I ödemarken på sydvästra Island ligger det världsunika Hellisheii Power Station. Clara Wanders besöker en av världens få fungerande industrier för utskiljning av koldioxid ur atmosfärens luft, en teknik världen hoppas på och behöver. Men den är lite väl unik – den fungerar bäst på Island.
Text och bild: Clara Wanders.
Mossklädda bergstoppar bryter av det karga platålandskapet som brer ut sig under bergskedjan Hengill. Täta pelare av vit rök strävar mot himlen från horisonten: när man kör mot Hellisheiði kraftstation syns vattenångan långt innan man ser industribyggnaderna den kommer från. Landskapet är storslaget.
– Det är ju nästan olagligt vackert här, säger vår guide – den fryntlige geologen Oddur Sigurðsson – när vi svänger av från huvudvägen. Min fot möter mark av stelnad lava när jag kliver ur bussen.
Här på sydvästra Island har teknikhistoria skrivits. De har tagit fram en fungerande och effektiv teknik för urskiljning av koldioxid ur atmosfärisk luft – och ett sätt att lagra den i berggrunden. Precis den teknik världen behöver, som stater och IPCC räknar med ska utvecklas. Och det snart.
– Vi behöver stora lösningar för att fixa den verklighet vi lever i, säger fysikern Kári Helgason som med ett par kollegor möter oss utanför den stora huvudbyggnaden. Den rödlätta, välkammade mannen är klädd i arbetskläder: »Carbfix« står det både på varseljacka och hjälm.
Helgason är chef för forskning och innovation på företaget, som redan 2007 började satsa på att inte bara förvara koldioxid i berget – utan också göra den koldioxiden till sten. Sju år senare stod anläggningen vid Hellisheiði färdig.
– Det räcker inte längre att bara minska utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, påpekar Helgason medan han Powerpoint-presenterar verksamheten.
– De redan gjorda utsläppen måste också bort. Och där kan Carbfix vara en del av lösningen.
Men hur tar människan tillbaka utsläpp? Ska vi be atmosfären om ursäkt?
Nej, man använder en metod som heter DACCS – Direct Air Carbon Capture and Storage, som samlar in CO2 ut luften, mineraliserar den och förvarar den i berggrunden. Den går utmärkt att göra varsomhelst. Det finns dock några krux. Metoden är mycket energikrävande. Och: vad gör man sedan av koldioxiden? Det är inte på grund av det natursköna läget som kraftstationen jag besöker ligger här. Kring Hellisheiði finns det hur mycket vulkanisk – geotermisk – energi som helst att tillgå. Billigt och miljövänligt. För att bli av med koldioxiden de fångat upp blandar Carbfix CO2 med vatten och lagrar den i basalt. Den vulkaniska bergarten finns på Island, och dess porösa konsistens gör att den tar upp koldioxiden. Produkten? En slät sten som sedan sänks kilometervis ner i marken där den sedan stannar, säkert och för alltid.
Den imponerande processen sker på området. Närmare bestämt i mångkantiga små igloo-liknade byggnader, som hämtade ur en Star Wars-film. Vi går runt och beundrar denna klimatpositiva kraftanläggning med Ólafur Teitur Guðnason, chef för kommunikation och externa relationer på Carbfix. Guðnason är skojfrisk, men seriös. Liksom jag själv vid tillfället är han klädd i neongul jacka och hjälm – under vilken hans runda glasögonbågar sticker fram:
– För mig, som inte är ingenjör, ser det här bara ut som ett några rör. Men de utför magi!
Han pekar mot konstruktionen som pumpar ner koldioxiden i marken. Och jag håller med. I mina ögon kunde det här ärligt talat lika gärna ha varit ett avancerat hemmabygge för mikrobrygd öl. Eller filmkulisser då.
Fysikern Kári Helgason berättar tålmodigt skrockande en gång till hur hela processen går till. Från ax (fossilt bränsle bränns) till limpa (ofarlig sten långt ner i jordskorpan). Det låter komplicerat, men Helgason bedyrar att tekniken inte är krånglig, och metoden egentligen är väldigt billig. Rören som koldioxiden och vattnet forslas genom är byggda av rostfritt stål, stenen finns naturligt i massor på Island. Den geotermiska energi som avskiljarverket behöver kommer från företaget ON Power, som också håller till på området.
– Vi gör helt enkelt vad naturen gör på egen hand, men mycket snabbare, summerar Ólafur Teitur Guðnason.
I naturen blir också koldioxid till klippor. Bara det att processen tar miljontals år. Carbfix snabbar upp processen till två år. Anläggningen har idag kapacitet att ta hand om och lagra 500 ton koldioxid per år – ungefär förmågan hos 20 000 träd. De kan alltså förstena Islands alla utsläpp. Och lite till.
Tekniken hela världen efterfrågar finns alltså, men inte i den skala som behövs. Och att fånga och lagra koldioxid från luften utan de rätta geologiska förutsättningarna blir metoden dyr. Samtidigt är personalen på Carbfix optimistisk. De berättar stolt om ett nytt projekt, ett nav för transport och förvaring av utsläpp importerade från Europa: Coda terminal.
– Idag har få länder de faktiska förutsättningarna att fånga upp koldioxid ur luften, och de i synnerhet inte lagra den sedan. Har man inte geotermik blir det för dyrt och energikrävande, säger Ólafur Teitur Guðnason.
Brist på färskvatten är ett annat dilemma. Vattnet som tillsätts idag kommer till stor del från Islands alla vattendrag med smältvatten från öns glaciärer. I och för sig pågår tester av en metod som kan utföra DACCS med havsvatten. Carbfix utreder också om slutlagringen skulle fungera med andra bergarter än vulkanisk basalt.
Kön av europeiska industriföretag och energiproducenter är lång och otålig. Många har investerat stora summor i projektet. Det finansiella är inte ett problem idag – men ett för framtiden, menar kollegorna från Carbfix.
– Vi är inte alls i närheten av var vi vill vara när det gäller uppfångst och lagring av koldioxid. Så nu ligger allt fokus på expansion och tillgänglighet. Vi vill både lansera produkten i andra länder och exportera tekniken, berättar Ólafur Teitur Guðnason.
Men han berättar också om ett mer lokalt problem med lanseringen:
– Folk blir ofta skeptiska när man kommer med nya lösningar för att fixa saker, säger Ólafur Teitur Guðnason och refererar till en debatt som pågår på Island om huruvida landet ska hjälpa andra länder med klimatrelaterade utmaningar, eller inte.
Alla jag träffar på Island är inte lika övertygande om att det Carbfix gör är en så viktig del av att tackla klimatkrisen. Många är osäkra på om anläggningen ens går att skala upp, och skeptiska till att bygga fler eller större anläggningar på bekostnad av de eventuella naturvärden som går förlorade.
För Kári Helgason på Carbfix är det dock en självklarhet att hjälpa andra länder genom klimatkrisen. Men han påpekar också att företaget inte vill göra Island till en koldioxidsoptipp utan miljökrav:
– Det måste antingen finnas straff för att släppa ut koldioxid, eller kompensation för att låta bli. Om utsläppsrätterna är för billiga kommer länder fortsätta att släppa ut, även om det finns lösningar med att fånga upp koldioxid.
Han påpekar att den största utmaningen med att skala upp koldioxidlagring är just energifrågan. Island har tillgång till billig och fossilfri geotermisk energi, men det är få länder som har. Medan fossilfria metoder utvecklas och blir mer tillgängliga på andra platser i Europa och världen, kan Island lika gärna ta hand om den koldioxid som blivit uppfångad utomlands, menar Kári Helgason.
– Vi har möjlighet att mineralisera hela Islands koldioxid. Och vi har kapacitet över. Varför skulle vi då inte göra det? avslutar han.
Clara Wanders är frilansjournalist.
