»Vad ska jag göra för att få publiken i Sverige att gilla mig?, frågade jag en vän som känner till sånt strax innan jag skulle upp på scen på Bokmässan i Göteborg en gång för flera år sedan.

»Gör ner dem! Berätta hur hemska de är!«, sa han (vad jag minns var det i alla fall kontentan). »Svenskar är så självsäkra, så trygga i sitt sociala och politiska system så att de älskar när utlänningar talar illa om dem, de njuter av att förolämpningarna inte biter på det. Det är ett tecken på självförtroende. Knausgaard har byggt sin karriär på att konstant berätta för svenskarna hur usla de är, och de älskar honom för det!«

Tvekande följde jag min väns råd. Jag berättade för publiken i Göteborg hur stygga svenska företag var som annonserade i ryska propagandakanaler som krigshetsade och angrep sexuella minoriteter. Vad hände med den berömda svenska moraliska utrikespolitiken, frågade jag. Det gick hem hos publiken. Så jag tog det ännu längre, och drämde till med att dansk sill är överlägsen svensk. Publiken älskade det! Sverige påminde mig om det England jag brukade vara hemtam med, det England som fanns före hela den här Brexit-historien, med engelsmän så malligt trygga i sin känsla av överlägsenhet att de njöt av att få lite smisk.

Det är bara några år sedan. Ändå har så mycket förändrats.

När en reporter för New York Times nyligen flyttade från England skrev han en artikel i vilken han tog avsked från landet och i denna summerade han sina intryck från många års rapportering därifrån. En ganska klassisk avskedstext från en utrikeskorrespondent. Han nämnde att England verkade instabilt och självdestruktivt. Landet blev oerhört förnärmat. Intellektuella kändisar stod i kö för att bemöta honom. Hur vågade han tala illa om England? Jag blev chockad av denna reaktion – för inte länge sedan hade det varit under folks värdighet att ens reagera på en lätt hånfull ton i en artikel i en amerikansk tidning. I dag föranledde i stället spalten ett mindre nervöst sammanbrott. I den oerhört polariserade atmosfären som Brexit-mardrömmen skapat drogs den stackars New York Times-reportern in i en engelsk nationell mental kris.

Jag märker att något har förändrats i Sverige också. När jag gav mig på att friskt förolämpa min publik vid ett uppträde alldeles nyligen i Sverige, fick jag inga skratt, bara arga blickar. Detta var under den långa hösten utan regering i Sverige, och folks förtroende för sitt lands system var ansträngt. Sedan dess har jag ofta hamnat i bisarra strider mellan svenska alt-right-personer och myndigheter, anklagad för att vara en rysk spion, en brittisk spion, blivit indragen i konflikter mellan olika dagstidningar där forskare blivit anklagade för att vara hemliga agenter (jag undrar ibland över denna upptagenhet med hemliga agenter? Ett tecken på att folk inte begriper sig på sin omvärld längre och behöver de barnsligaste av förklaringar?)

Det verkar som den hyperventilerande polariseringen har nått hit också, och inflammerat det offentliga samtalets hud så till den grad att minsta beröring orsakar irritaion och ilska.

Därför har Ordfront en så viktig roll. Jag har sett propaganda och polarisering äta sönder flera av mina favoritländer; Ryssland, USA, Storbritannien. Det enda motgiftet är att skapa ett utrymme där vi fortfarande kan prata utifrån olika perspektiv, med alla våra värderingar och fördomar öppet redovisade, men fortfarande med tillräckligt ömsesidig respekt för att inte basera vår identitet utifrån vrålande hat mot den vår motståndare. Genom att publicera författare och åsikter från skilda delar av spektrat, och till och med sådana som ifrågasätter spektrat, skapar Ordfront ett sådant utrymme. Ordfronts läsare får njuta en sann polyfoni. Och det är något att vara stolt över. Det skapar den sorts person som jag vet att jag kan förolämpa.«

---

PETER POMERANTSEV
Översättning från engelska: Johan Berggren