Av Daniel Berg och Johan Berggren. Illustration: Fabian Göranson.

Populism är ett simpelt sätt att samla sig politiskt. Allt man behöver är ett »folk« och en »elit«. Har man väl delat upp samhällets sammelsurium i dessa två enheter kan alla konflikter sedan härledas till Folkets rätt att bestämma över sig självt, utan utsugning och förtryck av eliten och dess lakejer. I arbetet med detta nummer om populismen mötte vi mängder av stridande åsikter om populismen, men en sak var man enig om: populism är en förenkling av politiken till en enda ödesstrid:  Folket mot Eliterna. Utifrån denna enkla grundmodell hittar man populism lite varstans i historien. Tre tongivande exempel ger bilden av en mänsklig grundkonflikt med många ansikten:

I det antika Grekland förekom populistiska uppror under 500-talet f kr i nästan alla stadsstater. Folket var de skuldsatta, eliterna fordringsägarna.

I den franska revolutionen utropades »folket« som den samlande politiska kraften mot den »elit« som av börd och hävd styrde under den gamla ordningen. Städernas borgare och arbetare, och lantarbetare fyllde revolutionsleden, man tog korn på den lantägande aristokratin.

I USA uppstod en vital populism under 1800-talets sista decennier. »Folket« i denna rörelse samlade var hjärtlandets bönder och lantbefolkning, »eliten« storstädernas politiker och bankmän i norr och öster.

»Folket« kan liksom »eliterna« beskrivas på vilt skilda sätt.Det är också anledningen till att det finns populistiska rörelser både till höger och vänster.