Demokratikommittén tillsattes för att undersöka hur den svenska 100-åriga demokratin mår, och hur vi kan förstärka den. Ditte Lundberg pratade med Peter Örn, Lena Posner-Körösi och Alice Bah Kuhnke om demokratiska hot och möjligheter.
Av Ditte Lundberg
För hundra år sedan fick Sveriges kvinnor rösta för första gången. Innan dess fick varken de, eller de män som behövde bidrag från fattigvården, vara med i röstlängderna. Därför säger vi ofta att demokratin infördes i Sverige 1921.
Men det är en sanning med modifikation. Omhändertagna av fattigvården fick inte rösträtt förrän 1945. Och fram till 1989 kunde man fortfarande omyndigförklara personer med till exempel psykisk sjukdom, som då förlorade sin rösträtt. Låt oss istället kalla 1921 året då demokratin börjar på riktigt i Sverige: kvinnor fick rösträtt och jämlikhet började ses som en förutsättning för en verklig demokrati. Demokratin är med andra ord ung och i ständig förändring där varje ny tid betyder nya utmaningar.
Med anledning av det jämna årtalet tillsatte regeringen redan 2018 kommittén Demokratin 100 år, med uppdrag att mellan 2018 till 2021 lyfta kunskapen om, och verka för en starkare demokrati. Kommittén företräds av tre demokratiambassadörer och en ordförande.
Vi ville veta vad en sådan kommitté gör. Vad är dess kärnfrågor? Hur fördjupar man demokrati, vilka hinder har de mött?
Ordförande Peter Örn arbetar med frågor runt ledarskap och hållbar samhällsutveckling. Tidigare har han varit generalsekreterare för Röda Korset och vd för Sveriges radio:
– Som chef för Röda Korset på 90-talet reste jag mycket i länder som präglades av krig och konflikter, och såg exempel på hur bräcklig civilisationen är och hur frestande det är för makthavare att ställa grupper mot varandra. Det blev en bekräftelse på hur viktig demokratin är för att ett samhälle ska präglas av respekt och inte av politiskt våld.
Demokratin är ett pågående försöksprojekt som måste återvinnas av varje ny generation, säger Peter Örn och menar att det största hotet mot demokratin är att vi betraktar den som självklar:
– Då anstränger vi oss inte för att vårda samtalet och nå människor som känner sig utanför demokratin. Vi tror att den kan klara alla påfrestningar. Men det kan den ju inte. Polen och Ungern är exempel på hur fort det kan vända.
Civilsamhället är en viktig del av demokratins infrastruktur med dess folkrörelser som betydande bärare av demokratiska värderingar. Något som oroar Peter Örn är partipolitikens utveckling. Vid sidan av folkrörelserna spelar politiska partier en viktig roll när det gäller att samla människor och kanalisera samhällsengagemang:
– Partierna tappar medlemmar och riskerar förlora sin roll som sociala rörelser. Det finns en risk att partipolitiken blir alltför varumärkesorienterad och inte klarar av sin uppgift att engagera. Om politiska ledare använder ett samtal i debatten som gör motståndare till fiender är jag rädd att samtalet förgiftas och förytligas, och då vänder människor politiken ryggen, vilket i förlängningen betyder att de vänder demokratin ryggen.
Demokratiambassadör Lena Posner-Körösi berättar att kommittén försökt kartlägga vilka områden som behöver förstärkas, var luckorna finns:
– Samtidigt görs mycket både i civilsamhället och inom politiken för att stärka och bibehålla en stark demokrati. Utanförskapet i det svenska samhället är en av utmaningarna demokratin står inför.
Valdeltagandet i Sverige är högt, men samtidigt är det stora skillnader beroende på var man bor och vilken samhällsgrupp man tillhör. Delegationen mot segregation släppte nyligen en rapport som visar att valdeltagandet till riksdagsvalet är hela 19 procent lägre i socioekonomiskt utsatta områden än områden med goda förutsättningar. Men även om intresset för politik är lägre finns generellt ett lika högt samhällsintresse.
Att ta vara på minoriteters och socialt utsatta gruppers engagemang är en hjärtefråga för Lena Posner-Körösi. Som judinna tillhör hon själv en av landets minoriteter. Hon har tidigare varit ordförande för judiska centralrådet och judiska församlingen i Stockholm. Hon har även grundat föreningen Amanah i Malmö som arbetar med att bygga tillit mellan muslimer och judar.
– Hur demokratin mår är avhängigt hur minoriteter behandlas i samhället, säger hon. Om inte romer, nya svenskar och socialt utsatta röstar och känner delaktighet är de inte med och påverkar. Deras röster blir då inte heller hörda. Om man behandlar minoriteter illa är demokratin illa ute, det är ett lackmusttest för samhället. Det gäller inte bara nationella minoriteter utan även andra socialt svaga. Där måste vi hela tiden vara på tårna och hålla oss medvetna.
I Kommittén Demokratin 100 år ingår demokratiambassadörerna Lena Posner-Körösi, Rosaline Marbinah, Emma Frans och leds av ordförande Peter Örn.
Demokratideklarationen som demokratikommittén har tagit fram tar ställning för alla människors lika värde, de grundläggande fri- och rättigheterna och rättsstatens principer och tar avstånd från diskriminering, extremism, främlingsfientlighet, rasism och korruption. De aktörer som skriver under deklarationen åtar sig att verka för att fler får en god kunskap och medvetenhet om det demokratiska systemet, arbeta för att fler deltar aktivt och står upp för demokratin, och att bidra till ett samtalsklimat som kännetecknas av öppenhet och respekt.
Under pandemin har många fått upp ögonen över samhällets brister. Människor har haft olika förutsättningar att ta del av information, skydda sig från smitta och följa myndigheternas restriktioner:
– Jag har en son som är läkare, säger Lena Posner-Körösi. I början av pandemin berättade han att det var uppseendeväckande att de under en period fick in patienter där de flesta kom från samma postnummerområde. Någon vecka senare kunde vi läsa om hur vissa grupper var överrepresenterade bland smittade. Det var människor som inte hade råd att stanna hemma om de hade lite förkylningssymptom, inte möjlighet att jobba hemifrån, eller avstå kommunala färdmedel. Människor som lever trångbodda kunde inte isolera sig. Det tog en tid för majoritetssamhället att se detta, säger Lena Posner-Körösi.
Ett av hoten mot att Sverige ska klara det lackmusttest hon talar om är de antidemokratiska krafter som finns i form av våldbejakande nazistiska och nationalistiska organisationer:
– Om rörelser som använder våld, hat och hot skulle lyckas få maktpositioner så är det slutet för demokratin. Då kommer de fria medierna och kulturen försvinna, precis som vi sett exempel på i Ungern. Vi som inte betraktas som svenskar i deras ögon skulle vara tvungna att lämna Sverige. De goda krafterna är fler, men de måste höras och det ser jag som en av uppgifterna för oss i kommittén. Med kunskap är människor mer rustade att försvara demokratin.
Några av projekten för att sprida kunskap har varit en folkbildande webbserie, ett mobilt kunskapscenter, Demokratistugan, som reser runt i hela landet och en demokratideklaration med syftet att få fler samhällsaktörer att ta ställning för och aktivt arbeta med demokratiska värderingar. Hittills har 250 deklarationer undertecknats av olika aktörer från både civilsamhället, näringslivet, kommuner och myndigheter.
– Varje deklaration kräver åtaganden som ska kunna dokumenteras och presenteras. När till exempel kriminalvården har skrivit under så har de åtagit sig att ha utbildning i demokrati för interner, berättar Lena Posner- Körösi.
Vetskap om vilka varningstecken som finns som skulle kunna hota det demokratiska systemet är en viktig del av kunskapen menar Lena Posner-Körösi. Till exempel brukar antidemokratiska krafter angripa medierna.
– Ett öppet samtalsklimat och ett fritt medie- och kulturlandskap är en av demokratins förutsättningar. Det är skillnad på om medierna diskuteras i förhållande till statsbudgeten som vi sett exempel på de senaste åren eller om det finns ideologiska förtecken till hur politiker vill förändra medierna. Då ska vi vara observanta. Om en grupp får makten och till exempel endast vill börja producera egenkontrollerat material vet vi att demokratin är på väg att förvinna.
Även Peter Örn betonar vikten av att uppmärksamma antidemokratiska tendenser. Sociala medier kan vara positivt för att sprida kunskap och samla människor, men kan också vara destruktiva, plattformar för att sprida desinformation, hat och hot. Röster som försöker skrämma journalister till tystnad och självcensur har blivit allt vanligare. Ett annat varningstecken, enligt Peter Örn, är avhumaniseringen av specifika grupper i samhället:
– Hédi Fried har sagt att hon minns starkt hur 1930-talets Tyskland präglades av en avhumanisering, och att hon ser tecken på det idag, vilket är en farlig utveckling. Vi måste vara försiktiga med vårt språk när vi talar om människor som kommer hit från andra länder och inte utmåla flyktingar som några som vill utnyttja vårt system utan inse att de är människor på flykt undan förtyck.
Lena Posner-Körösi är uppvuxen med föräldrar som själva upplevt hur antidemokratiska krafter ödelägger liv. Hennes pappa kom som 13-åring från Nazityskland 1939. Mammans föräldrar flydde undan judeförföljelsen i Belarus.
– Jag har haft en trygg, men medveten uppväxt. Jag tror det har bidragit till att jag känner att jag måste stå upp för alla människors lika värde. Uppdraget som demokratiambassadör har på det viset varit ett privilegium. Jag har mött så många olika människor som är medvetna och engagerade vilket bidragit till att jag har hopp och en stark tro på demokratins ställning i Sverige.
Alice Bah Kuhnke var demokrati- och kulturminister när initiativet till kommittén togs. Hon hoppas att arbetet som börjat nu tas vidare så inte förslag och erfarenheter bara blir till något som samlar damm på hyllor:
– Vi måste modigt pröva och göra. Det finns ingen tid att förlora. Vi makthavare behöver acceptera vad som faktiskt har skett under de senaste årtiondena, och vad vi har misslyckats med. Det finns uppenbara demokratiunderskott som måste hanteras om vi vill att Sverige ska vara ett land där tilliten till andra, såväl människor som institutioner, är stark och samhällsbärande.
Ditte Lundberg är frilansjournalist.
