Kriminalitet var först en opolitisk fråga, sedan politisk, senare partipolitisk. Under 2010-talet verkade den bli avpolitiserad igen då konsensus om hårdare tag verkade finnas i riksdagen. Men nu kan brottsligheten åter bli fokuspunkt i politiken, tror professor Henrik Tham.
Under de två decennierna efter andra världskrigets slut, steg brottsligheten mer än den någonsin gjort på etthundra år. Detta ledde knappt till någon debatt i riksdagen. Brottsligheten var inte en politisk fråga.
Däremot intresserade sig experter av olika slag för brottsligheten och dess orsaker. I Föreningen Kriminologiska institutet samlades före detta politiker, ämbetsmän, professorer och läkare för att driva en progressiv kriminalpolitik på vetenskaplig grund. Arbetet i föreningen präglades av optimism och humanism, och det togs för givet att brottsligheten skulle minska med välfärdsstatens utbyggnad.
Denna expertsyn utmanas från senare delen av 1960-talet. Politiseringen ska visa sig på olika sätt och under skilda tidsperioder. Brott och straff kommer på den politiska dagordningen, frågan blir partiskiljande och konflikter visar sig mellan politiker och experter.
Det politiska samförståndet kulminerar med Brottsbalkens införande 1965. Lagen godkänns av en enig riksdag och utan annan debatt än om en kvinna kan våldtas i äktenskapet. Året efter bildas KRUM, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering. Föreningen ifrågasätter den starka expansionen av fängelseväsendet och planerna på än fler slutna anstalter. De politiska partierna tas på sängen och skriver snabbt ihop kriminalpolitiska program som man tidigare inte haft, och där alla betonar fängelsestraffets skadlighet. Kriminalpolitiken blir politisk.
Några år senare blir kriminalpolitiken partipolitisk. Valet 1973 är det första där lag och ordning framträder som en tydlig fråga. Högern, som möjligen inspirerats av Nixons framgångsrika valkampanj fem år tidigare på frågor om brott och straff, utmanar regeringspartiet och kräver fler poliser. Socialdemokraterna svarar med ett Brottsförebyggande råd och med att lyfta fram den ekonomiska brottsligheten som man anser har större negativa effekter på medborgarnas väl och ve än traditionell vålds- och egendomsbrottslighet. Det samförstånd i kriminalpolitiken som traditionellt rått ersätts på sikt av politisk konflikt, illustrerat bland annat genom alltfler reservationer i justitieutskottets betänkanden.
Valet 1991 är det stora lag och ordningvalet. Ny Demokrati kommer in i riksdagen genom framför allt två frågor: invandring och brott, som partiet egentligen ser som en och samma sak. Moderaterna går fram med affischer med »Svängdörrar på Kumla« och »Brottslingar ska sitta inne – du ska våga vara ute«. Partiet får justitieministerposten i den borgerliga regeringen och departementet ger ut skriften Att renovera en förfallen kriminalpolitik – en uppgörelse med socialdemokratisk kriminalpolitik.
Från sekelskiftet gör sig en ökande oro över brottsligheten gällande i flera partier. Detta kommer till uttryck i en mycket snabbt expanderande strafflagstiftning under såväl socialdemokratiska regeringar som alliansregeringar. Tidigare ned- och avkriminaliseringar försvinner nästan helt.
En ytterligare aspekt av politiseringen är politikernas tilltagande kritik av experterna. Kritiken riktas särskilt mot domstolarna. Redan på 90-talet kritiserade politikerna domarna för att lägga sig i nedre delen av straffskalorna – något som är ofrånkomligt då de mindre allvarliga brotten alltid är fler än de mer allvarliga. Kritiken gäller sedan att domstolarna inte rättar sig efter riksdagsbeslut. Justitieminister Beatrice Ask hävdar att domstolarna inte höjer straffen för grova våldsbrott efter en skärpning av lagen – vilket det visar sig att domstolarna hade gjort. Både hon och Morgan Johansson är sedan upprörda över Högsta domstolen som de uppfattar motsätter sig att normalstraffet för mord ska vara livstid – och detta sedan straffet för mord på kort tid redan fördubblats. Var gränsen går mellan den lagstiftande och den dömande makten kan förstås diskuteras. Politikernas kritik av domstolarna är dock något nytt.
Vad gäller experternas inflytande över kriminalpolitiken kan det kanske hävdas att Brå blivit en allt större expertmyndighet. Brå gör också många bra utredningar som underlag för kriminalpolitiska beslut. Myndigheten har dock alltmer blivit ett serviceorgan till justitiedepartementet. Utrymmet för egna initiativ utanför det strikt brottsförebyggande och utvärderande har minskat.
Inställningen till universitetsforskningen kan illusteraras med bedömningen av Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi. Rådet tillkom, på svenskt initiativ, för att »lämna myndigheterna i de nordiska länderna handräckning i kriminologiska frågor«. Till 50-årsjubiléet beslutar justitieminister Ask att Sverige ska utträda ur rådet, då hon anser att det arbete som rådet bedriver inte är tillräckligt verksamhetsrelevant. Dock återinträder Sverige i rådet under den efterföljande socialdemokratiska-gröna regeringen.
Sedan 2010-talet har de gängrelaterade skjutningarna lett till ett samförstånd i kriminalpolitiken. De flesta partierna är eniga om kriminaliseringar, straffskärpningar och fler poliser. Samförstånd kan sägas avpolitisera en fråga. Samtidigt innebär förstås situationen möjligheter för oppositionen av hävda att regeringen inte skärper lagarna tillräckligt mycket. En riksdagsmajoritet har också öst s.k. tillkännagivanden över regeringen med krav på skärpning av straff- och processlag.
Där januariavtalet splittrat allianspartierna tycks kriminalpolitiken förena. Krav på fler och skärpta straff kan fungera inte bara som en fråga i sig utan även som ett medel i invandrings- och asylpolitiken. Oavsett vilket kan allianspartierna här räkna med starkt stöd från Sverigedemokraterna. Kriminalpolitiken har en möjlighet att i sanning bli politiserad.
Henrik Tham är professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet.
