Unga flyktingar proteströrelse för att få stanna i Sverige möttes med hat av högerpopulister. Men också av massiv solidaritet och stöd från hela Sverige. Med sitt nya manifest sår »Ung i Sverige« ett vänsterpopulistiskt frö.

Av Johan Berggren

Den 6 augusti sätter sig en handfull afghanska flyktingungdomar på Mynttorget framför Riksdagen i Stockholm i protest. De kräver att få stanna i Sverige. Klämda mellan skärpta lagar, där åldersuppskrivningar sker med mycket godtycke hotas många afghaner som rotat sig i Sverige idag att utvisas till ett konfliktfylllt land som Sveriges UD avråder från resa till.

De unga är företrädesvis hazarer, en förföljd minoritet. Många av dem har inte ens varit i Afghanistan, uppvuxna som papperslösa i Iran. Från början är de bara en handfull ungdomar på Mynttorget, men blir fler varje dag. 8 augusti angrips de av nazister från »Nordisk ungdom«. Dagen efter tågar de, nu hundratals, med sympatisörer, till Medborgarplatsen.

Sedan växer rörelsen, sprider sig över hela landet, mediauppmärksamheten kom. Hundratals sympatisörer besöker ungdomarna varje dag på Medborgar-platsen.

Den 1 september flyttar ungdomarna från Medborgarplatsen till Norra Bantorget. »Sittstrejken«, som de kallar det, innebär att de unga stannar dag som natt på platsen. I ur och skur. De uppvisar järnhård vilja, och sammanhållning. Och ordning. Inget stök, inget bråk, omhändertagande och gemenskap kännetecknar protesten, som har »kärlek« som en ofta ropad paroll.

Vid riksdagens öppnande 12 september ska »Ung i Sverige« och sympatisörer åter tåga i Stockholm, och över hela landet.

Samlade runt den karismatiska 17-åriga Fatemeh Khavari har ungdomarna inte låtit någon annan organisation eller parti ta över deras protest. Men de har fått mycket stöd och sympati. Från de grupper och upprop som engagerat sig i de unga hazarernas prekära läge sedan tidigare. Från allmänhet och i medier, från politiker, kändisar och från fackföreningar. Men också från BB-protesten i Sollefteå, där sjukhuset ockuperas av en folklig proteströrelse sedan mer än ett halvår.

Från 2 september breddar »Ung i Sverige« sin kravlista. »Vi bygger Sverige« deklarerar de effektfullt framför Hjalmar Branting-monumentet på Norra Bantorget. (Läs på nästa sida.) Som ett svar på de som spelar ut asylmottagning mot andra välfärdstjänster, kräver nu »Ung i Sverige« också höjda pensioner, höjt LLS-stöd för funktionsnedsatta och förklarar sitt stöd till ockupationen av BB i Sollefteå.

Sett ur perspektivet med detta nummers tema, Populism, blir »Ung i Sverige« ett bevis på att vi befinner oss i en politiskt stark populistisk tid. Högerpopulisternas reaktion på »Ung i Sverige« har varit hätsk. Internet brinner av de som tror sig veta att de unga afghanerna är »kraftiga« män, att de ljuger om sin ålder, att de kostar tiotals miljarder, att de begår våldtäkter och är islamister. En motdemonstration på Medborgarplatsen den 19 augusti samlade ett 50-tal nationalchauvinister som skanderade grova förolämpningar (över huvudet på Hammarbys handbollsungdomar som hade uppvisning bredvid) och hot. De unga flyktingarna svarade med papperslappar med hjärtan och ropet »kärlek, kärlek«.

Men det var nog inte för att de hatas av högerpopulister som »Ung i Sverige« tog steget ut och med sitt manifest sådde fröet till en vänsterpopulistisk rörelse. Folkliga demokrati- och rättvisekrav hör ihop, så det föll sig väl naturligt. »Vi är den nya folkrörelsen tillsammans«, deklarerar de stolt. Oavsett vad som händer, har »Ung i Sverige« skrivit in sig i den svenska, solidariska folkrörelsehistorien.

Som exempel på de två populistiska riktningarna, och deras diametrala motsatsläge, är »Ung  i Sverige« och de hatiska reaktionerna på dem, talande. Säg mig hur du reagerar på unga utvisningshotade som kämpar fredligt för sina liv, och jag ska säga dig vem du är. Talande är att till exempel Moderaternas högerpopulistiske kändistwittrare Hanif Bali, »skojade« iväg ett tweet där han tyckte att de kunde svälta ihjäl.