Sverigedemokraterna tvättade hakkors och rasbegrepp ur programmet. Men troheten till de nazistiska rötterna består. Det vittnar inte minst den senaste tidens uttalande från högsta partitoppen om, skriver Maria Robsahm.

Just nu pågår aggressiva försök från SD att normalisera sitt parti. Med lögner och angrepp på överlevande från Förintelsen försöker partiet och deras följare tvätta det bruna ur sin historia. Men i försöken avslöjas tvärtom ännu mer.
I samma anda försöker Sverigedemokrater sprida lögner om Socialdemokraterna. Senast handlade det om en demonstration på Stureplan sommaren 1939 som påstods visa att S stödde nazisterna. Ingenting kunde vara längre från sanningen. De unga personer med hakkorsflaggor som syns på bilderna är medlemmar i Nordisk Ungdom, ungdomsavdelningen till nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (som fram till och med året innan hetat Nationalsocialistiska Arbetarpartiet). Detta parti leddes av Sven-Olov Lindholm.
En av frontfigurerna för Nordisk Ungdom var Gustaf Ekström, som 50 år senare är med och grundar Sverigedemokrtaerna. I oktober 1936 blev han förbundssekreterare för Nordisk Ungdom och ansvarade då för manifestationer, som den på Stureplan. 1939 hade han lämnat detta uppdrag men inte sitt parti och sin ideologi.
1941 anmälde sig Gustaf Ekström som frivillig i Waffen-SS och deltog i den nazistiska invasionen österut. Det är väl dokumenterat att Waffen-SS deltog i det systematiska folkmordet på judar i de av Tyskland ockuperade områdena i öst, särskilt i Belarus och Ukraina.
Det finns flera personliga och direkta kopplingar mellan SD och Lindholms parti. En av dem som går med i Sverigedemokraterna när partiet grundas 1988 är Erik Walles, vice ordförande för Lindholms nazistparti. Som historikern Helene Lööw har påpekat var Erik Walles hela livet trogen sina nazistiska ideal. Det var för honom självklart att Sverigedemokraterna nu var hans parti. I partiets tidning Sverige-Kuriren skrev han i september 1989 en längre artikel.

»Att bryta judeväldet« betecknar han som »en ganska moderat antisemitisk ståndpunkt«. Och han påpekar också att det gemensamma mellan SD och de svenska nazisterna från 1930-talet, var »en allvarlig strävan att rädda den svenska nationen och dess egenart från en hotande far«.
Till sist påpekar han också att »SD är samma andas barn som de gamla ›nazisterna‹. Och detta är verkligen ingenting att skämmas för«. (citationstecknen kring ordet nazisterna är Walles egna)

Sverige-Kuriren hade inga problem med att SD kopplades samman med nazismen. I en redaktionell kommentar tackar man särskilt för denna artikel. Efter Erik Walles död påträffades ett register i hans hus, med över 3 000 namn på svenska judar, med yrken och adresser. Där preciseras också vilka som är judar, halvjudar, kvartsjudar, samt icke-judar som är gifta med judar. Samma system som Nazityskland använde inför Förintelsen.
Som Johan Schück påpekade i en artikel i Dagens Nyheter är det »en högst rimlig hypotes att Walles och hans partikollegor hoppades på Nazitysklands seger och att de vid en ockupation av Sverige skulle överlämna registret för att underlätta en utrotning av de svenska judarna.«
Men hur går då Walles påpekande ihop med SD:s envisa förnekande av att vara nazister? Förklaringen är enkel. Nazismen är en komprometterad ideologi som har förorsakat världen obeskrivligt mycket död och lidande. Redan sex år efter Stureplansmarschen kunde världen göra bokslut: ideologin hade tagit över femtio miljoner människors liv och omfattat historiens värsta förbrytelse – det organiserade massmordet på över elva miljoner civila, män, kvinnor och barn, däribland sex miljoner judar.
Att öppet koppla sitt parti till Hitler och den tyska nazismen ger inga större väljarskaror. Därför förnekar de (den uppenbara) kopplingen.

Redan på 1930-talet fanns i den nazistiska Lindholmsrörelsen en insikt om att det kunde vara viktigt att hålla en viss distans till den mäktiga grannen i söder.

Valet 1938 blev ett nederlag för Lindholm och NSAP och han formulerade en ny strategi – partiet måste ta bort alla yttre attribut som kopplade partiet till nazisterna i Tyskland. Annars skulle de aldrig få fler än några tusen väljare. Såhär uttryckte han sig i ett brev till Sven Hedengren i slutet av 1938:

»Vi kommer ingenstans! Jag betvivlar inte att vi med stora offer och ansträngningar skulle kunna trumma ihop ca 20 000 röster även 1940, likaså 1942-44. Men Tyskland ligger oss i fatet så förbannat, så det går inte. Folk är galna, och vad som sker i dessa dagar kommer man aldrig att glömma. Hitler – Nazismen – krig, mord, elände! Att bryta detta vansinne betecknar jag nu som omöjligt. Det enda tänkbara om idéerna skall räddas blir att slopa både namn och symbol, för att ej tala om stövlar, koppel och Hitlerhälsning. Jag vet att det är ett farligt steg, ty de flesta av våra medlemmar skulle kanske tappa sugen. Men vi kämpa ju inte för att evighet förbli ett åsiktsförbund på några tusen personer, utan för att komma någonstans.«
Och så blev det.
Partiet bytte namn från Nationalsocialistiska Arbetarpartiet till svensk Socialistisk Samling, hakkorset byttes till vasakärven och Hitlerhälsningen slopades helt. Och partiets nya slogan blev Sverige åt svenskarna …
Känns parollen igen?

Men att avstå från den nazistiska ytan påverkade inte innehållet i ideologin. Judehatet levde vidare. Och den personliga kopplingen till Berlin var kvar.
Lindholm var »en av Grönheims män«. Arthur Grönheim, den person som SS-ledaren Heinrich Himmler hade utsett som nazitysk mellanhand till de nordiska nazistpartierna.

Men vanligt folk i Sverige lät sig inte luras. Maskeraden fungerade inte och väljarna uteblev. Och med ockupationen 1940 blev »Grönheims män« i Danmark och Norge – Lindholms partikolleger – landsförrädare. Quislingar.
Att vara nazist, men under kamouflage, är alltså ingen ny idé. Just denna uppmaning från Lindholm 1938 har varit SD:s »affärsidé« ända sedan 1988. För att »rädda idéerna och komma nånstans« måste alla ytliga kopplingar till den öppna nazismen tas bort, bytas ut eller kamoufleras.
Lägger vi till detta den fascistiske ideologen Per Engdahls strategi att byta »ras« mot »kultur« (en »kultur« som liksom det gamla rasbegreppet är nedärvd i olika folkslag) så har vi det Sverigedemokratiska förvandlingstricket i ett nötskal.
Efter den ytliga upputsningen och avlägsnandet av rasbegreppet blev SD framgångsrika. Men man har verkligen inte – trots alla påståenden om minnesluckor – glömt sina rötter! I normaliseringsprojektet ingår nämligen också – på litet längre sikt – ett försök att få till en historisk omvärdering av åren 1933-45. Som i Lindholms dödsruna över Hitler 1945:
»Hitlers namn kommer att gå till eftervärlden som världens största krigsförbrytare kanske för en lång tid framåt. Men även segerherrarnas välde kommer en gång att störtas och så skall eftervärlden kunna döma mer objektivt.«

Det är därför ingen tillfällighet att Jimmie Åkesson sitter i TV och misstänkliggör förintelseöverlevaren Hédi Fried och försöker frammana en förståelse för att de tyska Waffen-SS-frivilliga var någon sorts offer. Han säger att de helt enkelt »var födda i fel tid«. Det är grovt, men inget slumpartat uttalande.
Allt är en del av en iskall strategi. Gång på gång testar SD gränserna för vad som kan sägas, vad som kan göras. Ibland backar de, men snart försöker de igen och så pressar de fram normaliseringen steg för steg.
Tro inget annat.

Låt oss som bevis ta Franz Schönhuber. Han anslöt sig som frivillig till Waffen-SS 1942. Efter kriget var han aktiv inom olika partier på den extrema högerkanten. När han träffade Björn Söder 1998 hette hans parti DVP, och klassades av den tyska säkerhetspolisen som högerextremt. En central del i DVP:s propaganda var att »den nuvarande historieskrivningen är för ensidig« och Förintelsen urskuldades genom att jämföras med andra massmord i historien.

När Åkesson idag ska kommentera bilden där Björn Söder och Frans Schönhuber håller varandra om axlarna på en Sverige-demokratisk partiträff säger han:
– Det där var länge sen, det var 1998. Han var en tysk politiker. Många tyska politiker har haft den här bakgrunden för att de var födda i fel tid.
Ett mer klassiskt exempel på att urskulda förövaren är svårt att finna.
Om de Waffen-SS-frivilliga som Franz Schönhuber och Gustaf Ekström bara hade oturen att de råkade vara »födda i fel tid« – vad ska vi då säga om alla miljontals offer för det förintelsemaskineri som de var en del av?
För att citera den gamle nazisten Erik Walles:
»SD är samma andas barn som de gamla ›nazisterna‹«

---

Maria Robsahm