Hej Paulina, hur mår du, du blev skadad?
– Lite ont i huvudet fortfarande … plötsligt låg jag bara där, en tjej kom springande och sa »du blev träffad av en tårgasgranat«, då fick jag sätta mig på trottoarkanten och så började hon rengöra såret, sen kom ett till anfall från polisen och vi fick springa därifrån. Det är många dagar som slutar så, det är mycket våld från polisen.

Hur skulle du beskriva »din« rörelse för en politisk nybörjare?
Svårt att greppa eftersom det har rört sig ganska mycket. I bakgrunden finns det ett oerhört ojämlikt och orättvist samhälle. Under den nuvarande regeringen har dessutom ojämlikheten kantats av ett väldigt förakt mot vanliga människors levnadsvillkor. Ett exempel: man får alltid vänta väldigt länge på vård på sjukhusen, då säger hälsoministern något i stil med att »människor gillar att sitta i väntrum och umgås, de går dit för att de tycker att det är kul«.
Har man pengar kan man köpa sig bättre villkor, köpa sig förbi köer och brister, regeringen och de styrande är människor som aldrig behöver möta de problem som vanliga chilenare lever med.

Så de som är ute på gatorna är olika grupper som delar den här erfarenheten?
– De senaste åren har man infört väldigt mycket marknadslösningar i samhället, och det har lett till att folk måste skuldsätta sig för att ha råd med en utbildning – det är inte studielån vi talar om, utan betalt för själva studierna.
Systemet har bara blivit värre, fördjupats, och nu är känslan hos många att man fått löftet om att om man utbildar sig så ska man få ett bättre liv, men då är man så skuldsatt att man ändå måste ta vilket jobb som helst. De löften som nyliberalismen har gett människor om ett bättre liv har inte infriats. Inte alls. Och folk börjar känna mer och mer, att den här ekvationen håller inte, marknaden ger inte lösningar. Det går inte att leva ett anständigt liv i Chile idag om man inte redan är rik.

Kan man säga att de här disparata grupperna har ett gemensamt mål?
Till att börja med är det inte en så disparat samling. Protesterna startade för en tunnel-baneavgift, egentligen en struntsumma, men det blev gnistan som antände. Det var skolungdomar som började med att hoppa över spärrarna. Regeringen blev förvånad, de hade ju inte ökat deras skolavgifter?
Men det fungerar inte så.
2006 var det liknande protester, också just unga som protesterade mot bussavgifter. Jag ska försöka förklara: Santiago är en enorm stad. Att transportera sig är verkligen en viktig del av människors liv och budget. De missade att de här ungdomarna lever i familjer med farföräldrar som har svältpensioner, föräldrar som är djupt skuldsatta, de ingår i hushåll som är väldigt trängda ekonomiskt redan – så även om de inte drabbas direkt av de här 30 pesos, så vet de att det drabbar deras närmaste.

De styrande ser människor som individer lite för mycket?
– Ja, ett skolexempel på en nyliberal krasch så att säga. När levnadsvillkoren är instabila och utan marginaler så är man beroende av varandra för att klara sig. Även om farmor eller farfar har en väldigt låg pension så är det kanske den enda fasta inkomsten i hushållet. Men det ser man inte från ovan utan säger »de ska inte protestera om det inte drabbar dem, det drabbar ju andra«.

Detta är också något man ser i protesterna på gatan, det är en enorm känsla av gemenskap. Man ser folk som kommer med gratis vatten till alla, det finns en grupp som går med shoppingvagnar med linsgrytor och alla som är hungriga får, andra gör detsamma med spagetti med sojafärs. De kommer från ett av de fattigaste bostadsområden i Santiago, väldigt hårt drabbade, men de säger »det är väldigt många som vill gå på protesterna men inte hinner gå hem från jobbet emellan och äta och då vill vi ge dem lite mat när de kommer«. Det finns en stor solidaritet i rörelsen. Och det är sådant som inte får plats i ett nyliberalt system. Att folk lyckas hålla samman.

Vad händer den närmsta framtiden, och på lite sikt, säg fem år?
Folk mår så illa, du anar inte, man kräks, får andningsstopp, det är inte klokt. I början räckte det med en sjukvårdsmask för att klara sig från det värsta, men gasen är mycket starkare nu, repressionen är så våldsam, det har trappats upp, de blandar kaustiksoda i vattenkanonerna, folk får brännskador.
Det blir mer och mer brutalt. Det började med protester mot höjningen, men nu är ilskan enorm över att det begåtts så många övergrepp, inte bara mot demonstranter, utan folk som stått bredvid på gatan.
Om man börjar med skräckscenariet. Den nuvarande regeringen har mycket svagt stöd, och är inte så intresserad av att fortsätta. Ett möjligt skräckscenario är att de lämnar över till militären, det har premiärministern hotat med.
Det vore väldigt olyckligt, om de skulle försöka sig på den hårda högerns idé med eskalerande repression. För den mobilisering som är nu, den kommer inte att kunna stoppas … det kommer bli en massaker i så fall. Det andra alternativet är en slags balans, det har inletts en process att ändra konstitutionen, för den vi har nu är i stort sett den som etablerades under Pinochet. Den hindrar att man genomför större välfärdsreformer, och ger företag otroligt mycket makt. Den processen har satts igång efter att protesterna startades, men det är ett krav som funnits länge.
Men samtidigt ser många den processen som alltför strukturell, inget som direkt påverkar villkoren för människor på gatan. Där finns inte den förankring som behövs för att folk skulle känna att det sker en förändring nu, för det är det som skulle behövas för att få folk att sluta protestera på gatorna.
Det tredje alternativet är att det finns en rad initiativ på gräsrotsnivå, bland annat att håller man lokala råd där man på olika sätt diskuterar problem och lösningar. Det finns också en paraplyorganisation för över 100 feministiska grupper som jobbar för att få fram en handlingsplan på hur samhället kan förändras. Frågan är hur mycket av detta som får gehör i den konkreta politiken. Det som jag tycker är oroande är att det finns stor misstro mellan den sociala rörelsen och de politiska partierna, även de i opposition.

Finns det likheter med de andra proteströrelserna runtom i Latinamerika idag?
– Det finns ett gemensamt drag, att det finns ett väldigt stort avstånd mellan det som människorna på gatan kräver, och det som maktinstitutionerna är beredda att erbjuda.

Inklusive de mer progressiva partierna?
– Ja … partimodellen, kongress, regering, domstolarna, allting visar sig vara oförmögna att bemöta det som människor på gatan kräver. Den institutionella apparaten har upprätthållit den nyliberala modellen, och visar nu sina begränsningar. Sedan finns det omständigheter som förvärrar, en civil kupp i Bolivia, korruption, krig på sina håll, i Chile har vi haft en diktatur.
– Det finns också något som byggts upp som en allt viktigare del i det här och det är miljökatastrofen, för man ser ett tydligt samband, här får vi konsekvenser av en ekonomisk modell som bygger direkt på miljöförstörelse. De näringar som har varit basen i den chilenska modellen, gruv- och skogsindustri, fruktodling, export av dessa varor och fiskenäring, bygger alla på den sorts exploatering som gett miljökriserna.

De gröna bränsleskatter som orsakat protester, där hamnar miljömålen från regeringar i konflkt med proteströrelser?
– Nej de konflikterna har inte dykt upp här än. Redan innan protesterna började rådde en period av ökad arbetslöshet och uppsägningar.

–Man kanske kan säga att där Chile står nu, står resten av världen snart, efter en väldigt lång uppgång är det dags för nedgång – och då med exploaterad natur och samma sorts stora individuella skuldberg som i Chile.
– Ja, det är möjligt. Och då kanske världen kan se till Chile för lösningar, som vi kommit fram till då.

– Vi får hoppas det! Tack för samtal och ta på dig hjälm när du går i nästa protestmarsch!

---

Intervju av Daniel Berg