Det har inte gått någon förbi att Donald Trump blev president i USA efter en kampanj fylld av grundlösa beskyllningar, rasistiska utspel, spel på rädsla, tomma löften, skrävel och inte minst: en stenhård diskurs om att vara en outsider, någon som gick emot eliterna, etablissemanget i Washington, politikerna och bankmännen med fingrar djupt ner i bägge partiernas syltburkar.

Som socialarbetaren från lilla staden Oelwein, Ohio, USA Ginger O’Connel sa i Ordfront magasin nr 3 2016: »Jag kommer inte rösta på någon av etablissemangets kandidater«. De flesta politiska förståsigpåare trodde inte på Trump intill valnatten. Men den populistiska rörelse som under 1800-talet samlat mellanvästerns bönder och småstadsbor mot makthavande politiker och bankmän sköt ett nytt skott. Dock upprepar sig ju aldrig historien identiskt. Trumps triumf handlade inte bara om populism, utan om en högerradikalitet som länge underblåsts av Republikanska partiet och deras rika anhängare, som bröderna Koch och familjen Walton, ägare till Wallmart-kedjan. De stormrika har bekostat Teapartyrörelsen, så kallade alternativ-höger-webbsajter och inte minst tevekanalen Fox.

Över hela världen har högerns satsningar på att kämpa tillbaka vänstern styrt populismen – den enkla, urgamla politiska konfliktmetoden »folket mot eliten« över till den högerradikala planhalvan. Så har vi fått, i land efter land där nyliberalism ökat klyftorna, den paradoxala situationen med folkliga uppror som stödjer en »stark man« i eliten. Putin i Ryssland, Orbán i Ungern, Erdogan i Turkiet.

I detta nummer av Ordfront magasin väljer vi att inte fokusera främst på denna den auktoritära högerpopulistiska rörelsen, som Sverigedemokraterna tillhör. Det får vänta till nästa nummer, då vi kommer gå till botten med vad SD verkligen vill göra med Sverige, och hur de planerar att gå till väga. I det här numret skickade vi istället Daniel Berg till Wien i Österrike, där han träffade och intervjuade den världsberömda statsvetaren Chantal Mouffe, som specialstuderat populism. Han skulle få en halvtimmes samtal, fick en och en halv, och kom ut från det anrika universitetsbiblioteket med »en känsla av att hon varit arg på mig hela tiden«.

Det visade sig innebära ett uttömmande samtal om populismens grundprinciper, och om de vägar den kan ta. Vi kan säga så mycket att två vägar går åt diametralt olika håll. Populism kan utveckla sig auktoritärt, först demokratiskt vinna val och sedan med makten i sina händer avveckla samma demokrati. Populism kan dock även forcera fram ett radikalt politiskt alternativ utan att hota våra demokratiska institutioner. Mouffe har inte svårt att se en vänsterpopulism utveckla sig åt det hållet. Lyckas detta stärks tvärt om demokratin. Makt återförs till folket.

Chantal Mouffe pratar om en politisk kris som eliterna inte har brytt sig om. Under mer än två år-tionden har det spelat mindre och mindre roll vad folk röstat på, de två maktblock som presenteras i de flesta västliga demokratier har representerat nästan snarlik politik. Eliten har hävdat att detta är oundvikligt, den enda vägens politik, globaliseringens följd, eller dylikt.

Mouffe menar att det populisterna framhåller är att detta är lögn. Politiken finner nya vägar. Den kan visst spela roll, förändra, betyda något igen. Frågan är bara vilken populism folken väljer. Det oroväckande är att eliterna i land efter land där de tvingas välja, verkar föredra högerpopulismens skräckvälde, om denna låter dem behålla åtminstone den ekonomiska makten.

Men bakom Trump fanns en Bernie Sanders. I Frankrike fick Mélenchon med sitt medborgarmanifest (en ekonomisk dårskap enligt eliterna) nästan lika många röster som Marine Le Pen. I Storbritannien höll Jeremy Corbyn på att knycka en »säker« valseger från Tories. Om gårdagen och idag tillhör högerpopulisterna, kanske det är den motsatta sortens populism som står på tur?

---

Johan Berggren