Det är områdena med sämre resurser och fler fattiga som kallas »förorten«, ett medialt magiskt ord som gör dess invånare kollektivt skyldiga till brott och problem. Ditte Lundberg träffar några som ger en helt annan bild av »orten« och Sverige.

Vad tänker du när du läser Rinkeby, Rosengård, Fittja? Eller när du läser Djursholm, Limhamn, Lidingö? Svaret blir såklart olika beroende på erfarenhet och hemvist. Men i Sverige finns inte bara en ekonomisk ojämlikhet som delar samhället utan även en föreställning om vem du är beroende på var du bor. De som drabbas hårdast är alltid de med svagast röst.

I medierna får vi läsa om att det håller på att växa fram parallellsamhällen och så kallade »no-go«-zoner. Vi läser om kravaller och bilbränder. Områden som präglas av gängkriminalitet och våld. Politiker som talar om hårdare tag och tävlar om vem som kan få fram flest poliser. Samtidigt pågår en vardag för människorna som bor i de områden som i medierna omskrivs med en rad negativt laddade ord. Människor som läser samma tidningar och nyhetsrubriker men som förknippar sin ort med värme, en plats där man har sin familj och minnen från sin uppväxt. Människor med en mångfacetterad bild som inte är svart eller vit. Men ändå lyser deras berättelser ofta med sin frånvaro i våra största medier. Men det finns de som varje dag arbetar för att det ska förändras, som försöker påverka maktbalansen och ge röst och tolkningsföreträde åt dem som sällan hörs.
– Ibland känns det som att journalister egentligen vill skriva getto när de skriver om orten. Men de skriver förorten och beskriver den istället som ett getto, säger Salla Salazar, producent på Redline Recordings.

Salla Salazar är uppvuxen i Fittja och tillsammans med sina bröder Chepe och Masse Salazar startade han för 20 år sedan studion och skivbolaget Redline Recordings i Norsborg. Idag en central institution för svensk hiphop. När Salla Salazar var yngre ville han bli konstnär. Något syokonsulenterna avrådde ifrån. Det betalar inte hyran. Nej, han borde bli verkstadsmekaniker istället. Konstnärsdrömmen slocknade och han började gymnasiet.Samtidigt tog musiken allt större plats i hans liv. Efter två år valde han att hoppa av och gå sin egen väg.
– När jag var yngre hade jag inget framtidshopp. Det är också därför vi gör det här. Vi vill visa att det finns människor som tror på att det finns talang härifrån. Vi vill att ungdomarna ska ha hopp om sin framtid. Ge dem förebilder som ser ut som de och pratar som de. Men ibland kan jag tänka att det hade varit skönt att ha examen från någon konstskola om jag skulle bli tvungen att lägga av med musiken.
Att sluta producera svensk hiphop och ta fram nya artister som breddar utbudet är dock en tanke han snabbt slår bort.
– Om vi inte hade signat de här artisterna tror jag hiphopen i Sverige hade sett annorlunda ut. Skivbolagen hade gått efter vad de tror att folk vill ha. Precis som media tror man att folk vill höra om droger, våld och gangsterkultur. Att det är det som säljer. Om vi slutar är jag rädd för att hiphopen som innehåller berättelser som en bred publik kan identifiera sig med försvinner.
– För oss är det viktigt att de här berättelserna får en chans. Jag har fått frågan hundratals gånger om varför vi inte jobbar utomlands. Det handlar inte om att bli miljonär utan om livskvalitet, att göra det man vill göra och förändra där man behöver förändra istället för att fly.  Från början tänkte vi mest att vi vill göra musik som vi själva känner igen oss i, som fattades. På senare år har vi börjat tänka ännu mer på hur viktigt det är att vi arbetar med människor som kommer härifrån även när vi gör videos och så vidare. Att vi ger chansen till dem som har svårare att få den men som har minst lika mycket talang.
Han berättar om hur svårt det var i början att få hiphopen de producerade att ses som en musikgenre lik alla andra. Istället kallades musiken för »förortsrap«.
– Det var ett sätt att nedvärdera vår musik. Vi gör svensk hiphop och berättelserna är inte berättelser om förorten, det är berättelser om Sverige idag.

Gemensamt för flera av de artister som finns under Redlines label är att de berättar om ett Sverige vi sällan ser. Ur ett perspektiv som sällan hörs. Ett Sverige där klasskillnaderna är tydliga och ojämlik-hetens konsekvenser kännbara. Forskning visar gång på gång att bilbränder och kravaller som vi till exempel sett i Stockholms, Malmös och Paris förorter framförallt sker där det finns fattigdom och sämre livsvillkor. Det har ingenting att göra med vilket land man kommer ifrån, utan med vilka förutsättningar man har att förverkliga sina framtidsdrömmar. I en forskningsstudie från 2013, Segregation and urban unrest in Sweden, slår man fast att faktorer som bostadssegregation, stora ungdomskullar och social utsatthet är avgörande för de oroligheter som finns i en del av Sveriges förorter. När ungdomars framtidsutsikter ser dystra ut ses inte samhället som något som kan ha en stöttande funktion, utan snarare tvärtom. Tilliten skadas av stigmatiseringen och den stereotypa bild som finns av socioekonomiskt svaga områden.
– Folk tror till slut att det är människorna härute som det är fel på. Det är ju bostäder som behöver rustas upp, skolorna behöver mer resurser så lärarna har samma möjligheter som lärare på andra skolor. Samtidigt matas ungdomarna med den här bilden av sitt hem som farligt och hopplöst, där det inte finns någon framtid, säger Salla Salazar.

Vi kan se hur de som har råd att väljaväljer att bosätta sig bland likasinnade. I villaförorter som aldrig benämns som förorter. Genom forskning vet vi också att ojämlikhet leder till ökad misstro gentemot sina medmänniskor. Forskarna, Richard Wilkinson och Kate Pickett, som skrivit boken Jämlikhetsanden menar att ju ojämlikare ett samhälle är desto större otrygghet och därmed ökad stress, ångest och oro. I ett samhälle där en viss klass kan välja att särskilja sig från mindre bemedlade samhällsgrupper minskar också förståelsen för dem med lägre position i samhällshierarkin. Vi vet allt detta men ändå pratar vi inte fördelningspolitiska åtgärder utan integration från endast ett håll.
– När det finns problem som beror på politiska misslyckanden, men istället skylls på invånarna, så kanske man inte som politiker är först ut med att säga emot den förklaringen. De slipper ju undan ansvaret och behöver inte erkänna att det är den övre medelklassen man vill hålla nöjd, säger Salla Salazar.

Christina Merker-Siesjö har sedan 2009 varit en drivande part i kvinnokooperativet Yallatrappan i Rosengård i Malmö. Ett arbetsintegrerande socialt företag som från att ha varit ett tidsbegränsat projekt växer för varje år och idag står på egna ben.  Yallatrappan riktar sig till kvinnor längst ifrån arbetsmarknaden. Idén var att se till vilka färdigheter och kunskaper kvinnorna redan hade, utveckla dem och bygga något från grunden, tillsammans. Det resulterade i café och catering, syateljé och butik samt lokalvård och konferensservice. Från att ha börjat med sex anställda är de idag över 30. Caféet är välbesökt med gäster från hela Malmö. De har även startat ett samarbete med Ikea och har en syservice inne på ett av deras varuhus.
– Kvinnorna som jobbar på Yallatrappan har alla något att bidra med, det är det som är grunden. Men de hade svårt att komma in på arbetsmarknaden eftersom de saknade kontakter och hade bristande kunskaper i svenska språket. Vi driver det här tillsammans, vilket också varit otroligt viktigt.
På Yallatrappan är alla kvinnors röster lika mycket värda. De har en hållbarhetssyn, avtalsenliga löner och går efter likalönsprincipen. All vinst går tillbaka till verksamheten.
– Vi har skapat våra egna arbeten. Jag ser på Yallatrappan som en ny sorts arbetsplats där individens nytta och samhällets nytta går hand i hand. Vi är ett exempel på att man kan arbeta med varor och tjänster utan att vinster och girighet behöver regera. Vi är bara en liten verksamhet men vi ser det i alla fall som att vi är ett gott exempel på att man kan bygga något underifrån på solidariska värderingar, säger Christina Merker-Siesjö.
Hon känner inte igen bilden av Rosengård som en hotfull plats där man inte vågar röra sig fritt på gatorna. Men när de får besökare från andra delar av Malmö märker hon av människors misstänksamhet mot området. Yallatrappan fungerar ibland som ett första steg till att lära känna området.
– Vi kan ha besök av bussar med pensionärer som först kan vara rädda, men sen möter de Yallatrappans kvinnor och äter vår mat och ibland går våra guider runt med dem i området. Det luckrar upp deras bild av Rosengård. Det finns ju så många fler bilder än den mediala. Att lyfta fram dem är inte att blunda för problemen. Bilden är inte svart eller vit.

Christina är besviken på politiker och hur de låter ekonomiska orättvisor vara en del av systemet.
– I dagens debatt om kostnader för samhället hamnar fokus alltid på dem som är lättast att slå på. Aldrig på riskkapitalbolag eller aktieutdelning där de verkliga pengarna försvinner ut. Det är ett otroligt svek av socialdemokratin att inte vara tydlig med varför välfärden urholkas. Samtidigt som Yallatrappan vänder på varenda krona så delar Nordea ut 25 miljarder i aktieutdelning. Det blir jag provocerad av. Det finns inte längre någon fördelningspolitik och det slår mot människor som bor i resurssvaga områden runtom i landet.

Enligt skolplanen ska alla elever i Sverige ges likvärdiga möjligheter att nå goda resultat, men socioekonomisk bakgrund har fått allt större betydelse. Sedan friskolereformen genomfördes 1992 och frågan om begränsningar för vinstuttag för friskolor lades ner, när Alliansen kom till makten, har privata alternativ ökat i rask takt under 2000-talet. Sverige är idag unikt när det kommer till vinster inom den skattefinansierade offentliga sektorn. Både forskare och skolverket har varnat för att detta i samband med segregationen har ökat skillnaderna. Om de resursstarka föräldrarna inte är nöjda med sina barns skola kan de välja en annan, kvar blir elever vars föräldrar har sämre förutsättningar att hjälpa sina barn med läxor och motivation. Den bevisade effekten av att elever med bättre skolresultat drar upp dem med sämre försvinner. De privata alternativen går med vinst medan kommunala skolor tvingas spara.  De extra resurserna som sätts in till skolor utifrån elevers behov är inte tillräckliga. Idag har föräldrars utbildningsnivå således större betydelse för barns skolresultat än tidigare.
– Vi i förorten behöver inte en klapp på huvudet, utan vi ska ha samma rättigheter som alla andra i Sverige, säger Seluah Alsaati som är verksamhetsutvecklare på ABF i Rinkeby.

Seluah Alsaati är uppvuxen i Akalla. Efter en period som Södermalmsbo flyttade hon till Skärholmen med sina två barn. Hon kände sig hemma direkt, dessutom finns naturen och vattnet runt knuten. Sin arbetsplats har hon i Rinkeby där hon tillsammans med lokalbefolkningen arbetar med förortsorganisering. Varje dag träffar hon människor vars idéer och projekt vittnar om ett engagemang och kärlek till sitt område. Men man vill ha makt att påverka det till det bättre.
– Det som oftast behövs för att idéerna ska kunna bli verklighet är en metod, en lokal eller resurser. Det är allt från föräldrar som arrangerar läxhjälp, till ungdomar som vill göra film eller musik och berätta sina egna berättelser.

Hon menar att om politiker började lyssna på lokalbefolkningen hade problem kunnat förebyggas. Det handlar inte om att komma med kortsiktiga insatser uppifrån, utan om att stärka de lokala projekt och organisationer som startat på gräsrotsnivå.
– Ett bra exempel är organisationen Förorten mot våld, där människor i orten tar tolkningsföreträde. De ställer krav och säger att Sverige ska se våldet som en nationell kris, inte som en förortsproblematik. Om någon mördas i orten kopplas det direkt till gängkriminalitet. Människo-värdet suddas ut. Men de här människorna har också en mamma som inte kan sova på natten, de har också småsyskon vars liv blivit förstört, de har också vänner som kommer på begravningen och sörjer.

På väg till studion i Norsborg möter Salla Salazar varje dag ungdomar, han ser vilken musik de lyssnar på, vilken den senaste trenden inom dans är och vilka de nya talangerna inom allt från poesi till film är. Han vet hur mycket positiva krafter det finns som skapar ett levande kulturliv i området. Att lokalbefolkningen inte tillfrågas när det händer saker, både positiva och negativa, ser också han som ett stort problem. De som inte kommer med rätt svar tystas ner.
– Skillnaden är tydlig mellan vilka som har makt att påverka.  Om kommunen hugger ner ett träd inne i stan så blir det nyheter och protester direkt och det händer aldrig igen. Men i Alby säljer man ut hyresrätter trots att människor protesterar och samlar in namnunderskrifter tillräckligt för en folkomröstning. Då var det fritt fram att gå emot folkets vilja.

Han hoppas att hans egna barn ska växa upp med en känsla av att det inte spelar någon roll var de kommer ifrån. Ingen annan människa ska kunna definiera dem utifrån var de bor.
– Jag tycker det är viktigt att mina barn lär sig att lyssna. Den bästa talangen man kan ha är att kunna förstå andra människor, att bry sig och sen faktiskt göra något. Jag bor i Farsta nu, men är väldigt mån om att mina barn följer med till mina föräldrar i Fittja eller att vi gör olika saker längs med röda linjen. De ska känna att de här områdena också är deras.  Sen försöker jag lära dem att annorlunda är bra, om någon säger att du är annorlunda eller udda så är det en komplimang, avslutar Salla Salazar med ett skratt.

---

Ditte Lundberg är frilansjournalist.