Text: Cecilia Hansson. Bild: Malin Koort.
Mattesalen ligger på tredje våningen, det är dit jag ska. Den här tisdagen i september, den här terminen när allting är annorlunda.
Hermlinsskolan. Bygganden ligger mitt i stan och rymmer de flesta av de treåriga teoretiska gymnasielinjerna. Förutom natur och teknisk som håller till i lokaler närmare stålverket.
En knapp månad har jag gått i den här klassen där alla verkar drivas framåt av en egen sprakande vilja. Det är språkresor till Frankrike, en elitorienteringssatsning, basket, volleyboll och skolkören som sjunger afrikanska befrielsesånger – Nelson Mandela har just blivit frisläppt, vilken seger för hela mänskligheten.
Ännu är vi inte vänner för livet, ännu vet vi inte allt om varandra, men mycket snart kommer det att vara så, sådan är i varje fall känslan när vi sitter i de slitna lektionssalarna med tre meter i takhöjd, när vi släntrar över gårdsplanen till Språklådan, byggnaden som både är kulturminnesskyddad och mögelskadad. Och när vi rör oss i flock, när vi småspringer bort till matsalen: då fullkomligt vibrerar det omkring oss.
Det enda som vi saknar är murar, i varje fall mot varandra. Allt går rätt in – vi har inga masker att upprätthålla innanför gemenskapen som utåt har beteckningen »S1e«– samhällsvetenskaplig linje med estetisk variant.
I cafeterian som ligger högst upp i skolan, där de vita, hårda snirkelmöblerna bildar öar i rummet, köper vi Banana Skids och automatkaffe, baguetter med rostbiff och mjölig potatissallad, och bäst av allt: de frasiga mintkakorna. Och varje onsdag, då skoldagen är lång utan ordentlig eftermiddagsrast, dukar vi upp en picknick i samhällskorridoren på plan fyra, där vi har våra skåp.
Vi: 27 unga kvinnor och tre unga män, varav enbart en kommer från min högstadieskola. Han heter Jan och med honom tar jag bussen varje morgon, även om han stiger på några hållplatser före mig. Det är alltid fullsatt,»Tyck till om vad du vill« och »Norrbottensnytt« pratar på i bussradion, bybor norröver som är upprörda över en älg eller någon väg som plötsligt är avstängd. Men allt detta går oss förbi, våra Walkmanlurar i öronen stänger ute trängseln och bruset.
Vi som ska till Hermelinsskolan bildar en särskild klunga på bussen, även om banden mellan oss är osynliga. Det är som om det som hänt på högstadiet aldrig skett, som om vi nu alla började om från start.
Att börja om är att radera minnet.
Att slappna av i ryggen, men aldrig nånsin i nacken.
Att trots allt ändå vara på sin vakt.
Ställa sig i Levis-ledet och aldrig mer cykla till Emmaus i Svartöstaden om lördagarna.
»Det är något jag måste berätta«, säger Jan när vi kliver av bussen. Han kramar om sin INSIDE RECORDS-påse, där han har sina skolböcker. Den blir alldeles skrynklig. Jag stirrar på björkarna, de har redan börjat gulna.
Det hade skett igår, på lunchrasten. De hade tagit Jan åt sidan, låtit honom få veta. Veta hur det skulle gå om han fortsatte att åka buss med mig, hänga med mig, överhuvudtaget låtsas som om jag fanns.
De, som jag kallar Kling och Klang, efter de korkade poliserna i Pippi Långstrump, för att de inte förmår någonting utan varandra, och som jag delade nio eller till och med tio skolår med, om man räknar in lekis. Två maktskallar, även på fotbolls-planen. Som åtnjöt en särskild slags respekt, även hos lärarna.
När Jan berättar vad Kling och Klang har sagt till honom. Sagt till honom medan jag åt mintkakor och drack automatkaffe i cafeterian, i väntan på att kören skulle börja: »Vi har sett att du umgås med Cecilia Hansson, och vi gillar det inte.«
Det är som om morgonljuset fryser till is och hela hösten avstannar. Hållningen: plötsligt är den uppsträckt igen, som i ett skruvstäd.
King och Klang hade sagt att de aldrig mer skulle hälsa på Jan om han sågs tillsammans med mig. Självklart sa de inte att de skulle tillintetgöra honom, men det var vad de menade.
Jag fokuserar blicken på INSIDE RECORDS-påsen som är vit med svarta versaler. Affären med stillastående luft och sterilt lysrörsljus. Med intorkad handsvett mellan vinylskivorna, den snyggsnygga killen bakom disken. Aldrig någonsin att jag skulle våga gå in där utan Jan.
Vi är framme vid skolbyggnaden och Jan travar uppför trapporna, han vill hinna upp till cafeterian och köpa snus innan lektionerna startar, säger han. Själv stannar jag på entréplanet, låtas att jag ska kolla något på den stora anslagstavlan.
Blir stående framför en affisch om HIV som skolsköterskan har satt upp. Om hur viktigt det är med skydd, att använda kondom. Men hur ska jag nu kunna skydda mig själv nu?
Kling och Klang, är de redan i skolan?
Eller har de sovmorgon? Kanske cyklade de, eller så fick de skjuts. De har redan gjort sig så hemmastadda i sin ekonomklass, trots konkurrensen från snowboardåkarna och NorthFace-moderaterna.
Jag huttrar till i vinddraget från skolporten som hela tiden öppnas och stängs, sluter ögonen. Innanför min panna snurrar sexans hösttermin. Hela klassens skolbänkar stod i par, min framför Kling och Klangs. Det var en bildlektion. Plötsligt märkte jag hur det skvätte gul oljefärg på min rosa Adidas-ryggsäck, den som jag hade på stolsryggen. Nylonet absorberade färgen, den skulle inte gå att tvätta bort.
När jag vände mig om: blickarna som jag inte kunde förstå. Hårdheten, kylan. Det hade inte varit något bråk, hade inte varit något särskilt. Det var bara en vanlig hösttermin, vilken som helst, bara det att allting från och med nu skulle allting gälla under nya regler.
Sofia i bänken bredvid mig. Hon hade en exakt likadan Adidas, men hennes väska förblev ren.
Kanske var mitt utseende. För lång, för kutig, för kantig, för uppsträckt, för valhänt, alltför direkt? Eller så var det kampen om kunskapen: betygen, provresultaten och äran.
Eller något helt annat. Som min oförmåga att anpassa mig.
Eller det att jag inte kunde handskas med bollar på en plan. Men nej, det var såklart inte orsaken, det var bara något att haka upp det andra på.
Ännu senare, efter det att åttan-nian var avklarade, då kunde jag i varje fall säga: det berodde på mig, det var för att jag var som jag var. Det var kläderna. Intressena. Flöjten, saxofonen, mina konstiga konstintressen, poesin och den magra flickkroppen.
Hur de fick alla med sig, Kling och Klang, hur fort det gick och hur omöjligt det var att vrida allt rätt igen. För det var inte bara Kling och Klang och klassen, det var hockeykillar, fotbollskillar, präktiga killar och de som hade svåra hemförhållanden. De och en och annan tjej också. Ganska många tjejer. Och en och annan lärare, eller hur? Som matteläraren, Bosse. Han som ville vara polare med grabbarna. Hans fnysningar och suckar för att han var tvungen att ge mig en femma medan Kling eller om det var Klang, fick nöja sig med en fyra. Bara för att jag lyckats på proven och inte de.
Och klassföreståndaren som inget såg, hon som hade så bråttom med att dela ut och rätta biologiläxorna och proven, för att inte tala om instuderingshäftena som skulle kopieras upp innan och efter varje lektion.
Och så gympaläraren såklart, han som skrek åt den som råkade skjuta i fel mål, passa fel, eller snubbla, eller den som inte orkade snöra på sig sina skridskor och åka precis alla varven runt rinken. Han som däremot aldrig någonsin skulle skrikit åt någon som skrikit åt någon annan, som en klasskamrat, inte ens om det handlade om ett skällsord som satts ihop med ett namn. Sådant som man skriker åt någon som man liksom alltid kan skrika åt. Som åt mig. Då förblev han tyst.
Den enda öppningen, under hela högstadiet faktiskt, var när Kling skadats i en slalomtävling och låg i koma på intensiven i en vecka. Alla sörjde och oroade sig, gympaläraren klandrade sig själv för att det skett under en friluftsdag som han varit ansvarig för. För hur hade han kunnat slarva så med säkerheten? Alla, förutom jag, besökte sjukhuset. Istället bad jag tyst inom mig en bön för att allt nu äntligen skulle vara över. Men det var aldrig över, Kling överlevde och kom tillbaka värre än någonsin.
Och på skolans betygsvaka, dagen innan examen, när det var drogfritt disco och buffé, då cirklade lärarna hela tiden kring de mest populära gängen, som satelliter, i tron att glittret och glansen skulle fästa på deras kostymer och blusar. Rektorn höll tal om det goda kamratskapet i vår årskurs. Kling och Klang fick premier, priser och applåder, blev uppkallade på scenen.
Men nu, nu är ju allting annorlunda. Måste vara annorlunda.
Det ringer in och trapphuset ekar av morgonrusningen. Skolväskor, ryggsäckar och treans ekonomer med sina portföljer. MUF:arna i vattenkammat, samhälls-vetarna, musikesteterna, hummarna, SSU:arna, snowboardåkarna, teaterlinjens svartklädda uniformer.
Några av mina klasskompisar passerar och hejar, jag ser dem som i slow-motion. Henny i sin mockajacka, alltid så fräsch trots att hon cyklar, Sahlgren med sin
kamera och så hela Sunderbygänget som ramlar in från länsbussen i sina 501:or.
Anna och Helena som jag precis lärt känna lite bättre, vi som ska starta en teatergrupp tillsammans med Jan. Som fått låna en nyckel till lilla teatersalen.
Jan med sina sketcher och imitationer, Anna med sin överjordiska sångröst.
Ska jag nu lyftas ut ur allt detta?
Så länge som jag drömt om att ta bussen in till stan om morgnarna, promenera uppför den långa björkallén till Hermelinsskolan. Om att läsa spanska, tyska, franska, latin, grekiska och dessutom ovanpå allt: teater och musik.
Om att få vira en storsjal om halsen, och samtidigt planera nästa försök att sig förbi 20-årgränsen på Stadspuben.
Att gå natur var aldrig ett alternativ. Inte bara på grund av ämnena eller för den ständigt närvarande stanken från stål-verket. Nej, på natur fanns dessutom nollningen och den ville man inte vara med om, särskilt inte »Klädstrecket« där alla var tvungna att klä av sig, särskilt tjejerna, annars var man en mes. »Allt för klass-laget« ropades det, och så rök bh:arna och ibland till och med trosorna, så att klassen skulle kunna knyta ihop det längsta linan av kläder och segra.
Till skillnad för på Hermlinsskolan. Hela tiden har jag tänkt att jag är skyddad här, att de hundra år gamla stenväggarna sluter sitt skal omkring mig. För när man går uppför trapporna skiner solljuset så starkt igenom takfönstren att det är som om man vore på väg rätt in i himlen.
Under sommaren har jag levt som inuti en tillfällig verklighet, på nåder, och när klasslistorna kom upp var jag en av de första som cyklade in till stan. Som med andan i halsen gick in i Hermelinsskolans trapphus, skenbart oberörd, men med blicken fästad rakt framåt. På väggen där listorna hängde.
Den stora utandningen när allt var som det skulle. Bara okända namn, från min skola enbart Jan, från parallellklassen. En musikkille med sin egen stil. Respekterad av alla, beundrad av några.
Löftet jag hade gett mig själv: att om saker inte vände, då skulle jag inte behöva börja gymnasiet. Utandningen i att slippa cykla ut i skogen eller rätt ned i älven, som Virginia Woolf.
Det var under studiebesöket inför gymnasievalet som allt blev uppenbart. Vi var en klunga från min högstadieskola, jag hängde mest efter Lotta. Lotta som kommit ny i åttan och som egentligen hängde med rökarna, men som lät mig vara med, för även vi var vänner, hur olika vi än var. Med Lotta i närheten kunde ingen komma åt mig. Men ofta var hon inte i närheten.
Rökarna skulle inte alls börja på Hermelinsskolan, de skulle ta ett sabbatsår eller gå tvååriga yrkeslinjer på helt andra skolor. De deltog enbart i studiebesöket för att få en ledig dag.
Även Kling och Klang var med såklart, de skulle ju ta över världen via ekonomisk linje och kapitalet som skulle ställa sig i deras tjänst, sen när de slutat skolan.
Rökarna avvek ganska snart, och jag blev ensam kvar med resten: Levis-jeansen, blusarna och storskjortorna. Allt var som vanligt. Den isande tystnaden omkring mig. Jag var tvungen att ta mig ut, snabbt.
På skoltoaletten: väggklottret, uppfodrande. »Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där«. Någon hade skrivit så med guldig tuschpenna. Som om det var till mig. Jag andades in, och gick tillbaka in i skolsalen, till en presentation av tillvalsämnet Internationell politik, och det var som om ingen kunde komma åt mig, i varje fall tillfälligt.
***
Men nu? När det är så ljust och lite kvavt i trapphuset. Ska jag vända om, åka hem eller vart som helst, för att aldrig mer komma tillbaka?
Ljuset som hela tiden strömmar in genom takfönstren. Att andas in.
En fot framför den andra, jag ska ju bara upp till mattesalen. Även om kroppen är en enda stor låsning.
Blunda inombords och inte se åt sidorna.
Blicken rakt fram, andningen som ett spjut genom kroppen.
Precis när jag börjat gå uppför trappan: det är som om allting stillnar. Långt uppifrån hörs en klar stämma som fyller trapphuset. Någon ur musikklassen som övar.
Då ser jag Kling och Klang. De kommer in genom stora porten, passerar mig i trappan, fortsätter uppåt. De breda flinen, de är sådana vinnare. Deras stora sportbagar knuffar till mig, liksom i förbifarten.
Som blixtar: sexan, sjuan, åttan, nian i en film utan ljud, men med ett ljuspåslag så starkt att det inte går att värja sig mot.
Kling och Klang: de rör sig uppåt i trapp-huset. Märket efter sportbagen känns i hela axeln, får min andning att sakna ned mot noll.
Jag stirrar upp i trapphuset och solljuset delar mig i två.
Det är då det händer. Jan kommer nedför trappan, han är på väg mot korridoren där vi har skåpen. När jag vänder blicken uppåt: jag ser Kling och Klang möta Jan, de saktar in, nickar åt honom i samförstånd, sträcker fram sina armar som i ett magiskt handslag.
Sedan ser jag hur Jan vänder sig bort från Kling och Klang, ut över trappräcket, farligt nära kanten, han tittar efter mig, skriker: »Hej«. Sedan ropar han mitt namn.
Jag sträcker på halsen, och Jan fortsätter att skrika: »Hej, Cecilia Hansson, ja, jag ville bara säga det. Hej, hej, jag nu säger jag hej åt dig.«
Jag öppnar munnen, men får inte luft.
Eller får jag det? Ja, jag får in luften och den kommer ifrån lungorna, för jag skriker tillbaka, och tänker att det är nu, precis nu, som jag återfår mitt namn, att det inte längre är ett skällsord.
Min röst spricker när jag och Jan fortsätter att skrika åt varandra i trapphuset, det skallar i morgonrusningen. Människor vänder sig om efter oss, roat, men inte elakt. Alla utom Kling och Klang som låtsas att de varken hör eller bryr sig, utan fortsätter att gå uppför trapporna. Ljuset gör att jag inte ser dem längre, det är som om jag bländades. Som om världen öppnade sig och den här hösten verkligen var helt ny.
Cecilia Hanssons novell »Var inte rädd för ljuset« var specialbeställd av Sveriges Radio för »Radionovellen«, men Ordfronts litterära magasin har fått tillstånd att återpublicera den.
Läs hela artikeln
Som medlem i föreningen Ordfront stödjer du det fria ordet och får det oberoende Ordfront magasin direkt i brevlådan. Du skapar också förutsättningar för föreningens påverkans- och informationsarbete kring mänskliga rättigheter och demokrati.