De belarusier som är för demokrati och mot den despotiske president Lukasjenka har nu förstått att de inte är ensamma, utan till och med i majoritet. Det är diktatorns tur att vara rädd.

I skrivande stund står läget och väger i Belarus. Det breda folkliga stöd som presidentkandidaten Svjatlana Tsichanouskaja lyckades mobilisera inför valet har omvandlats till en landsomfattande protest-rörelse. Varje dag genomförs manifestationer av olika slag, vissa tolereras av regimen, andra resulterar i gripanden. Och på söndagarna samlas mer än hundratusen belarusier på gator och torg för att upprepa sina krav på president Aleksandr Lukasjenkas avgång och nya, fria och rättvisa val.
Lukasjenka visar inga tecken på att ge efter. Istället tycks han inställd på att återigen försöka kväsa dem som protesterar mot valfusk och repression. Men kommer han att lyckas även denna gång? Och vad händer annars? Hur kommer Ryssland att agera om regimen i Minsk tappar kontrollen?

Det är otacksamt att göra prognoser mitt i ett skede som förändras från dag till dag, där många olika faktorer har betydelse, och där man inte kan räkna med att alla intressenter agerar rationellt, allra minst Lukasjenka själv.
Det står ändå klart att någonting väsentligt har förändrats i Belarus. Många belarusier har övervunnit den rädsla som Lukasjenkas förtryck byggt på under alla år. Tillräckligt många för att omöjliggöra en återgång till det tillstånd som rådde för bara några månader sedan.
Den belarusiska regimen har tidigare varit skicklig på att anpassa sin repression till den nivå som krävs för att upprätthålla kontrollen över samhället och avskräcka människor från politiskt engagemang. Redan på 1990-talet började man använda brutalt polisvåld för att stävja protesterna mot den då framväxande diktaturen. Utvecklingen kulminerade när flera profilerade regimkritiker mördades åren 1999-2000. Morden – som kunde kopplas till personer i presidentens närmaste krets – skrämde även många modiga oliktänkande till tystnad. Alla förstod vad ett aktivt engagemang mot Lukasjenka kunde kosta.
I fortsättningen fokuserade regimen på att kväva potentiella protester i deras linda. Man bevakade demokratirörelsens ledare noga och slog till hårt mot dessa innan de hann mobilisera något bredare stöd. Samtidigt skapade man ett omfattande vardagsförtryck, riktat mot bredare folklager. Ett särskilt kontraktssystem inrättades på de offentligt drivna företagen, vilket i praktiken gjorde varje arbetstagare till projektanställd, med risk att inte få kontraktet förlängt för den som öppet kritiserade regimen.
Skrämseltaktiken har fungerat väl genom åren, mycket tack vare dess inriktning på tidigt ingripande. De som stuckit ut hakan har funnit sig stå mer eller mindre ensamma mot en överlägsen förtrycksapparat, och dessutom helt rättslösa då regimen utövat full kontroll över landets ordningsmakt och domstolsväsende.
Just i samband med presidentval – särskilt 2006 och 2010 – har ändå stora folkskaror samlats till protester. Regimen har då tillfälligt skruvat upp sin våldanvändning till nödvändig nivå för att återställa ordningen. Och därmed också kunnat upprätthålla rädslan.

En avgörande skillnad i år är att utmanaren Svjatlana Tsichanouskaja lyckades åskådliggöra det faktum att de missnöjda i själva verket utgör en stor majoritet av befolkningen. Det framgick vid kampanjmötena före valet, och inte minst under själva valdagen då många av hennes anhängare följde uppmaningen att bära ett vitt band runt armen i samband med röstningen.
Plötsligt förstod människor att de inte längre var ensamma med sitt missnöje. Och att de – så länge de höll ihop och visade varandra solidaritet – faktiskt var starkare än regimen.
Den definitiva brytpunkten skedde när demonstranterna valde att återvända till gatorna trots det urskillningslösa våld som regimens specialstyrkor använt mot dem direkt efter valdagskvällen. Rädslan förbyttes successivt till en euforisk känsla av samhörighet. Och protestmötena har stundtals övergått i folkfester.
Sannolikt väntar alltjämt en lång kamp för ett fritt, demokratiskt Belarus. Men belarusierna har vunnit en viktig delseger på vägen dit: Nu är det istället diktatorn Lukasjenka som är rädd för folket.

---

Martin Uggla är ordförande i Östgruppen och arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter i Östeuropa, med särskilt fokus på Belarus.