som går åt till byråkrati och administration. Det bygger på ett förtroende i gruppen att det jämnar ut sig i slutändan. Vissa år har Emil och jag kanske inte bidragit lika mycket utan har haft annat i fokus. Det har varit fint att ändå vara välkomna in i gruppen när vi kan. Det finns fortfarande mat och det är inget man behöver räkna på.
Hon tycker att det är bra att det finns dokument som beskriver vad som behöver göras vid olika tidpunkter och gör det möjligt att utvärdera.
Vilka nackdelar ser du med vår lite lösare struktur?
– Jag vet att vissa har valt bort gruppen för att de tycker att det är för löst och otydliga förväntningar. Det kan uppstå irritation om någon får göra mer. Folk är olika. En del går med ständigt dåligt samvete för att de inte gör mer, andra vill inte göra mer. Ibland speglar det inte alls verkligheten utan mer ens personlighet, svarar Anna Dahlin.
Något som däremot är lika i båda grupperna är synen på att alla ska ha mandat att agera självständigt. Emil Åsegård förstod vikten av detta efter många år i föreningslivet.
– Folk var nervösa för att ta egna initiativ som inte alla godkänt. Det blev absurt och överbyråkratiskt. Därför tycker jag om organisationsformer som är lite mer hierarkiska, där kunniga kan säga att »nu gör vi så här« och lära upp andra så att de också kan agera självständigt. Det kan bli mycket diskussioner och osäkerhet om ingen tar beslut, säger han.
Kjerstin Jonsson från Bonnslättodlingen uttrycker det som att det är viktigt att kunskaper och förmågor är fördelade i gruppen.
– Inte att alla kan allt, men att alla känner att de är kapabla och har lika mycket rätt att ta beslut. Sociokratin innebär också att vi inte väntar in alla synpunkter utan de som är på plats fattar beslut. De andra litar på att alla har gruppens bästa för ögonen, säger hon.
En annan gemensam nämnare är att båda samodlingarna har knoppat av sig till fler. På Sunnantorp har flera antingen börjat att odla hemma, startat andra tillsammansodlingar eller varit på studiebesök och utgått från gruppens planering för sina egna odlingar. På Bonnslätt hålls kurser för att inspirera andra.
– När folk pratar om självhushållning låter det så slutet, men det har aldrig fungerat så. Man måste bygga det lokala nätverket. Det är därför som vi ibland öppnar upp samodlingen så att andra kan inspireras. Vi hoppas att många fler ska starta, och att de ska slippa gå på alla minor, säger Kjerstin Jonsson.
Hon och Hermine Wendt Linder ser också många fler skäl att odla i grupp. Det de nämner först är att det blir roligare så.
– Särskilt för bulkgrönsaker som potatis, där det blir tungt och mycket, då är det mycket roligare och snabbare när man är fler. Jag tror också att det lyfter en. Många som är med har sagt att de har haft en tung dag när de kommer till odlingen. Här kan man pysa och det är en urladdning att få träffas och göra något väldigt fysiskt tillsammans med någon, säger Kjerstin Jonsson.
Hermine Wendt Linder nämner alla spännande samtal som kommer med odlandet. Hon vill också visa sina barn hur mycket arbete som ligger bakom maten.
– Och man känner att man bidrar konkret till omställningen. Det är något att visa på. Mindre snack och mer hockey, säger hon.
Intresset för odling har ökat med de senaste årens kriser som coronapandemin och kriget i Ukraina. En grupp forskare har just inlett ett projekt med titeln europeiska urbana gemensamhetsodlingar: En social innovation i en tid av turbulens, i Sverige, Ukraina och Georgien. Huvudsyftet med projektet är att undersöka om gemensamhetsodling kan skapa social hållbarhet. En av forskarna är Madeleine Bonow vid Södertörns högskola, som jag har ett videosamtal med via Zoom. Hon berättar att tillsammansodling har många fördelar i kristider.
– Är man ute tillsammans och påtar får man en stunds respit från verkligheten och det tunga. Det är också helande med gemenskap och att träffa andra. Vi ser gemensamhetsodlingen som en förenande kraft om man är på flykt eller har fått flytta sig väldigt abrupt. I krigsdrabbade områden fyller trädgårdsodling en funktion i matförsörjningen.
I Sverige har hon sett hur stadsodling kan bidra till språkträning och integration. Många studier visar också att odling generellt främjar både psykisk och fysisk hälsa.
– I annan forskning har vi noterat att miljörörelsen kan ena folk över politiska och religiösa gränser. Så tillsammans-
odlingar kan fylla sådana funktioner i tider av kris och oro och efter ett krig i helandeprocessen. Det finns så otroligt mycket positivt med odling att det är svårt att veta vilken tråd man ska dra i, säger Madeleine Bonow.
Ett mål med projektet är att lyfta fram stadsodlingars potential som mötesplatser och att göra ett område mer attraktivt för boende. Utöver att bidra till ekologisk hållbarhet, gemenskap och hälsa kan de skapa en platskänsla och till och med höja värdet på bostäderna i området. En målgrupp är kommuner, som kan göra mycket för att underlätta för stadsodling. Idag möter odlare utmaningar som kortsiktiga kontrakt, olämplig mark, svårigheter att vattna och till och med stölder.
– Vi vill att folk ska få upp ögonen för vad som krävs om man är seriös och vill ha gemensamhetsodlingar i staden. Då måste man tänka på infrastrukturen med längre kontrakt, val av plats, vattenförsörjning, förvaring av utrustning och så vidare.
Projektet har precis startat. När jag talar med Madeleine Bonow gjordes de första intervjuerna i Ukraina dagen före. I hennes tidigare forskning är det dock tydligt att stadsodlingar i svenska städer främst bidrar till social hållbarhet.
– Människor som vi har intervjuat säger att det är trevligt att få en och annan tomat men att de är där för att träffas och prata med andra. Men i Sverige är det en helt annan situation än i Kiev där trädgården kan vara borta nästa dag för den har blivit bombad. Georgien är också ganska turbulent. Där har vi knappt sett några tillsammansodlingar. De är nedlagda eller vilande vilket kan bero på det oroliga politiska läget, säger Madeleine Bonow.
Själv tror jag att odling i grupp kan bidra till hållbarhet och omställning på djupet. Jag ser tillsammansodlingen på Sunnantorp som ett exempel på den förändring jag vill se i världen.
Just nu känns omvärlden mörkare än jag någonsin upplevt tidigare. Folkmord, krig, katastrofer, högerextremism och nedmonteringen av demokratin. Klart att det kan verka extremt futtigt att hålla på med odling då. Och samtidigt är mat och gemenskap grundpelare för vår överlevnad. För alla dem som inte har råd att köpa mat är odling inte ett dugg futtigt. Det är också ett sätt att börja bygga det samhälle vi vill ha underifrån, utifrån vår egen plats på jorden. För mig handlar det om att gå tillbaka till det som verkligen är viktigt här och nu, till något konkret som vi har rådighet över och som gör nytta både direkt och på sikt.
Abigail Sykes är journalist, översättare och pedagog med fokus på omställningen till hållbara, rättvisa och regenerativa samhällen.
Källor:
miun.se/medarbetare/gemensamt/
medarbetarinfo/2023-3/stadsodling-mer-aktuellt-
an-nagonsin/
och Hallå där… om Potatisuppropet, Grus & guld,
nr 2 2020, s 11, issuu.com/grusoguld/docs/gog_n2_2_2020_29maj_high/11
naturvardsverket.se/publikationer/
7100/978-91-620-7116-5
fria.nu/artikel/119063
