CORONA inte det värsta i högerögon

Åtgärderna mot pandemin riskerar att skapa en större katastrof än själva pandemin, säger nu flera mäktiga personer. Donald Trump vill avsluta det hela till påsk och Jair Bolsonaro uppmanar folk att gå tillbaka till vardagen. I Sverige hörs liknande tongångar från tunga opinionsbildare och ekonomer som Kerstin Hessius och ledarskribenter som PM Nilsson.

Av Maria Robsahm

Är de cyniska? Eller naiva? Eller kanske »bara« okunniga?  Nej, de ser sin egna maktpositioner hotade. Kerstin Hessius, vd på tredje AP-fonden, har i radio, TV och tidningar upprepat sina varningar om att samhällets åtgärder mot coronautbrottet är på väg att skapa en ännu värre katastrof: »Vi måste hjälpas åt att komma ur paniken och övergå till sans och balans.«

Komma ur paniken.
Övergå till sans och balans.
Jodå. Det låter ju bra.

Men det vi kan se i hennes utspel är just panik. En irrationell reaktion som visar att den nationalekonomiska standardmanualen inte fungerar i den situation där vi just nu befinner oss. Som Johan Giesecke, före detta statsepidemiolog skrev i en artikel i SvD den 23 mars:
»Det osäkra kunskapsläget medför att fältet är fritt för olika forskare att i debatten föra fram synpunkter på hur pandemin bäst bekämpas. Det är viktigt att dessa forskare håller sig inom sina expertområden, vare sig det gäller virus eller ekonomi – utanför dessa områden är de lika mycket amatörer som alla andra.«
Hessius kräver alltså återgång till »business as usual« samtidigt som antalet insjuknade och döda fortsätter att stiga dramatiskt i länder som Italien, Spanien, Frankrike, Storbritannien och USA. Det handlar om tusentals döda. Dag för dag stiger siffrorna. I Sverige ligger vi efter utvecklingen i södra Europa – men vi vet att ökningen kommer även till vårt land.
Ändå tycker Hessius att »det man håller på med nu kan vara relevant under en kort period men det är orimligt att göra det under en lång period.« Hessius tycker alltså att de nu vidtagna åtgärderna är orimliga.
Hessius är inte ensam i sitt läger. I en ledare i Dagens Industri 22 mars skriver PM Nilsson under rubriken »Öppna upp Sverige«:

»Smittspridningen ska bromsas med omdöme, äldre och sjuka få hjälp med smittskydd och vården få resurser, men lika viktigt är att öppna upp det inställda samhället och ekonomin. Efter påsk måste det här ta slut.«

PM Nilsson pekar med hela handen mot samma »slutdatum« som Donald Trump.
Givetvis måste vi ta de ekonomiska följderna av coronautbrottet på största allvar. Enligt en nyutkommen rapport från den internationella arbetsorganisationen ILO kan minst 25 miljoner jobb försvinna. Även om världens länder lyckas stoppa smittspridningen snabbt kan det handla om drygt fem miljoner jobb.

»Detta är inte längre bara en global hälsokris utan också en massiv kris för arbetsmarknader och ekonomier som får en enorm inverkan på människors liv«, säger ILO-chefen Guy Ryder.
Så ja, coronakrisen är ett faktum.
Företag kommer gå back. Och omkull.
Privatpersoner kommer förlora jobb och besparingar. Krisen kommer också att leda till en kraftig ökning av arbetande fattiga – människor som måste ha flera jobb eller lever i otrygghet i brist på inkomster. Före coronautbrottet räknade ILO med att den här gruppen skulle minska med 14 miljoner i år – nu gör man prognosen att de kommer att bli mellan 8,8 och 35 miljoner FLER under 2020.
I Sverige varslades nästan 5000 personer under andra veckan i mars, enligt Arbetsförmedlingen. Det motsvarar det antal varsel som normalt sker under en månad. De flesta av dessa jobb finns inom hotell och restaurang, och sannolikt drabbas snart flera branscher. Att vi står inför en global nedgång i ekonomin, där även Sverige kommer att drabbas, är uppenbart.
Men att tro att det går att snabbt få hjulen att snurra igen genom att upphöra med åtgärderna mot pandemin nu, är vansinnigt. Rätt upp och ner vansinnigt. Och att beordra virusutbrottet att lägga av – det kommer inte lyssna.
Låt mig skriva det i punktform, för att även högavlönade ledarskribenter och näringslivsföreträdare ska kunna hänga med:

1. Virusutbrottet är ett faktum. Vi måste alla förhålla oss till det, men vi kan inte förhindra det eller bestämma när det ska vara avklarat. »Det går inte att förhandla med ett virus«, som Magdalena Andersson uttryckte det.
2. Den svenska politiken för att hantera coronautbrottet har naturligtvis stor betydelse för den svenska ekonomin. Regeringen har lagt fram förslag för att rädda företag och jobb, som omfattar hittills 300 miljarder kronor. I jämförelse med de flesta andra länder inom EU har den svenska staten mycket starka finanser, vilket gör att det finns utrymme.
3. Samtidigt är den svenska ekonomin känslig för åtgärder och politiska beslut utanför vårt land. Flera av de ekonomiska konsekvenser vi redan nu ser i Sverige beror på beslut som fattades i Kina för flera månader sedan, de påverkade leveranser av nödvändigt material i den svenska produktionen. Sveriges ekonomi är sammanlänkad med EU, USA och resten av världen. De ekonomiska skadeverkningarna av pandemin kan säkerligen mildras med statliga pengar. Men även om regeringen fattar rätt beslut så är det troligt att även Sverige kommer att drabbas i en global depression.

Kerstin Hessius må vara VD för Tredje AP-fonden och tidigare vice ordförande i Riksbanken. Den oro hon uttrycker är begriplig – det är många som delar den. Men på något sätt är det som hon delar alp-och Åre-resenärernas blindhet. Kan det bero på en priviligierad klass vana att inte nekas något? Det finns sådant som man varken kan köpa eller beordra. Blindheten liknar den samma maktklass har inför klimatförändringarna. Inskränkningar i livsstil och tillväxt? Aldrig!
Till det blir vi nu nödda och tvungna. Ekonomin får för en gångs skulle rätta sig efter verkligheten. Enligt den epidemiologiska sakkunskapen handlar det om minst tre månader innan det värsta är över, minst ett år tills vi har ett vaccin och sedan kanske flera år innan detta är över.

Men världen över verkar främst radikalhögern,  ilsket besvärja och beordra även corona-verkligheten med ord och lögner. USA:s president Trump babblar om att samhällsnedstängningarna kunde vara över till påsk, Brasiliens president Bolsonaro säger plötsligt att reaktionerna på viruset är överdrivna och vill att allt ska återgå till det vanliga. De förstår att i en riktig kris kommer de ha svårt att hålla kvar makten. De som lever av att frambesvärja imaginära hot står handfallna när ett riktigt dyker upp. Och deras förmögenheter är hotade!

Reaktionära krafter i USA manar till återgång till jobben. Den 20 mars skriver programledaren på Fox News, Laura Ingraham, på Twitter:
»Americans need to know date certain when this will end. The uncertainty for businesses, parents and kids is just not sustainable.«
Ett av svaren hon fick var:
»So … you want to speak to the manager of Coronavirus.«

Deras irrationella reaktion visar att de känner sina ställningar hotade – och att den nationalekonomiska standardmanualen inte fungerar i den situation där vi nu befinner oss. Det handlar om folk som är vana vid att alla lyssnar på dem, ändå är amatörer när de befinner sig utanför sitt eget expertområde.

Kerstin Hessius är van att bli lyssnad till. Hon är en de verkligt stora makthavarna i Sverige. Och hon har betalt därefter. Som VD för Tredje AP-fonden har hon en av de högsta statliga lönerna i vårt land. Förra året tjänade hon 394 000 kronor. Per månad.
Hon tjänar mer än dubbelt så mycket som vår statsminister. Med den lönen borde hon kunna avkrävas litet större kunskap och ansvarskänsla. Och inse när hon är en amatör.
Det som krävs nu är folkhushållning, en långsiktig plan för hur vi i Sverige på bästa sätt ska förbereda oss för en ekonomisk nedgång. Och förhoppningsvis hur vi kan göra så att konsekvenserna mildras även för människor i andra länder.

I denna svåra tid måste vi alla bidra så gott vi förmår.
Alla.
Genom att inte sprida okunskap.
Detta gäller även folk som är vana vid att bli lyssnade på.

---

Maria Robsahm återkommande skribent i Ordfront magasin